Persisk matematiker verksam i Bagdads Visdomens Hus under al-Ma’muns styre. Hans fullständiga namn — Muhammad ibn Musa al-Khwarizmi — betyder ungefär ”Muhammad, Mosas son, från Khwarizm” (ett område i nutidens Uzbekistan/Turkmenistan).

Hans kändaste verk bär den arabiska titeln al-Kitāb al-mukhtaṣar fī ḥisāb al-jabr wa-l-muqābala — ”Den korta boken om beräkning med igenfyllning och balansering.” Ordet al-jabr i titeln gav namn åt hela disciplinen: algebra. Boken beskriver systematiska metoder för att lösa ekvationer av första och andra graden — metoder som fortfarande är grunden för gymnasiematematiken världen över.

Al-Khwarizmi introducerade också det indiska talsystemet (med siffrorna 0–9) för den arabiska och senare europeiska världen. De siffror du just läste är idag kända som ”arabiska siffror” just tack vare hans arbete som förmedlare. En latinsk version av hans namn — Algoritmi — gav upphov till det moderna ordet algoritm, det vill säga en steg-för-steg-procedur för att lösa ett problem. I ordets bokstavliga mening lever al-Khwarizmi vidare i varje datorprogram som skrivs idag.

Ibn Sina var ett persiskt universalgeni som skrivit mer än 400 verk om allt från filosofi och astronomi till geologi och psykologi. Han sägs ha memorerat Koranen vid 10 års ålder och behärskat medicin vid 16. Legenderna om honom är otaliga — han diagnostiserade påstås ha en ung prins med ”kärlekssjuka” enbart genom att läsa av hans puls medan han räknade upp flickors namn.

Hans absolut viktigaste bidrag är det fem-volyms monumentalverket al-Qanun fi al-Tibb — Medicinens kanon. Det var en gigantisk medicinsk encyklopedi som sammanfattade all känd grekisk, indisk och persisk medicin — och lade till Ibn Sinas egna iakttagelser, inklusive tidiga teorier om hur sjukdomar kan spridas via jord och vatten (en tanke som föregicker mikrobteorin med 800 år).

Verket översattes till latin på 1100-talet och förblev det dominerande medicinska standardverket på europeiska universitet i mer än 500 år. Så sent som på 1600-talet användes Ibn Sinas kanon som lärobok på europeiska lärosäten. Inga andra medicinska textböcker i historien har haft en liknande räckvidd.

En arabisk vetenskapsman från Basra (i nutidens Irak) som i historien ibland kallas ”den förste moderne vetenskapsmannen” — och det med goda skäl. Hans monumentala verk Kitab al-Manazir (”Boken om optik”) revolutionerade förståelsen av hur syn och ljus fungerar.

Före Ibn al-Haytham rådde en idé från Euklides och Platon om att ögon sänder ut strålar för att ”känna av” världen. Ibn al-Haytham demonterade denna teori genom ett enkelt men genialt argument: om ögonen sänder ut strålar, varför bländas vi av solen? Han bevisade att ljus träffar ögonen utifrån, och lade därmed grunden för den moderna optikvetenskapen.

Han skapade den första kända kameran obscura (ett slutet rum med ett litet hål som projicerar bilder på väggen) och använde den systematiskt för att studera ljusets egenskaper. Hans metodik — observation, hypotes, experiment, slutsats — är i grunden samma vetenskapliga metod som Galilei och Newton skulle ”uppfinna” 600 år senare.

Al-Kindi var den förste store arabiske filosofen och en av de mest mångsidiga tänkarna i Visdomens Hus. Han är känd för att ha skrivit om allt från filosofi och medicin till musik, meteorologi och — märkligt nog — perfymer och svärd. Han lämnade efter sig mer än 260 verk, varav de flesta tyvärr gick förlorade.

Hans viktigaste filosofiska bidrag var att visa att religion och förnuft — islamisk tro och aristotelisk logik — inte var varandras fiender. De var, argumenterade han, två olika men kompletterande vägar till samma sanning. Denna idé var explosivt viktig: den öppnade dörren för muslimska intellektuella att studera grekisk filosofi utan att riskera anklagelse om kätteri.

Al-Kindi var också pionjär inom kryptografi — konsten att koda och bryta koder. Han var den förste att systematiskt beskriva frekvensanalys: om man räknar vilka bokstäver som förekommer mest i ett kodat meddelande kan man matcha det mot ett språks vanligaste bokstäver och knäcka koden. En teknik som dominerade kryptografin ända tills 1900-talets datorer.