De tre pashorna förde under sommaren 1914 hemliga förhandlingar med båda sidorna — både Ententen och Centralmakterna. Frankrike och England visade svalt intresse. Det var tyskarna som erbjöd det Osmanska riket vad man ville ha: militärt stöd, moderna vapen och hjälp att modernisera armén.

Dessutom fanns en strategisk kalkyl: om man anslöt sig till vinnarsidan hoppades man återta förlorade territorier, framförallt i Balkan och Kaukasus, och hejda Rysslands expansion mot Konstantinopel — en gammal rysk dröm sedan 1700-talet.

Den 2 augusti 1914 slöts ett hemligt fördrag med Tyskland. Det dröjde ändå till oktober — efter att två tyska krigsskepp smugglades in i Bosporen och omdöptes till osmanska fartyg — innan riket officiellt gick in i kriget.

Enver Pasha planerade ett klassiskt kringgående anfall mot de ryska styrkorna kring Sarıkamış, i de kaukasiska bergen. Problemet: det var mitt i vintern. Temperaturerna sjönk till minus 30 grader, trupperna saknade vinterkläder och tillräcklig mat.

Av de 150 000 soldaterna som gick in i kampanjen dog uppskattningsvis 70 000–90 000 — de flesta av köld och hunger, inte av ryska kulor. Det var ett av krigets värsta enskilda militära misslyckanden. Enver Pasha flydde slagfältet och skyllde på armenska sabotagemän — en anklagelse som lade grunden för de kommande förföljelserna.

Det var vid Gallipoli som en relativt okänd osmansk officer steg fram ur mängden: Mustafa Kemal, blivande Atatürk. Han befälhavade den 19:e divisionen och drev tillbaka de anfallande ANZAC-trupperna vid stranden Arıburnu med det berömda befälet: ”Jag befaller er inte att anfalla — jag befaller er att dö.”

Ententen evakuerade Gallipoli i januari 1916 utan att ha nått sina mål. Det var en av krigets största militära fiaskon för Ententen — och en triumf som gav Mustafa Kemal den prestige han behövde för att senare leda den turkiska befrielsekampen.

ANZAC (Australian and New Zealand Army Corps) förlorade tusentals soldater i Gallipoli. Trots det militära nederlaget betraktas kampanjen i Australien och Nya Zeeland som ett slags nationellt dop — det ögonblick då de unga nationerna visade mod och offervilja på världsscenen. ANZAC Day, den 25 april, är fortfarande en av de viktigaste nationaldagarna i båda länderna.

Armenierna var ett kristet folkslag som hade levt i Anatolien i tusentals år. De utgjorde en stor minoritet i östra Anatolien och hade under 1800-talets slut redan utsatts för massakrer under sultan Abdul Hamid II (de s.k. Hamidmassakkrarna 1894–96).

Ung-turkarna betraktade armenierna med misstanke — dels som kristna i ett muslimskt rike, dels för att många armenier levde i gränsregionen mot Ryssland. Enver Pashas katastrof vid Sarıkamış gav förevändningen: armenierna anklagades kollektivt för att ha hjälpt Ryssland.

I april 1915 arresterades och avrättades hundratals armeniska intellektuella och ledare i Konstantinopel. Sedan inleddes en systematisk deportation av den armeniska befolkningen i Anatolien — mot det syriska öknen. Männen dödades ofta direkt. Kvinnor, barn och äldre tvingades till långa marscher utan mat eller vatten.

Koncentrationsläger upprättades i öknen kring Deir ez-Zor i nuvarande Syrien. Tusentals dog av svält och sjukdomar. Andra mördades av beväpnade eskorterade eller av irreguljära kurdiska styrkor som användes av den osmanska ledningen.

En stor majoritet av historiker, och ett växande antal länder (däribland Sverige, USA och Frankrike), erkänner händelserna som ett folkmord. Det innebär att dödandet inte var ett biprodukt av kriget utan ett avsiktligt, statligt organiserat försök att utplåna den armeniska befolkningen.

Turkiet avvisar folkmordsklassificeringen och menar att dödstalen är överdrivna, att dödandet inte var systematiskt och att armenierna dog i ett kaotiskt krig präglat av sjukdomar och hungersnöd som drabbade alla grupper. Frågan är djupt känslig i turkisk-armeniska relationer och i Turkiets förbindelser med EU och USA.

I skolan är det viktigt att presentera detta som en historisk och pågående politisk kontrovers — inte för att fakta är oklara (dödandet är väldokumenterat), utan för att vad som juridiskt och politiskt konstituerar ett folkmord fortfarande är omtvistat av stater.

Kaukasien-fronten var den front som låg Osmanska riket varmast om hjärtat — men också den som gick sämst. Efter Sarıkamış-katastrofen 1914 slog ryssarna tillbaka och erövrade 1916 den viktiga osmanska staden Erzurum. Det var ett hårt slag som visade att Osmanska riket inte kunde hävda sig militärt mot en stormakt på egen hand.

I nuvarande Irak försökte brittisk-indiska styrkor ta sig norrut från Basra mot Bagdad. I november 1915 kapitulerade en brittisk armé på 13 000 man vid Kut al-Amara efter en fem månader lång belägring — en av Storbritanniens största krigsförödmjukelser. Det dröjde till mars 1917 innan britterna slutligen intog Bagdad.

Osmanska styrkor anföll den brittiskskyddade Suezkanalen 1915, utan framgång. Britterna slog sedan tillbaka och trängde in i Palestina. I december 1917 intog general Allenby Jerusalem — en symbolisk seger som den brittiska propagandan utnyttjade maximalt. Här spelade också den arabiska revolten (understödd av T.E. Lawrence — ”Lawrence of Arabia”) en viktig roll i att destabilisera osmanskt styre.