Föreställ dig att du vandrar i skogen och plötsligt stöter på en jättestor sten – ungefär lika stor som ett hus. Stenen är söndersprucken och gammal, och den verkar fullständigt malplacerad mitt bland träd och mossa. Hur kom den dit? Det finns ingen flod i närheten som kunnat rulla dit den. Bergrunden runt omkring är en helt annan bergart. Stenen verkar ha fallit från himlen.

Det är precis vad ett flyttblock är. Och svaret på gåtan är inte magiskt – det är istiden. För ungefär 20 000 år sedan var hela Sverige täckt av is, upp till tre kilometer tjock. Den isen rörde sig, och när den rörde sig tog den med sig stenar, grus och berg. Stenar som var så tunga att tusen traktorlastbilar inte hade klarat av att flytta dem.

Istiden är inte ett avlägset kapitel i jordens historia. Dess spår finns överallt runt dig – i landskapets former, i kullarna, i sandåsarna längs vägarna, i de slipade berghällarna nere vid havet. Sverige är i grunden ett istidens landskap.

Flyttblock vid Gröngölsmåla Denna sten transporterades av inlandsisen och lämnades kvar när isen smälte. Den bergart som blocket består av stämmer inte med den lokala berggrunden.

Flyttblock i ett hus Ibland var stenarna så stora att man i gamla tider helt enkelt byggde sin husgrund runt dem. Det berättar om blockens enorma storlek.

En inlandsis är en massiv is som täcker ett helt landområde och som inte smälter sommartid. Den liknar en glacier, men medan glaciärer oftast rinner ner i dalar är en inlandsis ett sammanhängande istäcke som kan täcka hela kontinenter.

Vi befinner oss geologiskt sett i en period kallad kvartärtiden, som börjat för ungefär 2,6 miljoner år sedan. Under denna period har det växlat mellan kalla istider och varmare mellanistider – inglacialer och interglacialer. Den senaste stora istiden, Weichseliglacialen, nådde sin maximala utbredning för ungefär 20 000–22 000 år sedan.

Vid det tillfället sträckte sig inlandsisen från norra Ryssland i öster till de brittiska öarna i väster. Sveriges fastland låg helt begravt under is. Mälardalen, Bohuslän, Lapland – allt under tre kilometer is. Tyngden var astronomisk: varje kvadratmeter bar kanske 30 000 kilo is ovanpå sig. Den tyngden pressade ner jordskorpan – ett fenomen vi fortfarande ser effekterna av i dag.

Inlandsisen var inte statisk. Den rörde sig. Precis som en flod av vatten rinner nedåt röt sig isen – ett par meter om dagen – driven av sin egen tyngd. Isen rörde sig söderut och österut, ner mot Centraleuropa. Men riktningen berodde också på topografin under isen, och på hur isen tjocknade och tunnades av.

Isen rörde sig inte slumpmässigt. Den följde lågpunkter i terrängen och rörde sig i allmänhet söderut och sydostut från de skandinaviska fjällens centrala delar, där isen var som tjockast. Tänk dig ett glas med välling som du lutar – vällingen flödar mot den lägre sidan. Så fungerade inlandsisen, fast i en skala som är svår att greppa.

Viktigt att förstå är att isen inte smälte bort plötsligt. Det tog tusentals år. Den smälte gradvis norrut, och i takt med att iskanten drog sig tillbaka lämnades material kvar i tydliga mönster. Det är därför vi kan se isälvsdalar, moränryggar och rullstensåsar som löper i ungefär samma riktning – de berättar om rörelsemönstret hos en is som för länge sedan var borta.

Glaciärdal U-formade dalar är ett säkert tecken på glaciärerosion. Flodvatten skapar V-formade dalar; is skapar breda, platta U-dalar med branta sidor.

Höga kusten Strandlinjer högt upp på klipporna berättar om hur havet låg när landet fortfarande var nedtryckt av isens tyngd.

Tänk dig att dra ett grovt sandpapper mot en träyta – men att sandpappret väger tre kilometer och rör sig med kraften av ett helt kontinent. Det är ungefär vad inlandsisen gjorde mot Skandinaviens urberg.

Under isen fastnade stenar av alla storlekar. Dessa stenar fungerade som slipkorn och repade upp bergytan när isen rörde sig. Resultatet kallas glaciala repor eller skurningsmärken – parallella linjer inristade i hårda berghällar. Dessa repor pekar alltid i den riktning isen rörde sig, och är fortfarande synliga på klipphällar runt om i Sverige.

Men den viktigaste landformen som skapades av denna slipning är rundhällar – glansigt slipade bergkullar med en speciell profil. På den sidan som isen kom ifrån är rundhällen jämn och avrundad, slipat till perfektion. På den sidan som isen rörde sig mot – baksidan i isens färdriktning – är berget ojämnt och söndersprucket, plockad i bitar av isens slitande drag. Den avlånga formen och asymmetrin berättar exakt varifrån isen kom.

Slipningsprocessen tog bort enorma mängder bergmaterial. Man uppskattar att inlandsisen slipade ner Sverige med i genomsnitt en halv till en meter under de senaste istiderna. I praktiken innebär det att de runda, plana berghällar du ser längs Bohusläns kust, i Stockholms skärgård eller på Gotland är direkt formade av is.

Det är också därför Sverige har så lite mjuka sedimentbergarter kvar på ytan – de hårda urbergsgrunden är vad som blev kvar efter miljoner år av glacialerosion. Urberget, som är 1–2 miljarder år gammalt, kom bokstavligen fram i ljuset när isen sopade undan de yngre lagren ovanpå.

Klappersten i Skuleskogen Runda, slipade stenar av liknande storlek – ett tecken på transport och nötning. Vattenströmmar och issläp skapar karakteristiska rundade stenar.

