Det är en het augustimorgon i Teheran. I ett hus i norra delen av staden sitter en 71-årig man i pyjamas och gråter. Han är Irans demokratiskt valda premiärminister. Om ett par timmar kommer han att arresteras. Hans tid är slut – inte för att folket vill det, utan för att CIA bestämde det.
Hans namn är Mohammad Mosaddegh. Och hans fall är en av kalla krigets mest avgörande – och minst berättade – historier.
Det här är berättelsen om hur en demokrati dog. Om olja, spioner och geopolitik. Och om varför det som hände en augustidag 1953 fortfarande ekar i varje konflikt i Mellanöstern idag.
”Han var vald av folket.
Det räckte inte.”
Olja, imperium och ett folks hunger
För att förstå 1953 måste vi backa lite. Till 1901. Det året undertecknade Irans svaga Qajar-shah ett avtal med en brittisk affärsman: William Knox D’Arcy. Villkoren var förödmjukande. D’Arcy fick ensamrätt att leta efter olja i Iran i sextio år. Om han hittade något skulle Iran få 16 procent av vinsten.
Han hittade något. 1908 borrades Mellanösterns första stora oljebrunn i sydvästra Iran. Det var startskottet för ett av historiens mest lönsamma affärsimperier: Anglo-Persian Oil Company – som senare döptes om till British Petroleum. BP.
Under decennierna som följde pumpades Irans olja ut ur marken och skeppades till brittiska raffinaderier. Britterna berikades. Iran fick en strimla av pengarna. Iranier som arbetade i oljefälten levde i eländiga bostäder och tjänade bråkdelen av vad brittiska arbetare fick. Det var kolonialism i flytande form.
Mellan 1945 och 1950 fick Iran 90 miljoner pund i oljeinkomster. Samma period betalade AIOC 250 miljoner pund i brittisk bolagsskatt – mer till den brittiska staten än till Iran, landets vars olja det var.
Sedan kom Mosaddegh.
Mannen i pyjamas som skakade världen
Mohammad Mosaddegh var en märklig politisk figur. Han kom från en aristokratisk familj, studerade juridik i Paris och Neuchâtel, och hade ett temperament som varvade skarpa logiska argument med dramatiska tårar och svimningsanfall i parlamentet. Hans motståndare skrattade åt honom. Hans anhängare dyrkade honom.
Hans centrala övertygelse var enkel: Irans naturresurser tillhör det iranska folket.
1951 vann hans parti valet. Parlamentet valde honom till premiärminister. Och en av hans första åtgärder var att driva igenom nationaliseringen av oljeindustrin – det vill säga att överta den från britterna och göra den statlig. Riksdagen röstade enhälligt.
Vår lycka beror på att vi tar det som är vårt. Olja är blod. Olja är liv. Och blodet och livet tillhör inte London.
Mohammad Mosaddegh, tal i iranska parlamentet, 1951I Iran jublade folk på gatorna. I London krossades porslinet i utrikesdepartementet.
71 år gammal, demokratiskt vald, känd för sina dramatiska tårar och sin skarpa juridiska logik. Hans mål: nationalisera oljan och ge intäkterna till det iranska folket. Hatad av britterna. Älskad av massorna.
Ung, svag och rädd. Shahen var tekniskt sett statschef men Mosaddegh hade verklig makt. Han var ambivalent – ibland stödde han kuppen, ibland flydde han landet. CIA var tvungen att hålla honom i handen hela vägen.
71 år gammal och rasande. Han hade personligen hjälpt till att lägga grunden för det brittiska oljemonopolet i Iran. Nationaliseringen var ett personligt angrepp. Han bad USA om hjälp att störta Mosaddegh.
Ny president, kalla kriget på topp. CIA övertygade honom om att Mosaddegh riskerade att falla i Sovietunionens händer om han inte stoppades. Eisenhower gav grönt ljus. Han ångrade det aldrig offentligt.
Operation AJAX – en kupp designas
Britterna försökte först lösa problemet ekonomiskt. De stämde Iran i internationella domstolar. De blockerade iransk export. De drog tillbaka sina egna tekniker från oljefälten och hoppades att Iran inte skulle klara att driva dem. Iran klarade det ändå.
Så vände britterna sig till amerikanerna.
President Truman sa nej. Han såg Mosaddegh som en demokratisk ledare och kuppidén som omoralisk. Men 1953 valdes Eisenhower till president. Och CIA:s chef Allen Dulles hade ett övertygande argument: Mosaddegh är svag. Kommunisterna väntar. Om inte vi agerar tar Sovjet Iran.
Det är oklart om Dulles verkligen trodde på det. Men Eisenhower sa ja.
Operationen fick kodnamnet AJAX – av britterna kallad Operation Boot. CIA:s man på plats var Kermit Roosevelt Jr., barnbarnet till president Teddy Roosevelt. Han anlände till Teheran med en resväska full av kontanter.
