Mata Hari är ett av historiens mest mytomspunna namn. En holländsk flicka från en liten stad som uppfann sig själv som exotisk prinsessa, erövrade Paris salonger — och slutade sina dagar inför ett franskt exekutionspeloton i krigets mörker.

Flykten från ett trasigt liv

Margaretha Geertruida Zelle föddes den 7 augusti 1876 i den lilla holländska staden Leeuwarden. Hennes far var en framgångsrik hatthandlare, och barndomen var till en början trygg och fylld av lyx. Men när fadern gick i konkurs och modern kort därefter dog i Margarethas tidiga tonår, förändrades allt. Fadern skickade henne till släktingar, och livet blev plötsligt smalt, inrutat och grått.

Som 18-åring såg hon en chans till flykt i en kontaktannons i tidningen. Den holländske arméofficeren Rudolph MacLeod, som tjänstgjorde i Nederländska Indien (dagens Indonesien), sökte en hustru. Rudolph var 21 år äldre, grov i sättet och alkoholiserad — men han representerade ett äventyr och en biljett ut ur anonymiteten. De gifte sig 1895 och reste snart därefter till Asien.

Åren i Östindien blev en mardröm. MacLeod misshandlade henne och var kroniskt otrogen. Den största tragedin inträffade när deras unge son, Norman, dog under mystiska omständigheter — troligen förgiftad av en hämndlysten tjänare som fått nog av Rudolphs brutalitet. Margaretha fann tröst i att studera den lokala indonesiska kulturen och de fascinerande traditionella danserna. År 1902 var äktenskapet ohållbart och hon återvände till Europa. Hon lämnade sin dotter bakom sig och reste till Paris, utblottad men fast besluten att skapa sig ett nytt liv.

Mata Hari — Solens öga

I Paris försökte Margaretha försörja sig som pianolärare och sällskapsdam, men pengarna räckte inte. Hon började posera som nakenmodell för konstnärer och uppträdde på cirkus innan hon slutligen hittade sin sanna kallelse. År 1905, på det prestigefyllda Musée Guimet, debuterade ”Mata Hari” — ett malajiskt ord som vackert översätts till ”solens öga”. Den fattiga holländskan var nu borta.

I hennes ställe trädde en mytisk javansk prinsessa fram, dotter till en tempelprästinna, som sa sig dansa heliga ritualer till den hinduiska guden Shiva. Det var naturligtvis en komplett lögn — men La Belle Époques Paris, som var djupt fascinerat av ”Orientens mystik”, älskade det. Hennes framträdanden bestod av att hon långsamt och förföriskt släppte slöja efter slöja tills hon bara bar ett rikt smyckat bröststycke och kroppssmycken.

Mata Hari blev en sensation över en natt. Hon framträdde på de största scenerna i Milano, Wien och Berlin. Aristokrater, generaler och diplomater betalade absurda summor för hennes sällskap. Hon tog välbetalda älskare bland Europas mäktigaste män, oavsett deras nationalitet. Det var ett liv av bottenlös lyx, storslagna lögner och total instabilitet.

När världskriget bröt ut 1914 var Mata Hari 38 år gammal. Konkurrensen från yngre dansöser var hård, och den lättsamma Belle Époque-eran var död. Hennes internationella livsstil, ständiga resor över gränserna och intima kontakter med höga officerare på både den franska och tyska sidan förvandlade henne snabbt från en beundrad kändis till ett misstänkt säkerhetshot.

Dubbelspionen som kanske inte existerade

Mitt under kriget, år 1916, blev Mata Hari besinningslöst förälskad i en 21-årig rysk stridspilot vid namn Vadim Maslov, som stred för Frankrike. När Vadim blev nedskjuten och förlorade synen på ena ögat, var Mata Hari desperat efter att få besöka honom vid krigsfronten och få ihop pengar för att kunna ta hand om honom.

Detta utnyttjades av den franske underrättelsechefen Georges Ladoux. Han erbjöd henne ett passpass till fronten och en miljon franc – om hon använde sina berömda kontakter i Tyskland för att spionera åt Frankrike. Hon tackade ja. Vad Ladoux och fransmännen visste (och som blev hennes fall) var att Mata Hari redan hade tagit emot pengar från den tyske konsuln i Haag i utbyte mot information, och tilldelats den tyska agentkoden H-21.

Mata Hari lekte en livsfarlig lek. Hon betraktade troligen spionaget som ännu ett spel för att få in pengar till sin älskade ryss, utan att inse hur allvarligt stormakterna såg på saken. Frågan som historiker tvistar om än idag är: Lämnade hon någonsin ut några verkligt viktiga hemligheter? Mycket tyder på att hon mest levererade skvaller. Trots detta fångade franska kryptoanalytiker upp tyska telegram där de diskuterade agent H-21:s rörelser. Många misstänker att tyskarna medvetet sände telegrammen i en kod de visste att fransmännen knäckt, just för att bränna Mata Hari.

Den 13 februari 1917 slog fällan igen. Hon arresterades på sitt eleganta hotellrum på Champs-Élysées i Paris. Under de månader långa förhören erkände hon att hon tagit emot tyska pengar, men svor på att hon aldrig förrått sitt älskade Frankrike. Men 1917 var ett katastrofalt år för den franska armén. Soldaterna myterade och tusentals dog varje vecka. Staten behövde desperat en syndabock för att förklara de militära motgångarna, och den utländska, ”omoraliska” kurtisanen passade perfekt.

Inför exekutionspelotonen — med stil

Rättegången mot Mata Hari hölls bakom stängda dörrar och varade i blott två dagar. Åklagaren målade upp henne som ett monster vars flirtande hade kostat 50 000 allierade soldater livet. Några konkreta bevis för detta presenterades aldrig. Den militära tribunalen dömde henne enhälligt till döden den 25 juli 1917. Hennes advokat överklagade — utan framgång. Den franska staten vägrade att benåda henne.

Den 15 oktober 1917, en kall höstmorgon, fördes Mata Hari i vagn till skjutbanan i Vincennes utanför Paris. Prästen och de få vittnen som närvarade beskrev senare hur hon mötte döden med otrolig värdighet. Hon hade klätt sig omsorgsfullt i en lång, mörk sammetskappa, handskar och en stor tricorne-hatt. Hon vägrade ta emot ögonbindeln och vägrade låta sig bindas vid avrättningsstolpen. Hon stod upprätt och tittade de tolv soldaterna rakt i ögonen.

Myten säger att hennes sista gest i livet var att blåsa en slängkyss till exekutionspatrullen innan kommandot ”Eld!” ekade över fältet.

Hon blev 41 år gammal. Eftersom ingen i hennes familj gjorde anspråk på hennes kropp skickades hennes kvarlevor till det medicinska institutet i Paris för anatomiundervisning. Hennes balsamerade huvud bevarades på Museum of Anatomy, men försvann mystiskt någon gång under 1950-talet. Mata Hari vilar därmed i en okänd grav. Hennes liv släcktes i lervällingen av ett världskrig, men hennes myt lever vidare för evigt som den ultimata symbolen för den farliga, förföriska kvinnliga spionen – femme fatale.