Det här arbetsområdet kretsar kring tre delar: befolkning, urbanisering och migration. Vi utgår från globala mönster men följer en konkret fallstudie – Lagos i Nigeria och stadsdelen Makoko.

Det vi undersöker är i grunden enkelt: hur många som föds, hur många som dör, hur länge vi lever och varför vi flyttar. När de delarna förändras påverkas allt från skolplatser och bostadsmarknad till jobb, skatter och kollektivtrafik.

Urbanisering drivs av två typer av krafter. På landsbygden: osäkra inkomster, långa avstånd till skola och vård. I staden: chans till arbete, utbildning, bättre service.

Vad möter den som just har flyttat in? Ofta tillfälliga, trånga boenden och otrygga anställningar i den informella sektorn – småhandel, enklare hantverk, transporter. Jobb som fungerar men sällan ger trygghet eller försäkringar.

En del av lönen skickas hem som remitteringar – pengar som gör stor skillnad för familjen som bor kvar: skolavgifter, mediciner, ett nytt tak.

Lagos är en av Afrikas största städer – och en stad som växer snabbare än planeringen. Vardagen börjar med avstånd. Långa pendlingstider stjäl tid från familjeliv, skolgång och extra arbete.

Makoko är kanske Lagos mest kända informella stadsdel – ett samhälle som växt från fiskeby till en stor stadsdel med hus på pålar i vattnet. Service löses lokalt: vatten köps i dunkar, skolor startades av de boende själva.

Strax intill ligger Eko Atlantic – en planerad, modern stadsdel byggd för företag och välbärgade boende. Kontrasten är skarp: uppgradera det som finns, eller bygga nytt för dem som har råd?

I Makoko formas skola, arbete och boende av enkla men uthålliga lösningar. Klassrummet kan vara ett skjul med plåttak. Avgiften är låg men avgörande. Närvaron ojämn – ibland måste barnen hjälpa till att försörja familjen.

Grannar delar kostnader för brunnsvatten, frivilliga håller ordning runt bryggor. Det håller verksamheten igång även när elen är osäker.

Hävstängerna är konkreta: en vattenledning minskar sjukdomar. En busslinje kortar restiden. När kvarter får adresser kan småföretag växa in i det formella – med möjlighet till lån och långsiktiga beställningar.

Homo sapiens uppstod i Östafrika för 200 000 år sedan. I tiotusentals år levde nästan alla som jägare, fiskare och samlare. Befolkningen hölls låg – inte för att ingen ville ha barn, utan för att döden ständigt var nära.

Sedan händer det som vänder på allt: vi lär oss odla. För 8–10 000 år sedan börjar människor på flera platser att tämja frön och jord. Mat kan lagras, planeras och bytas. Fler barn överlever. Grupper kan bygga något som liknar städer.

För 2 000 år sedan: ca 250 miljoner. Krig, sjukdomar, missväxt gör att ökningen går långsamt. Kring 1820 passerar vi en miljard – i nästan hela vår historia var vi få.

Från 1900-talets mitt händer något explosivt: mellan 1920 och 1999 går vi från ca 2 till 6 miljarder. Varför? Dödligheten föll snabbare än födelsetalen. Bättre jordbruk, renare vatten, avlopp, vaccinationer, läkemedel.

Fler barn överlever. Vuxna lever längre. Men familjernas beteende hänger inte omedelbart med – i samhällen där barn länge var försäkringen för äldre dagar dröjer normen att ändras.

Det här kallas den demografiska övergången – och det är en av de viktigaste nycklarna till att förstå världsbefolkningens tillväxt.

Kina efter rekordfödelsetalen på 1960-talet: ledningen bestämmer att bromsa. Kampanjer, preventivmedel, och det berömda ettbarnssystemet (1980–2015) – ibland med tvångsmässiga åtgärder.

Politiken ”fungerade” men skapade nya problem: åldrande befolkning, färre unga som fyller på. 2015 öppnas för tvåbarnspolitik – men att byta kurs är inte detsamma som att vända utvecklingen.