CIA betalade iranska tidningar för att skriva negativt om Mosaddegh. De anlitade kriminella gäng för att bråka på gatorna och skylla på Mosaddegh-anhängare. De mutade generaler, religiösa ledare och parlamentsledamöter. Budgeten: uppskattningsvis 1 miljon dollar – en enorm summa 1953.
Det är 1953. Du är president Eisenhower.
Din CIA-chef Allen Dulles sitter framför dig. Han säger: ”Mosaddegh är en svag demokrat. Kommunisterna i Iran är starka. Om vi inte agerar nu riskerar vi att förlora Iran till Sovjet – och med Iran, hela Mellanösterns olja.” Din utrikesminister nickar. Vad gör du?
Den dag allt föll
Den 19 augusti 1953 rör sig något i Teherans gator innan gryningen.
CIA-betalda agenter bär bilder av shahen och skriker att Mosaddegh är kommunist. Anlitade bråkstakar slåss med polisen. Några av Irans mest betrodda generaler – mutade med CIA-pengar – vänder sig mot regeringen. Radiostationer tas över. En efter en kapitulerar Mosaddegh-lojala trupper.
Klockan 16:00 är det över.
Mosaddegh göms hos en granne. Han ger sig till myndigheterna dagen efter, iklädd pyjamas och morgonrock. Han döms till döden för förräderi. Dödsstraffet omvandlas till tre år i husarrest – och han tillbringar resten av sitt liv under husarrest. Han dör 1967 utan att ha fått lämna sin by.
Kermit Roosevelt flyger hem. Han får en medalj av CIA. Han skriver senare en bok om kuppen med den anspråkslösa titeln Countercoup.
I 60 år förnekade CIA sin inblandning. År 2013 avhemligade de officiellt dokumenten. Klicka för att avslöja vad de faktiskt erkänner.
DOKUMENT-REF: CIA/RDP CREST AJAX 1953
Shahen, SAVAK och en tryckkokare
Med Mosaddegh borta satte CIA:s man shahen på tronen med mer makt än någonsin. Det brittiska oljebolaget fick tillbaka sin verksamhet – nu delade med amerikanska oljebolag. Ordningen var återställd.
Men ordningen hade ett pris.
Shahen skapade SAVAK – en hemlig polis tränad av CIA och israelisk underrättelsetjänst. SAVAK arresterade, torterade och mördade politiska motståndare i decennier. Amnesty International beskrev Iran under sjuttiotalet som ett av världens värsta länder för politiska fångar.
Det iranska folket mindes. De mindes vem som satt shahen dit. De mindes vem som betalade SAVAK. Och när de reste sig 1979 var det inte bara mot shahen – det var mot Amerika.
Revolutionen 1979 var inte ett mysterium. Det var en räkning som hade legat på bordet sedan 1953.
Historikern Stephen Kinzer, ”All the Shah’s Men” (2003)Ayatollah Khomeini förstod vad folket kände. Hans budskap var enkelt: Amerika är Djävulen. Och Djävulen störtade vår demokrati.
Det var inte fel. Det var inte heller hela sanningen. Men det var tillräckligt för att bränna en ambassad.
Klicka på en domino för mer info
Ursäkten som kom för sent
År 2000 var Madeleine Albright utrikesminister under president Clinton. Hon höll ett tal som är unikt i amerikansk diplomatisk historia. Hon sa att USA:s roll i kuppen 1953 var ”ett tydligt bakslag för Irans politiska utveckling” och att amerikanerna förstår varför iranier fortfarande bär på bitterhet.
Det var inte en ursäkt. Men det var nära.
2013 avhemligade CIA officiellt sina dokument och erkände sin roll. Kermit Roosevelt hade länge sedan dött. Mosaddegh hade länge sedan dött. Shahen hade länge sedan dött. Men Islamiska republiken levde. SAVAK:s arvtagare levde. Hatet mot Amerika levde.
En ursäkt som kommer sextio år för sent är inte en ursäkt. Det är en historisk fotnot.
Hade Iran kunnat bli en stabil demokrati utan kuppen 1953? Ingen vet. Men vi vet att landet hade en demokrati – och att den togs ifrån dem. Det är inte ett abstrakt faktum. Det är något ett helt folk burit på i generationer.
Mosaddegh ville inte vara martyr. Han ville vara en tråkig demokratisk politiker som löste budgetfrågor och förhandlade om oljeintäkter. Han ville att Iran skulle vara ett normalt land.
Historien ville något annat.
Och i det huset i norra Teheran, en het augustimorgon 1953, sitter han fortfarande i sina tankar – en man i pyjamas, med tårar på kinderna, och vet att det är slut. Inte för att han förlorade på idéernas spelplan. Utan för att någon i Washington sa ja.
