Ungefär en miljard lever som vi gör i Sverige: rinnande vatten, sjukvård, internet, semester. Ungefär en miljard lever i stor fattigdom – under 20 kr/dag. Sex miljarder finns någonstans mitt emellan.

Sverige är ett exempel: för hundra år sedan var vi fortfarande ett land där många bara fick sina grundläggande behov tillgodosedda. Idag har vi hög levnadsstandard – och många andra länder har gjort en liknande resa.

Extrem fattigdom: under 20 kr om dagen – totalt. Mat, kläder, allt. 800 miljoner lever så idag. Nästan 385 miljoner av dem är barn.

Relativ fattigdom: handlar inte om att svälta, utan om att ligga långt efter andra i samma land. I Sverige: inkomst under 60% av medianinkomsten. Relativ fattigdom ökar i Sverige – även bland barn.

Mönster: fler utrikes födda, ensamstående med barn och barn till föräldrar utan EU-bakgrund löper större risk.

Medianinkomst = mittpersonens inkomst. Fem personer: 25 000 – 25 000 – 30 000 – 50 000 – 70 000 kr. Medianen = 30 000 kr.

Gräns för relativ fattigdom: 60% av medianinkomsten. Om medianinkomen efter skatt är 20 000 kr → gränsen är 12 000 kr/månad.

Fattigdomscirkeln visar att den som hamnat i fattigdom ofta blir kvar – hela livet, och ibland i generationer. Den förstärker sig själv.

Exempel: Smutsigt vatten → sjukdomar → kan inte jobba → inga pengar → ingen utbildning → lågbetalda jobb → inget socialt nätverk → diskriminering → fattigdom ärvs av barnen.

Forskning visar att fattigdom ofta går vidare i minst tre generationer. En enda oförutsedd händelse – brand, sjukdom, stöld – kan krascha ekonomin även för dem som precis klarat sig.

Ett välfärdssystem skyddar när oväntade saker händer: gratis utbildning, sjukvård, pension, sjukpenning, VAB, a-kassa, socialbidrag. I länder utan utbyggd välfärd är man beroende av familj, grannar och hjälporganisationer.

Välfärden tar inte bort all fattigdom. Men den gör att färre faller längst ner, och fler har en chans att ta sig upp igen.

Ansvar ligger på: länder själva (bygga system) · rika länder (bistånd, dela kunskap) · internationella organisationer (FN, Världsbanken) · individer (förstå, rösta, engagera sig).

Tänk dig att alla världens länder sitter i samma sal. Någon tar till orda: ”Världen är orättvis. Klimatet håller på att spåra ur. Ska vi göra något åt det – på riktigt?”

Det är ungefär det som händer 2015, när FN:s generalförsamling antar De Globala Målen för hållbar utveckling. 17 mål, 169 delmål, tidsram 2016–2030. Gäller alla länder.

Tre perspektiv på hållbarhet: social (människors liv och rättigheter) · ekonomisk (ekonomin utan att krossa planeten) · ekologisk (naturen och klimatet).

Innan Globala Målen hade vi Millenniemålen (2000–2015). Utvärderingen visade:

✅ Andelen i extrem fattigdom halverades. ✅ Antalet barn utanför skolan halverades. ✅ Barnadödligheten halverades.

Men: 700+ miljoner lever fortfarande i extrem fattigdom. Skogsskövlingen för hög. Haven mår dåligt. En sjättedel av världens vuxna kan inte läsa – varav 2/3 är kvinnor.

Mål 1 (Ingen fattigdom), 5 (Jämställdhet) och 10 (Minskad ojämlikhet) hänger ihop. Du kan inte ta bort fattigdomen utan att jobba med jämlikhet och jämställdhet.

Jämlikhet = alla grupper ska ha samma möjligheter oavsett etnicitet, religion, funktionsnedsättning etc. Jämställdhet = specifikt jämlikhet mellan kvinnor och män.

Kvinnor drabbas hårdare av fattigdom: lägre lön, mer obetalt hemarbete, utsatta för våld och diskriminering, hindras ibland från skola och arbete. Jämställdhet är inte ”snäll” – det är en förutsättning för hållbar utveckling.

BNI per capita (bruttonationalinkomst per person) ger fyra nivåer. Nivå 1: under 20 kr/dag (~1 mrd). Nivå 2: ~40 kr/dag (~3,5 mrd). Nivå 3: ~160 kr/dag (~2,5 mrd). Nivå 4: över 320 kr/dag (~1 mrd, inkl. Sverige).