Slipade ytor vid Höga kusten Det karakteristiska landskapet med glattslipade berghällar är ett direkt resultat av inlandsisens tunga rörelse söderifrån.

Isen transporterade inte bara stenar på sina kanter. Material fastnade inne i isen, under isen, och på isens yta. Grusblock, berg, lersediment – allt drogs med i isens rörelse. Denna transport var extremt effektiv: ett block på hundra ton stod ingen chans mot isens krafter.

Det avlagrade materialet, morän, är kanske det vanligaste spåret av istiden i Sverige. Morän är en blandning av berg, grus, sand och finkornig lera – allt ihoppackat utan någon inbördes sortering. Inget annat naturligt fenomen bildar den blandningen. Om du tar en handfull jord från en moränmark får du lite av allt: stora kantiga stenar blandade med fint mjöl.

Det finns olika sorters morän beroende på hur och var den bildades. Bottenmorän plogades fram under isen och är hård och tät. Ändmorän bildades vid isranden där isen stod still under lång tid. Drumlins är strömlinjeformade morän­kullar som bildades under rörlig is – och deras form visar exakt i vilken riktning isen rörde sig.

Till skillnad från morän – som inte är sorterat – sorterades material av isälvar, bäckar och floder av smältvatten som rann under och vid kanten av isen. Det smältvattnet sorterade materialet efter vikt: de tyngsta stenarna lades ner först, sedan grus, sedan sand. Det skapade rullstensåsarna.

Det finns fyra landformer som du som elev ska kunna känna igen och förklara. De finns runt om i Sverige och berättar var för sig om ett specifikt sätt som isen formade landskapet på.

Transport

Flyttblock

En stor sten transporterad av isen och avsatt på en plats med helt annan berggrund. Kan vara allt från ett bord till ett hus i storlek. Pekar ut isens rörelseriktning.

Isälvsavlagring

Rullstensås

En lång, smal höjdrygg av sorterat grus och sten. Bildades i en tunnel under isen av smältvatten. Löper ofta i nord–syd-riktning. Mycket viktig som dricksvattentäkt.

Erosion

Rundhäll

En berghäll slipat av isen. Mjuk och rundad på den sida isen kom ifrån, brant och krackelerad på baksidan. Skurningsmärken (repor) visar isens exakta rörelseiriktning.

Avlagring

Morän

Osorterat material direkt avsatt av isen: blandning av lera, sand, grus och stenar av alla storlekar. Täcker stora delar av Sverige. Svårare att odla på än sorterade jordar.

Rullstensås vid Flottsbronaset En klassisk rullstensås – den smala, långsträckta kullen bildades av sorterat grus och sand i en isälvstunnel under inlandsisen.

Rullstensås i genomskärning Inuti en rullstensås kan man se de sorterade lagren tydligt: grövre sten längst ner, sedan grus och till sist finare sand. Sorteringen gjordes av smältvattnet.

Istiden slutade inte i ett ögonblick. Den var inte en katastrof utan en gradvis förändring. Isen smälte undan, söder om norr, under tusentals år. Med sig lämnade den ett land som bokstavligen håller på att resa sig – och ett landskap som ännu bär alla dess stämplar.

Kanske det mest dramatiska pågående fenomenet är landhöjningen. Vid Höga kusten i Ångermanland – ett UNESCO-världsarv – har marken höjts 800 meter sedan isen smälte. Det innebär att gamla strandlinjer, fiskelägen och hamnar numera ligger högt upp på bergskullar. Stenar som forntidsfolket använde som trampstenar i vattnet befinner sig nu i skogen.

Stockholms län för 3 000 år sedan Kartan visar hur stor del av nuvarande Stockholmsregionen som fortfarande låg under vatten för 3 000 år sedan – ett direkt resultat av landhöjningens pågående rörelse.

Det är också möjligt att se istidens spår i den moderna stadsplaneringen. Rullstensåsar har sedan urminnes tider används som naturliga vägar – de är torra, väldrainerade och löper i räta linjer. Eskilstunaåsen, Uppsalaåsen, Stockholmsåsen – de är alla isälvsavlagringar som i dag bär vägar, järnvägar och bebyggelse.

Rullstensåsar är dessutom enormt viktiga som dricksvattentäkter. Det sorterade gruset filtrerar regn- och smältvatten till rent grundvatten. Uppsala stad hämtar sitt dricksvatten ur Uppsalaåsen. Göteborgsregionen ur Kungsbackaåsen. Landets viktigaste vattenreserver sitter bokstavligen kvar i istidens avlagringar.

Moränen är grunden för det svenska skogs- och jordbrukslandskapet. Moränmarker är de vanligaste jordarterna i Sverige. Jordbrukare har i sekler brutit moränmark, plockat ut stenar och byggt de stenmursskiftade odlingslandskapen vi fortfarande ser i Skåne, Småland och på Öland – markvård som direkt är ett svar på att istiden lämnade kvar stenar i varje plogfåra.

Stockholm för 5 000 år sedan Ännu mer av regionen låg under vatten. Landmassan vi kallar Stockholm existerade knappt – bara öar stack upp ur det postglaciala havet.

Hedesundafjärden, Gästrikland Fjärdar, vikar och sjöar i slättlandskapet vittnar om hur vatten och land format sig sedan isen drog sig tillbaka.

Klicka på ett begrepp för att se dess definition och förklaring i sammanhang.

Kan du det viktigaste om istiden och Sveriges landskap? Svara på åtta frågor och se vad du kan.

Nu är det din tur. Kolla på Google Maps, fråga en lokal geograf, eller gå ut och titta – vad kan du hitta av istidsspår i din närmiljö? Välj ut de spår du letat rätt på, och bygg din guide nedan.