Folkfronten (Frente Popular) var en koalition av socialister, kommunister, liberaler och anarkister — oeniga om nästan allt utom ett: att stoppa den spanska högern. De vann valet i februari 1936 med 47% mot högerkoalitionens 46%. Den knappa siffran speglade ett land på randen till explosion. Folkfronton var i praktiken aldrig en enad regering — de interna spänningarna var enorma och försvagade försvaret av republiken.

Den spanska officerskåren såg sig som nationens väktare snarare än som statens tjänare — en tradition från 1800-talets militärkupper (pronunciamientos). Generaler som Franco, Mola och Sanjurjo planerade kuppen länge innan den utlöstes. Många officerare ansåg att Folkfrontens reformer hotade den spanskhet de svor att skydda — det vill säga den traditionella ordning där kyrka, egendom och militär styrde.

Republikanerna (lojalisterna) kontrollerade: Madrid, Barcelona, Valencia, Bilbao, Málaga och det industriella norr. De hade regeringen, flottan och flygvapnet — men splittrade och dåligt organiserade markstyrkor. Nationalisterna kontrollerade: det konservativa lantliga Kastilien, Navarra, Galicien och snart Andalusien via Marocko-trupperna. De hade elitarmén — Fremdenlegionen och marockanska reguljärförband — och snart avgörande utländsk hjälp.

Guernica var baskernas historiska och kulturella huvudstad — inte en militär nyckelposition. Det var troligen ett medvetet val: att krossa motståndsviljan genom terror mot det symboliskt viktigaste. Det innebar också att civila var målet, inte militär kapacitet. Bombningen testade teorin om strategisk bombning — att civilian moral kan brytas via luftterror. Det var den teori som sedan styrde andra världskrigets bombkampanjer mot alla sidor.

England och Frankrike ledde en ”Icke-interventionskommitté” som 27 länder — inklusive Tyskland och Italien — gick med i. Kommittén möttes regelbundet i London medan Hitler och Mussolini öppet sände trupper, flyg och vapen till nationalisterna. Demokratiernas rädsla för ett bredare krig och sympatin med Franco hos delar av det brittiska establishmentet gjorde att de blundade för det uppenbara. Det var en av de tydligaste förspelarna till Münchenavtalet 1938.

Stalins motiv var inte ideologiska utan strategiska: han ville hålla en fascistisk regim borta från Frankrikes södra gräns, testa vapenutrustning och militärtaktik, och utöva inflytande i Västeuropa. Han var också djupt misstänksam mot anarkister och trotskister inom den spanska vänstern och använde Spanien som arena för att likvidera dem. När det stod klart att republiken inte kunde vinna drog han successivt tillbaka stödet.

Franco var utmattad av tre år av inbördeskrig och visste att hans land inte stod militärt redo för ytterligare krig. Han förde långa förhandlingar med Hitler om villkoren för ett eventuellt inträde — och ställde krav som Hitler ansåg vara absurda (Gibraltar, stora delar av Nordafrika). Det finns också en ironi: utan Hitlers hjälp hade Franco förmodligen förlorat inbördeskriget. Men Hitler behövde Spaniens tungsten och järnmalm — och fick dem utan att Spanien formellt gick med i kriget.

Under Francos styre var republikanernas historia förbjuden. Minnesmärken, gravar och arkiv doldes. Lagen om historiskt minne (2007) och Demokratilagen (2022) har försökt ge de döda en historisk upprättelse — men processen är kontroversiell och oavslutad. Så sent som 2019 grävdes Francos stoft upp ur den gigantiska mausoleet Valle de los Caídos och begravdes på nytt på en vanlig kyrkogård.