De flesta av världens människor bor på nivå 2 och 3 – det är världens stora mellanskikt.

I medelinkomstländerna bor ungefär sex miljarder – alltså majoriteten. Typiskt: grundläggande behov tillgodosedda, barn kan gå i skolan, man har råd att spara lite. Om något oväntat händer leder det inte automatiskt till total katastrof.

Kina: världens näst största ekonomi, snabbast växande under 2000-talet. Indien: tätt efter. Men i båda länderna är fattigdomen fortfarande stor, och klyftan stad/landsbygd är gigantisk.

HDI – Human Development Index mäter: medellivslängd + utbildning/läskunnighet + levnadsstandard (BNI). Värde mellan 0 och 1. Fyra grupper: mycket högt / högt / medel / lågt HDI.

Skillnaden mot bara BNI: ett land kan ha högt BNI men nästan alla pengar hos en liten elit. HDI visar hur det faktiskt går för befolkningen – lever de länge? Kan de läsa?

MUL = Minst Utvecklade Länder. FN:s lista. Tre kriterier: låg BNI per capita (700–800 USD/år) + låg mänsklig utveckling + hög ekonomisk sårbarhet. Ca 50 länder, 2/3 i Afrika.

Syfte: MUL-länder ska få förmåner i handelsavtal, bistånd och skuldavskrivning. Varför så många i Afrika? Kolonialism (råvarutömning, industrialisering hindrades), svår geografi (tropisk mark, skadeinsekter) och sjukdomar (malaria, HIV).

Investeringar utifrån skapar arbetstillfällen. Familjer får lön varje månad, kan köpa mer mat, betala skolavgifter. Men för att en fabrik ens ska vara möjlig behövs vägar, hamnar, el och säkerhet.

Men det stora MEN: företag vill göra vinst. Om lönerna är jättelåga, arbetsmiljön dålig och vinsten förs ut ur landet – då gynnar det inte landet nämnvärt. Man kan byta en sorts fattigdom mot en annan.

I en diktatur kontrollerar en liten grupp landets resurser. Om landet plötsligt får in pengar – olja, gruvor, investeringar – riskerar de att hamna i elitens fickor och aldrig nå vanliga människor.

En demokratiseringsprocess = makten flyttas till folket: fria val, yttrandefrihet, oberoende domstolar, fria medier. Då finns större chans att skattepengar används till skola, sjukvård och välfärd.

Demokrati är ingen garanti – men det är en viktig pusselbit för att utveckling ska komma hela befolkningen till del.

IMF lånar ut pengar så att länder kan bygga vägar, elnät och satsa på utbildning – och på sikt klara sig bättre.

Skuldavskrivning: fattiga länder har ofta stora lån. Räntor äter upp statsbudgeten. Om skulderna skrivs av frigörs pengar till skola och sjukhus istället.

Rättvisare handel: rika länder har tullar som gör det svårt för fattiga länder att sälja sina varor. EU-bönder får bidrag som gör deras mat billigare – och konkurrerar ut bönder i fattiga länder. Det är inte fri handel – det är riggat.

Humanitärt bistånd (nödhjälp): räddar liv vid krig, jordbävningar, svält. Mat, vatten, mediciner, tält. Släcka branden.

Utvecklingsbistånd: långsiktigt. Bygga skolor, utbildning, jordbruk, stärka kvinnors rättigheter. Bygga huset i brandsäkert material från början.

Sida (Styrelsen för internationellt utvecklingssamarbete) sköter Sveriges statliga bistånd. Ca 40 miljarder kr/år (2019), ungefär 1% av BNI. Riksdagen bestämmer nivån, regeringen inriktningen, Sida genomför och utvärderar.

Kvinna till Kvinna (1995): stöttar kvinnorättsorganisationer i konfliktdrabbade länder. Utbildning om rättigheter, mot våld, för att kvinnor ska vara med i fredsprocesser.

Läkare utan gränser (1971): medicinsk vård i kriser + vittnesmål offentligt om övergrepp. Nobels fredspris 1999.

SOS Barnbyar (1949): familjeliknande hem istället för stora barnhem. Finansieras av faddrar – privatpersoner som ger varje månad.