Vid 1800-talets början kontrollerade europeiska makter ungefär 35 procent av jordens landyta. Vid 1914 var siffran 85 procent. Det var inte en naturlig process — det var ett medvetet projekt, drivet av ångkraft, krutkraft och en ideologi som sa att det var de starkares rättighet, och de svagares öde.

Imperialismen var inte ett enskilt beslut eller en enskild händelse. Det var hundratals beslut fattade av hundratals människor — i krigsrådssalar, i bankkontor, i parlamenten och i fält. Några av dem trodde genuint att de gjorde gott. Andra visste att de plundrade och kallade det välgörenhet. De flesta föll någonstans däremellan.

De nio personerna på den här sidan är inte ett heltäckande porträtt av imperialismens era. De är nio linser — nio sätt att se in i en tid och förstå hur den fungerade. Erövrarens lins. Reformatorns lins. Motståndets lins. Diktarens lins. Diplomatens lins.

Ingen av dem är enkel. Leopold II var ett monster — men han presenterade sig som en humanitär och troddes länge. Kipling älskade det han förtryckte. Menelik besegrade en europeisk armé men använde europeiska vapen. Florence Nightingale räddade liv med data i ett krig som inte borde ha ägt rum.