Indien har sedan 1970-talet drivit familjeplanering. Starten kantades av tvångssteriliseringar. Numera bygger det mer på information och frivilliga program – med varierande resultat beroende på delstat.

Prognoserna landar på nästan 10 miljarder runt 2050. Frågan ”ryms vi?” är inte hela bilden – det avgörande är hur vi lever och var ökningen sker.

Odlingsbar mark minskar på flera håll. Haven fiskas hårt. Vattenresurserna är ojämnt fördelade. Klimatförändringar gör torra områden torrare och stressade vattenresurser ännu mer ansträngda.

Finns det en broms utan förbud? Ja – ekonomisk och social utveckling. När spädbarn överlever, skolan är gratis, det finns jobb och pensionen inte hänger på barnens plånbok väljer familjer ofta färre barn av sig själva. Det syns redan i siffrorna.

Spåren leder nästan alltid till vattnet. Drickbart vatten och odlingsbar jord är grunden. Det är därför vi håller till nära stora floder – samma vatten som släcker törsten kan ledas ut på åkrarna.

Järiko vid Jordanfloden, Luoyang vid Huang He – inte slumpmässiga val. Shanghai vid Yangtzeflodens mynning – flodtrafik inåt landet, havshandel utåt. Floddalarna är kartans pulsådror.

Kontrasten förklarar resten: öknar och stäpper ger svår försörjning. Tropisk regnskog har vatten men urlakar jorden. Lång vinter och kort odlingssäsong gör norr glest. Totalt är 4/5 av jordens yta mycket glest befolkad.

Under de senaste hundra åren har världshandeln dragit på som en turbo. Platser med rätt läge – flodmynningar och naturliga hamnar – suger åt sig människor. London, S:t Petersburg, Mumbai, Shanghai.

Klimat kan vara en magnet: Kalifornien – sol, kust, stora städer. Men torrt klimat kräver enorma vattenpipelines. Lösningen är teknisk men skapar beroenden.

Turismen tillkom som tredje magnet: Medelhavet, Kanarieöarna, Thailand. Stränder som för 150 år sedan var tomma är nu jobbmaskiner – hotell, restauranger, transport.

Täta städer ger fart och idéer – men också köer, avgaser och slitna lungor. Beijing, Mexico City, Aten och Rom dyker ofta upp i mätningar av dålig luftkvalitet. Det drabbar framför allt äldre och sjuka.

Städer tuggar i sig bördig åkermark. Bostäder, motorvägar, flygplatser – det händer i megastäder och i Sverige. Frågan: är det rimligt att bygga på vår bästa odlingsjord?

Konstbevattning och försaltning: för att pressa upp skördarna konstbevattnar vi – men salt stannar kvar i marken. År efter år kan salthalten växa tills marken tappar sin kraft. Det har hänt i delar av Irak, Pakistan och Indien.

Migration betyder att flytta. Det delas upp i emigration (lämna ett land) och immigration (komma till ett land). Om du tänker Sverige som ett klassrum: emigration är att gå ut, immigration är att komma in.

I Sverige har befolkningen ökat mycket de senaste åren – inte bara för att det föds fler än det dör, utan väldigt mycket på grund av invandring. Många som kom har gjort det som asylsökande – människor som flytt från krig och konflikter.

Den vanligaste flykten idag sker inte från ett fattigt land till ett rikt. Den går ofta från ett fattigt land till ett annat fattigt land i samma region. Bara en liten del tar sig vidare till Europa eller USA.

Internflyktingar korsar ingen landsgräns – de är på flykt inom sitt eget land. De har kvar sitt medborgarskap på pappret men har förlorat nästan allt: hem, jobb, trygghet.

De länder som tar emot allra flest flyktingar är ofta länder som redan har det ekonomiskt tufft: Turkiet, Pakistan, Uganda, Libanon. Det är en praktisk fråga – hur ska ett fattigt land ge vård, skola, bostad och jobb till så många?

