T.E. Lawrence var arkeologen som lärde sig arabiska i Syriens öken, ledde beduinstammar mot ett imperium — och kände sig sviken av det land han tjänade när freden slet sönder de löften han gett.

Från Oxford till ökenns sand

Thomas Edward Lawrence föddes 1888 i Wales som den andre av fem illegitima söner till den irländske baronen Thomas Chapman och barnflickan Sarah Junner. Familjens hemlighet präglade Lawrence — han visste om sin status och det skapade en djup känsla av att aldrig riktigt höra hemma någonstans.

På Oxford studerade han medeltidshistoria och reste sommartid till Mellanöstern för att studera korsfarborgar. Han lärde sig arabiska, sov under bar himmel och levde enkelt bland de lokala befolkningarna. 1911–1914 deltog han i brittiska arkeologiska utgrävningar vid Karkemish vid Eufrat i nuvarande Turkiet — och lärde sig läsa det arabiska landskapet och dess folk med en arkeologs analytiska blick.

När kriget bröt ut 1914 rekryterades Lawrence till brittiska militärunderrättelsetjänsten i Kairo. Han kartlade, analyserade och samlade information om det osmanska imperiet. Men det var ett annat uppdrag som skulle göra honom odödlig.

Beduiner mot ett imperium

Det osmanska imperiet — det turkiska riket som kontrollerade Mellanöstern, Arabien och delar av Nordafrika — var i krig med de allierade. Britterna såg en möjlighet: om arabiska stammar reste sig mot osmanerna, skulle det öppna en front i söder och öster som dränerade turkiska resurser.

Sharif Hussein av Mecka, waktare av islams heliga städer, var villig att göra uppror — mot brittiska löften om ett självständigt arabiskt rike efter kriget. I juni 1916 inleddes det arabiska upproret. Lawrence, nu 27 år gammal, skickades som brittisk rådgivare till Hussein och hans son Faisal.

Det Lawrence mötte var inte en reguljär armé utan beduinstammar — krigarfolk som rörde sig snabbt på kameler, visste varje vattenhål och bergpass i öknen och som var mästare på det Lawrence kallade ”guerillakrigföringens konst”. Han insåg omedelbart att dessa män inte kunde strida som europeiska arméer. De måste utnyttja sin rörlighet och de osmanska linjernas sårbarhet.

Erövringen av Aqaba och tåget mot Damaskus

Lawrence strategi var enkel men genialisk: istället för att anfalla turkiska fästen frontalt, skulle araberna spränga järnvägslinjen Hejazrailway — det osmanska imperiets livslina i Arabien — och tvinga turkarna att sprida sina styrkor för att skydda hundratals mil järnväg.

Höjdpunkten kom sommaren 1917. Aqaba, den strategiskt viktige hamnstaden vid Röda havet, var kraftigt befäst mot ett angrepp från havet. Men Lawrence ledde en grupp av 50 araber på en 600 mil lång marsch rakt genom den ”omöjliga” Nefudöknen — och anföll Aqaba bakifrån. Den 6 juli 1917 föll staden. Lawrence red ut i havet för att möta de brittiska fartygen och rapportera segern.

Under 1917–1918 fortsatte de arabiska styrkorna — med Lawrence som strateg och ibland frontsoldat — att spränga järnvägar, anfalla osmanska kolonner och störa kommunikationer. Lawrence klädde sig i vit arabisk dräkt, red på kamel och delade sina mäns umbäranden. Han torterades av turkarna vid ett tillfälle i Deraa — en händelse han aldrig fullt ut beskrev men som tydligt traumatiserade honom.

I oktober 1918 red Lawrence in i Damaskus med Faisals styrkor. Det osmanska imperiet kollapsade. Det arabiska upproret hade lyckats.

Löftena som aldrig infriades

Lawrence reste till Pariskonferensen 1919 som representant för prins Faisal med en enkel mission: att säkra det självständiga arabiska rike som britterna lovat som tack för upproret. Det han mötte var ett diplomatiskt spektakel där Frankrike och Storbritannien delade upp Mellanöstern mellan sig i de hemliga Sykes-Picot-fördraget — ett avtal som strips araberna på precis det de kämpat för.

Frankrike fick Syrien och Libanon. Britannien fick Irak och Palestina. Faisals kungarike i Damaskus existerade i ett år innan franska trupper körde ut honom. Lawrence kände sig personligen ansvarig för att ha lockat beduiner till ett uppror med löften han vetat att han kanske inte kunde hålla.

Han drog sig tillbaka från offentligheten, bytte namn — först till John Hume Ross, sedan till T.E. Shaw — och tjänstgjorde som menig soldat i RAF och armén. Han fullbordade sitt magnum opus Sju pelare av visdom, en välskriven och psykologiskt komplex redogörelse för upproret. Den 19 maj 1935 dog han av skador efter en motorcykelolycka nära sitt hem i Dorset. Han var 46 år.

Lawrence eftermäle är komplext. Han var en genial militär strateg och en begåvad skribent, men också ett barn av sitt imperialistiska rike — han agerade i ett brittiskt intresses tjänst, även när han trodde sig tjäna araberna. Det arabiska upprorets frukt — uppdelningen av Mellanöstern i konstgjorda nationer — skapar konflikter som lever kvar än idag.