En spekulationsbubbla uppstår när priset på en tillgång stiger långt bortom dess faktiska ekonomiska värde, drivet av förväntningar om fortsatt prisstegring snarare än verkliga vinster. När förtroendet brister och alla vill sälja samtidigt kollapsar priset snabbt. Det klassiska mönstret: eufori — spekulationsvåg — panik — krasch.

Under och efter första världskriget hade amerikanska bönder odlat maximalt för att förse Europa med mat. När Europa återhämtade sig sjönk matpriserna — men bönderna hade tagit stora lån för maskiner och mark. Under hela 1920-talet kämnade de med skulder och fallande priser. För dem kom depressionen egentligen redan 1920.

När aktiekurserna rasade kunde banker inte få tillbaka de lån de gett till aktiespekulanter. 9 000 banker kollapsade. När en bank föll drog den med sig privatpersoners besparingar. Rädslan spred sig: folk rusade till sina banker för att ta ut sina pengar, vilket fick ännu fler banker att falla. Resultatet: en deflationsspiral — priser föll, företag stängde, folk fick sparken, folk köpte mindre, priser föll ytterligare.

President Herbert Hoover vägrade länge med statliga ingripanden — han trodde att marknaden skulle återhämta sig av sig självt. Medan han väntade uppstod improviserade slumkvartersläger runt om i USA, sarkastiskt döpta till ”Hoovervilles”. Folk bodde i kartonglådor och korrugerade plåtskjul. I New Yorks Central Park fanns ett Hooverville. Det var en daglig påminnelse om att den ekonomiska ideologin hade ett pris i kött och blod.

Som om depressionen inte räckte drabbades Great Plains-staterna Oklahoma, Texas, Kansas och Colorado av en enorm torka under 1930-talet. Intensivt jordbruk hade utarmat marken; utan vegetation sopades enorma dammmoln — ”black blizzards” — över landsbygden. Hundratusentals familjer packade sina tillhörigheter och flydde västerut i en intern flyktingvåg. John Steinbeck skildrade det i romanen Vredens druvor (1939).

Den brittiske ekonomen John Maynard Keynes argumenterade för att staten måste spendera sig ur en recession — även om det kräver underskottsbudgetar. Statliga investeringar skapar jobb, som skapar konsumtion, som skapar fler jobb: multiplikatoreffekten. Mot detta stod den klassiska laissez-faire-doktrinen (låt marknaden sköta sig själv), som president Hoover anammat — med katastrofalt resultat. New Deal var i praktiken keynesianism i praktiken, innan Keynes ens hunnit publicera sin huvudbok (1936).

I Sverige nådde Per Albin Hanssons socialdemokrater en historisk kompromiss med Bondeförbundet — ”kohandeln” 1933. Socialdemokraterna fick stöd för statliga arbetsmarknadsprogram och stimulansåtgärder; Bondeförbundet fick stöd för jordbruksstöd. Det var en pragmatisk allians som höll Sverige ur den värsta krisen och lade grunden för den svenska modellen och folkhemstanken. Demokratin stod inte på spel.

Samma ekonomiska kris som i USA och Sverige gav Hitlers NSDAP sin väljarexplosion: från 2,6% (1928) till 37,4% (1932). Massmissnöjet, förnedringen och de enkla syndabockarna nazisterna erbjöd fungerade i ett desperat klimat. Den stora lärdomen: ekonomisk katastrof är en grogrund för politisk radikalisering — och demokratin är aldrig starkare än dess förmåga att leverera ekonomisk trygghet åt sina medborgare.