Det är en av historiens märkligaste, och mörkaste, berättelser: Ett privat handelskompani med aktieägare på ett kontor i London lyckades över tid erövra en hel subkontinent, styra hundratals miljoner människor och bygga världens största koloniala imperium – allt finansierat med indiska skattepengar.

Träna på nyckelorden

Innan vi dyker ner i historien, klicka på korten för att bekanta dig med de viktigaste begreppen under den brittiska epoken i Indien.

Ett företag erövrar ett land

British East India Company (EIC) grundades år 1600 av drottning Elizabeth I med syftet att handla med kryddor, silke och te i Asien. Under de första 150 åren var de bara köpmän som hade små handelsstationer längs kusten. Men i ett farligt landskap krävde handel säkerhet, och företaget började bygga upp en privat armé bestående av Sepoys: indiska soldater som fick betalt för att slåss under brittiska officerare.

När det mäktiga indiska Mughalriket började falla sönder, tog företaget chansen. Det avgörande genombrottet kom 1757 vid slaget vid Plassey. Företagets armé besegrade Nawaben (härskaren) av Bengalen, Indiens överlägset rikaste provins. Nu nöjde sig inte företaget med att handla – de började ta in skatt från befolkningen. Skattepengarna använde de för att bygga en ännu större armé, som i sin tur erövrade grannprovinserna. En brutal men effektiv affärsmodell.

Det stora upproret

Indierna var trötta på britternas arrogans, rasism och de ständiga stölderna av indisk mark. Gnistan som tände krutdurken kom från en till synes liten detalj: en patronhylsa.

De indiska soldaterna (Sepoys) tilldelades nya Enfield-gevär. För att ladda geväret var soldaten tvungen att bita av änden på papperspatronen. Ett rykte spred sig snabbt i leden om att patronerna var smorda med kofett och svinfett. För hinduer är kon helig, och för muslimer är grisen oren. Att tvingas ha detta i munnen var den ultimata förolämpningen.

I maj 1857 gjorde soldaterna myteri. Upproret spred sig över norra Indien och förvandlades snabbt till ett brett folkligt krig för självständighet. Efter över ett år av extremt blodiga och grymma strider (från båda sidor) lyckades britterna krossa upproret. Konsekvensen blev enorm: Den brittiska staten tyckte att företaget EIC hade misskött sig så grovt att de förbjöd företaget 1858. Istället tog den brittiska regeringen och Drottning Victoria över styret direkt.

Kronans juvel och den stora svälten

Perioden när den brittiska staten styrde Indien kallas för British Raj (Raj betyder styre på hindi). Indien kallades stolt för ”Kronans juvel”, men för den indiska befolkningen innebar det ekonomisk katastrof. Indien, som innan britternas ankomst stått för 25% av världsekonomin, reducerades till en fattig råvaruproducent.

Britterna byggde ett enormt nätverk av järnvägar (över 60 000 km). Ofta lyfts detta fram som något positivt de gjorde för Indien. Men järnvägarna byggdes inte för att indier skulle kunna hälsa på varandra; de byggdes som ”sugrör” för att snabbt kunna transportera brittiska trupper för att slå ner uppror, och för att frakta indisk bomull och vete till hamnarna för export till England. Resultatet av att exportera bort maten blev katastrofalt.

Gandhi och Satyagraha

Vägen till frihet leddes av en advokat: Mahatma Gandhi. När han återvände till Indien lanserade han en helt ny metod för uppror, kallad Satyagraha (sanningskraft). Kärnan var civil olydnad utan våld. Om en lag var orättvis, skulle man bryta mot den helt öppet, och sedan utan motstånd låta sig arresteras.

Det mest kända exemplet var Saltmarschen 1930. Britterna hade monopol på att sälja salt och tvingade fattiga indier att betala skatt för det. Gandhi promenerade 38 mil till havet och plockade upp en näve gratis salt från stranden inför världspressen. Runt om i Indien gjorde miljoner andra samma sak. Britterna arresterade över 60 000 personer, men fängelserna blev fulla. Gandhis strategi visade att 100 000 britter inte kan styra 300 miljoner indier om indierna helt enkelt slutar lyda order.

Empati och perspektiv