Ententen var ingen sluten organisation utan ett lösligt nätverk av allianser och fördrag som vuxit fram sedan 1890-talet. Det som höll ihop dem var inte vänskap — det var fruktan för Tyskland. Välj ett land nedan för att fördjupa dig.

Karta över Europas alliansblock 1914. Ententen i blått, Centralmakterna i rött. · Källa: Wikimedia Commons

Hur Ententen bildades

Ententen var ingen planerad militärallians med ett gemensamt kommando och tydliga mål — den växte fram ur ett lapptäcke av bilaterala fördrag under tjugo år före kriget. Det hela började med den fransk-ryska alliansen 1894, som knöt samman de två länder som låg på varsitt sida om Tyskland. Tio år senare, 1904, slöt Frankrike och Storbritannien den s.k. Entente Cordiale — den hjärtliga överenskommelsen — som löste koloniala tvister och lade grunden för ett informellt samarbete.

När kriget kom 1914 hade de tre länderna inga bindande skyldigheter att rycka ut för varandra — det var Rysslands mobilisering, Tysklands anfallsplan och Belgiens kränkning som drog in dem alla. Från det ögonblicket var de allierade av nödvändighet snarare än övertygelse.

De tre kärnmedlemmarna

🇬🇧 Storbritannien — havens herre

David Lloyd George
Storbritanniens premiärminister 1916–1922

Storbritannien gick in i kriget formellt av en enda anledning: Tysklands invasion av det neutrala Belgien, som stred mot ett fördrag från 1839 som Britain garanterat. Men bakom den juridiska formuleringen låg djupare strategiska motiv. En tysk seger på kontinenten skulle innebära att en fientlig stormakt kontrollerade de hamnar och kustlinjer som låg närmast de brittiska öarna — ett oacceptabelt hot mot ett imperium vars existens vilade på sjömakt och handel.

Storbritanniens viktigaste bidrag till Ententen var inte arméerna i skyttegravarna — det var flottan. Den brittiska sjöblockaden strypte långsamt Tysklands tillgång till råvaror och livsmedel, med svält och brist som följd. Utan blockaden hade Tyskland hållit ut betydligt längre.

Brittiska imperiet — ett globalt krig

Det är lätt att glömma att ”Britain” i praktiken innebar ett helt imperium. Kanada, Australien, Nya Zeeland, Sydafrika och Indien bidrog med enorma truppstyrkor. Över en miljon indiska soldater tjänstgjorde utomlands — i Frankrike, Mesopotamien och Östafrika. Kriget var verkligen globalt, och imperiet bar en stor del av bördorna.

ANZAC-trupperna från Australien och Nya Zeeland är kanske de mest kända — deras förluster vid Gallipoli 1915 är fortfarande en nationell minnesmärkning i båda länderna den 25 april varje år.

🇫🇷 Frankrike — uthållighetens land

Georges Clemenceau
Frankrikes premiärminister 1917–1920, ”Tigern”

Frankrike bar en oproportionerlig del av Ententens börda. Kriget utspelade sig till stor del på franskt territorium — skyttegravarna gick rakt genom norra Frankrike och miljoner soldater dog på mark som var deras eget hemland. Den franska armén mobiliserade 8,4 miljoner man under kriget och förlorade nästan 1,4 miljoner döda — en förlust som innebar att nästan var sjätte franskt man i stridbar ålder dog.

Frankrike hade ett tydligt mål som hölls konstant genom hela kriget: återta Alsace-Lorraine, de provinser som förlorats till Tyskland i det förödmjukande kriget 1870–71. Det var en nationell sår som 44 år inte läkt.

Mutinerierna 1917 — när den franska armén sa nej

Efter det katastrofala Nivelle-offensiven i april 1917 — som lovade genombrott men levererade massaker — vägrade delar av den franska armén att gå till anfall. Inte en revolt, inte en kapitulation — men ett kollektivt ”nej” från trupperna. Upp till 40 000 soldater deltog i de s.k. mutinerierna.

General Pétain, som ersatte Nivelle, hanterade krisen med en kombination av hårda straff för ledarna (54 avrättades) och verkliga förbättringar av soldaternas villkor — mer permission, bättre mat, stopp för de meningslösa offensiverna. Frankrike höll ihop — men det var nära.

Brittisk och fransk enighet — symbolen för Ententens kärna. · Källa: Flickr

🇷🇺 Ryssland — jätten som föll

Ryssland hade den största armén i antal men lidit av strukturella svagheter som inte gick att dölja i ett modernt krig: korrupta och inkompetenta officerare, kaotisk logistik och kronisk brist på vapen och ammunition. Under 1915 retreaterade den ryska armén hundratals kilometer under tyskt tryck, och soldater beordrades ibland till fronten utan gevär.

Krigets påfrestningar destabiliserade det ryska samhället inifrån. Februarirevolutionen 1917 tvingade tsaren att abdikera, och Oktoberrevolutionen samma år satte bolsjevikerna vid makten. I mars 1918 undertecknade det nya Sovjet-Ryssland freden i Brest-Litovsk och lämnade Ententen — en förlust som tvingade de allierade att omstrukturera hela sin strategi.

Varför ersattes Ryssland av USA?

Timingen var nästan för perfekt att vara sann. Ryssland signalerade i januari 1917 att landet inte hade kapacitet att fortsätta kriget — och i april 1917 förklarade USA krig mot Tyskland. De amerikanska trupperna (AEF, American Expeditionary Forces) började anlända i Frankrike under sommaren och hösten 1917, och vid 1918 flödade en kvarts miljon soldater per månad in i Europa.

Förlusten av Ryssland var enorm — det befriade 44 tyska divisioner från Östfronten för användning i väst. Men den amerikanska tillströmningen av friska trupper, material och ekonomiska resurser mer än kompenserade. Det är det paradoxala med 1917: Ententen förlorade sin största allierade och vann kriget ändå.

Ententens väg till seger

Vanliga frågor om Ententen