Tyskarnas strategiska mardröm var ett krig på två fronter: Frankrike i väst och Ryssland i öst. Generalstabschefen Alfred von Schlieffen hade på 1890-talet utarbetat en plan för att lösa problemet: slå ut Frankrike blixtsnabbt (på sex veckor) genom att kringgå de franska befästningarna via Belgien — och sedan skifta alla styrkor österut mot det långsammare Ryssland.

I verkligheten misslyckades planen. Det belgiska motståndet försenade anfallet, Frankrike mobiliserade snabbare än väntat och i september 1914 stoppades de tyska trupperna vid floden Marne — bara fem mil från Paris. Kriget i väst övergick till skyttegravsstrid.

Wilhelm II var en komplex och omstridd ledare. Han hade formellt sett stor makt — han utnämnde kanslern och var överbefälhavare — men han var också notoriskt impulsiv och vacklande. Historiker har länge debatterat hur stor skuld han bär för krigsutbrottet.

Det är klart att Wilhelm 1914 utfärdade den s.k. ”tomma checken” till Österrike-Ungern: ett löfte om tyskt stöd oavsett vad Österrike beslutade gentemot Serbien. Det blev startskottet för den kedja av mobiliseringar som ledde till storkrig.

När kriget på land fastnade i dödläge valde Tyskland att satsa på ubåtsblockad mot Storbritannien. Den tyska flottan förklarade ett totalt sjökrigszonen runt de brittiska öarna — vilket innebar att neutrala fartyg, inklusive amerikanska, riskerade att sänkas.

I februari 1917 återupptog Tyskland det oinskränkta ubåtskriget. Det var ett djärvt spel: man hoppades svälta ut England innan USA hann reagera. Men det slog bakut. När det tyska telegramma till Mexico (Zimmermanntelegrammet) avslöjades i mars 1917, och flera amerikanska fartyg sänktes, förklarade USA krig mot Tyskland i april 1917.

Serbien var inte bara en liten grannstat — det var symbolen för en rörelse som hotade att slita Österrike-Ungern i stycken. Den sydslavi­ska nationalismen, drömmen om ett ”Storserbien” eller ett förenat sydslaviskt rike, attraherade miljoner kroater, bosniska serber och slovener som levde under Habsburgsk styre.

För det österrikisk-ungerska ledarskapet, med utrikesminister Berchtold och generalstabschef Conrad i spetsen, var mordet på Franz Ferdinand i Sarajevo därför en välkommen förevändning att krossa Serbien militärt — innan nationalismen eroderade imperiets grunder.

Den österrikisk-ungerska armén hade ett grundläggande problem: dess soldater talade ett dussintal olika språk och identifierade sig mer med sina etniska grupper än med kejsaren i Wien. Kommandon måste ibland ges på åtta–tio olika språk. Desertioner och kapitulationer, framförallt bland slaviska soldater som stod mot en ”slavisk” fiende på östfronten, var ett ständigt problem.

Militärt levererade Österrike-Ungern katastrofala resultat på Serbienfront och mot Ryssland 1914–1915. Det var i praktiken det tyska stödet som höll fronten.

Osmanerna öppnade kriget på tre fronter: i Kaukasus mot Ryssland, i Sinaiöknen mot Brittiskstyrda Egypten, och i Irak mot brittisk-indiska styrkor. Alla tre kampanjerna slutade i katastrof.

I Kaukasus anföll Enver Pasha Ryssland i december 1914. Den osmanska arméns anfallsvågor körde fast i snö och köld vid Sarıkamış — av 150 000 soldater dog uppemot 90 000, de flesta av kyla och svält. Det var inte sista gången dåliga förberedelser ledde till massdöd.

Under 1915 genomförde det osmanska styret en systematisk deportation och massmord på den armeniska befolkningen i riket. Hundratusentals, möjligen över en miljon, armenier dödades — genom avrättningar, dödsmarscher och svält. Händelserna erkänns av en majoritet av historiker och av ett flertal länder som ett folkmord.

Den osmanska och nuvarande turkiska officiella ståndpunkten förnekar beteckningen ”folkmord” och hänvisar till krigskaos och sjukdomar som dödsorsak. Händelserna är fortfarande ett politiskt känsligt ämne i internationell historia.

Osmanska riket kapitulerade i oktober 1918. Fredsavtalet i Sèvres (1920) var förödmjukande: stora delar av Anatolien skulle skäras upp av europeiska makter och Grekland. Men en ny turkisk nationalistisk rörelse under Mustafa Kemal (Atatürk) förkastade freden, vann det Turkisk-Grekiska kriget och tvingade fram det nya Lausannefördraget 1923 — grundstenen för moderna Turkiet.