Under 1800-talet möttes Kina och Storbritannien i en konflikt som först verkade handla om handel, men som snabbt kom att handla om något mycket större: vem som hade rätt att bestämma över Kina. Var det den kinesiska staten, som ville stoppa ett förbjudet och skadligt gift? Eller var det de brittiska handelsmännen och deras regering, som hävdade rätten till frihandel och öppna marknader?

Opiumkrigen visar hur imperialism inte alltid började med att ett land erövrades helt. Ibland handlade imperialismen om att tvinga fram avtal, öppna hamnar, kontrollera handel och placera människor utanför landets egna lagar. Kina blev inte en brittisk koloni på samma sätt som Indien. Ändå förlorade Kina stora delar av sin suveränitet, alltså sin rätt att själv bestämma över sitt territorium, sina lagar och sin ekonomi.

För att förstå konflikten måste vi börja före krigen. Kina var inte ett svagt och fattigt land som väntade på att Europa skulle komma dit. Qingdynastins Kina var ett enormt rike med hundratals miljoner invånare, en lång förvaltningstradition och varor som européer begärde: te, siden och porslin. I Europa blev kinesiskt te en vardagsvara för många, särskilt i Storbritannien. Problemet var att Kina inte ville köpa särskilt mycket från Europa tillbaka.

De kinesiska myndigheterna tillät bara begränsad utrikeshandel, framför allt genom hamnstaden Kanton. Europeiska handelsmän fick följa strikta regler. Kina ville helst ha betalt i silver. Det gjorde britterna frustrerade. De köpte enorma mängder te från Kina, men hade svårt att sälja något som kineserna ville ha. Resultatet blev att silver flödade från Storbritannien till Kina. För brittiska handelsmän såg detta ut som ett problem. De behövde hitta en vara som kunde vända handelsbalansen.

Här blir Indien viktigt. Storbritannien kontrollerade stora delar av Indien och där kunde opium odlas i stor skala. Genom Ostindiska kompaniet organiserades produktion och försäljning. Eftersom opium var förbjudet i Kina skedde mycket av handeln via mellanhänder och smugglare. Men även om staten ibland kunde låtsas hålla avstånd fanns det brittiska imperiet i bakgrunden: Indien producerade, handelsmän sålde och brittiska krigsfartyg skyddade intressena.

För Kina blev opiumhandeln ett växande samhällsproblem. Opium kunde skapa beroende och påverkade familjer, arbetsliv, statsförvaltning och militär. Dessutom började silver lämna Kina när fler köpte opium. Det som först hade varit ett handelsproblem för Storbritannien blev nu ett ekonomiskt och socialt problem för Kina.

Kejsaren skickade därför ämbetsmannen Lin Zexu till Kanton år 1839. Hans uppdrag var tydligt: stoppa opiumhandeln. Lin krävde att utländska handelsmän skulle lämna över sitt opium. När stora mängder hade konfiskerats förstördes det offentligt. Ur kinesiskt perspektiv var detta ett försök att försvara lagen och skydda befolkningen. Ur brittiskt perspektiv var det ett angrepp på egendom och handel.

Det Första opiumkriget visade skillnaden i militär teknik. Brittiska ångdrivna krigsfartyg kunde röra sig snabbt och beskjuta kinesiska städer och befästningar. Qingriket hade en stor armé, men var dåligt rustat för den typ av modern sjökrigföring som britterna använde. Kriget blev därför inte jämnt.

När Kina besegrades tvingades landet skriva under Nankingfördraget 1842. Det blev det första av flera så kallade ojämlika fördrag. De kallades ojämlika eftersom de inte byggde på frivilliga förhandlingar mellan jämbördiga parter. Kina skrev under efter militärt nederlag och under hot om fortsatt våld.

Klicka på varje händelse för att expandera.

Ett fördrag kan låta som ett vanligt avtal, men Nankingfördraget och de senare avtalen skrevs under efter militärt tvång. Därför blev de symboler för att Kina inte längre fullt ut kunde bestämma över sig självt. Klicka på paragraferna i fördraget och undersök vad de betydde i praktiken.

Efter Nankingfördraget följde fler krav från andra stormakter. Om Storbritannien fick särskilda rättigheter ville Frankrike, USA, Ryssland och senare Japan också ha fördelar. Kina började styckas upp i intressesfärer, även om landet inte formellt blev en enda koloni. Utländska makter kontrollerade hamnar, handelsrättigheter, järnvägar, mission och ibland hela stadsdelar.

Det här är viktigt: imperialism handlar inte alltid om att hissa en flagga över ett land och göra det till koloni. I Kina handlade imperialismen ofta om informell kontroll. Kina hade fortfarande en kejsare, men kunde inte alltid bestämma vilka lagar som skulle gälla, vilka handelsregler som skulle användas eller vilka utlänningar som fick vistas i landet.

Historiska konflikter beskrivs nästan alltid olika beroende på vem som berättar. Brittiska politiker och tidningar kunde beskriva kriget som en kamp för frihandel och rättigheter. Kinesiska ämbetsmän kunde beskriva samma konflikt som ett försvar mot gift, beroende och utländsk arrogans.

Boxarupproret år 1900 kom inte från ingenstans. Under flera decennier hade många kineser sett hur utländska makter tog kontroll över hamnar, handelsrättigheter, järnvägar och missionsområden. Kristna missionärer fick ibland skydd av västerländska stater. Därför blandades religion, imperialism och politisk makt ihop i många människors ögon.

Rörelsen Yihetuan, som västerlänningar kallade Boxarna, växte fram i norra Kina. De riktade sin ilska mot utländsk närvaro och mot kineser som hade blivit kristna. För vissa var Boxarna ett folkligt motstånd mot imperialism. För andra var de en våldsam rörelse som angrep civila och förvärrade Kinas situation. Båda sakerna kan vara sanna samtidigt: ett uppror kan ha begripliga orsaker och ändå använda brutala metoder.

När Boxarna belägrade de utländska ambassadkvarteren i Beijing svarade åtta stormakter med militärt våld. Upproret krossades. Kina tvingades betala stora skadestånd och acceptera ännu mer utländsk kontroll. För många kineser blev detta ännu ett bevis på att landet hade förlorat kontrollen över sitt eget öde.

Perioden från opiumkrigen till mitten av 1900-talet kallas i kinesisk historieskrivning ofta för Förödmjukelsens sekel. Begreppet handlar om verkliga nederlag och tvångsfördrag, men också om hur historien har blivit en del av modern kinesisk identitet. När dagens kinesiska ledare talar om att Kina aldrig mer ska förödmjukas av utländska makter, syftar de ofta tillbaka på den här perioden.

Det betyder att opiumkrigen inte bara är gammal historia. De påverkar hur Kina ser på väst, på territoriell kontroll, på Hongkong, på Taiwan och på internationell makt. I skolan är det därför viktigt att både förstå vad som hände och hur minnet av det används.