Fascismens kärna är inte en koherent ideologi utan ett antal återkommande element: ultranationalism, ett ledarprincip (Führer/Duce-principen), statens primat över individen, korporativt ekonomiskt system, glorifiering av våld och militärism, och en förakt för parlamentarisk demokrati. Mussolini formulerade det som att ”allt inom staten, ingenting utanför staten, ingenting mot staten.” Det är ett system som definierar sig självt via kamp och motstånd — mot kommunism, liberalism och parlamentarism — mer än via positiva värden.

Fascismens namn och symbol — fasces (i singular: fascio) — är en knippa spön med en yxa, buren av liktorer i det antika Rom som symbol för magistraternas auktoritet. Mussolini valde symbolen medvetet för att knyta rörelsen till det romerska imperiet och dess disciplin och styrka. Det var en nostalgisk och mytologisk legitimering: fascismen presenterade sig som Roms återuppståndelse.

Mussolinis brott med vänstern var ideologiskt och personligt. Han stödde Italiens inträde i WWI 1914, finansierat av franska pengar och nationalistiska grupper. Socialisterna ansåg att kriget tjänade kapitalismen. Mussolini hävdade att nationalismen var den verkliga folkliga kraften — inte klassmotsättningen. Brottet var definitivt. Han grundade sin fascistiska rörelse 1919 och rekryterade medvetet desillusionerade krigsveteraner: folk med träning, besvikelse och vapen.

Ett av Mussolinis smartaste politiska drag var uppgörelsen med påven. Sedan 1870 hade det italienska kungadömet och Vatikanen befunnit sig i konflikt om påvens territoriella anspråk. 1929 undertecknade Mussolini och kardinalstatssekreteraren Lateranfördragen: Vatikanstaten erkändes som suverän stat, katolicismen blev statsreligion, och kyrkan fick finansiell kompensation. I utbyte legitimerade kyrkan regimen. Det var en ömsesidigt nyttig affär.

Mussolini drömde om ett nytt Romskt imperium i Afrika. 1935 invaderade italienska styrkor Etiopien — ett av de få afrikanska länder som lyckats behålla sin självständighet mot europeisk kolonialism. Invasionen genomfördes med flygbombningar och kemiska vapen (senapsgas) mot civila. Kejsar Haile Selassie vädjade till Nationernas Förbund: ”Det är oss det gäller idag. Det är ni det gäller imorgon.” Förbundet utfärdade symboliska sanktioner. Etiopien föll.

Giacomo Matteotti var en modig socialdemokratisk parlamentsledamot som i riksdagen öppet anklagade fascisterna för valfusk. Den 10 juni 1924 kidnappades och mördades han av fascistiska rånare knutna till Mussolinis regering. Skandalen hotade att fälla regimen. Men oppositionspartier valde att lämna parlamentet i protest — vilket faktiskt försvagade dem. Mussolini svarade med att avskaffa oppositionspartier, fri press och fria val. Demokratin slutade formellt 1926.

Valet av plats var inte slumpmässigt. Piazzale Loreto var under ockupationen en plats där fascisterna offentligt exponerat avrättade motståndsmän. Att hänga Mussolini där var ett avsiktligt historiskt svar — en symbolisk vändning av förtrycket. Folkmassor samlades. Bilderna spreds världen över. Det var ett våldsamt slut på en våldsam era, och ett som den italienska staten länge haft en komplicerad relation till i det historiska minnet.

I decennier efter kriget var Mussolinis arv ett tabubelagt ämne i italiensk politik. Men till skillnad från Nazityskland genomgick aldrig Italien en fullständig avfascistisering — de flesta tjänstemän, domare och militärer återgick till sina poster. Minnet av Mussolini har levt kvar på ett ambivalent sätt: han har i opinionsundersökningar periodvis bedömts ha gjort ”bra saker” trots brotten. Det är en del av Italiens svåraste historiska läxa.