Alla som flyttar gör det inte på grund av krig. Många gör det för jobb, bättre lön eller en annan livsstil. I Filippinerna beräknas var tionde medborgare bo utomlands – en stor del skickar hem lön som är viktig för hela landets ekonomi.

Qatar och Förenade Arabemiraten: ca 9 av 10 invånare är ditflyttade arbetare. Städer och arenor byggs av människor som lämnat sin familj långt borta.

Push-faktorer knuffar bort: krig, arbetslöshet, torka, korruption, naturkatastrofer.
Pull-faktorer lockar till: jobb, högre lön, bättre skola, tryggare samhälle, familj som redan finns där.

Den största rörelsen idag är från landsbygd till stad – urbanisering. Mer än hälften av världens 8 miljarder bor nu i städer. Det finns 30+ megastäder med över 10 miljoner invånare.

Tokyo, Jakarta, Delhi, Mumbai, Beijing, Shanghai, São Paulo, Mexico City. Prognoser: 2050 bor ca 2/3 av jordens befolkning i städer.

Städer lockar med: möjligheter, jobb, utbildning, kultur. Men när de växer snabbt hinner infrastrukturen inte med. Bostäder byggs inte fort nog. Vatten och avlopp hänger inte med. Mer än en miljard människor bor idag i slumområden.

År 1749 – första folkräkningen: 1,8 miljoner invånare (inkl. Finland). Genomsnitt 8 barn per familj men ändå långsam tillväxt – för att många barn dog tidigt. Sjukdomar, svält, dålig hygien, inga vacciner.

Under 1800-talet: effektivare jordbruk, bättre sjukvård, vaccin, långvarig fred. Dödligheten sjunker. Runt 1850: 3,5 miljoner. Vid 1900-talets början: drygt 5 miljoner – trots att mer än en miljon hunnit utvandra till USA.

År 2017 passerar Sverige tio miljoner invånare. SCB:s prognos: runt 11 miljoner före 2030.

Under nästan hundra år har Sverige haft större invandring än utvandring. Skälen har skiftat: tidigare framför allt arbetskraftsinvandring till fabriker, industrin och vård. På 2000-talet: flyktingar från krig, framför allt Syrien.

Idag är nästan 2 miljoner av Sveriges invånare födda utomlands – lite under en femtedel. De vanligaste åldrarna: 25–44 år, alltså i arbetsför ålder.

Jämfört med grannar: Sverige ~20% utrikes födda · Norge ~14% · Danmark ~10% · Finland ~6%. Sverige är mer mixat än de flesta tänker.

Sverige, liksom många rika länder, har ett växande utmaningar: andelen äldre ökar. Medellivslängd ca 82–84 år. Det gör att många hinner leva länge efter att de slutat jobba.

Födelseöverskottet är litet – fler föds än dör, men inte explosivt. Medelåldern: runt 40 år.

Konsekvens: allt färre i yrkesverksam ålder ska försörja allt fler äldre. Det är en av anledningarna till debatter om höjd pensionsålder, fler som jobbar längre och hur vård och omsorg ska planeras framöver.

Invandring av människor i arbetsför ålder dämpar problemet – fler ingår i gruppen som jobbar och betalar skatt.

För 200 år sedan bodde 90% på landsbygden. Idag: ca 85% i tätorter. Urbaniseringen tog fart under 1800-talets andra hälft när industrierna växte fram.

Trots det är Sverige fortfarande glesbefolkat i internationell jämförelse – ca 25 inv/km². Orsak: stora arealer barrskog och fjäll, olämplig mark för jordbruk, svårt klimat i norr.

I glesbygden pågår en avfolkningsprocess: butiken stänger (för få kunder), skolan läggs ner (för få elever), bussen dras in. En självförstärkande spiral.

Men det finns motljus: digitalisering gör det möjligt att driva företag och jobba hemifrån även i glesbygd. Natur, lägre bostadspriser och lugnare miljö lockar – om infrastruktur och uppkoppling fungerar.