Efter andra världskriget var Tyskland delat i två stater: Västtyskland och Östtyskland. Västtyskland hörde till den västliga, demokratiska och kapitalistiska sidan. Östtyskland styrdes av ett kommunistiskt enpartisystem och låg inom Sovjetunionens maktsfär.

När Berlinmuren föll 1989 blev återföreningen snabbt möjlig. Den 3 oktober 1990 blev Tyskland ett land igen. För många var detta en historisk seger för frihet och demokrati.

Men återföreningen var inte enkel. Östtysklands ekonomi var svagare, många arbetsplatser försvann och människor kunde känna att deras liv och erfarenheter värderades lägre än västtyskarnas. Därför handlade återföreningen inte bara om att rita om en karta. Det handlade också om att föra ihop två samhällen som levt med olika regler, medier, skolor, ekonomier och politiska system.

Efter kalla kriget blev europeiskt samarbete ännu viktigare. Europeiska unionen växte fram som mer än ett ekonomiskt samarbete. EU började också handla om demokrati, rättigheter, gränser, miljö, handel, säkerhet och gemensamma beslut.

För många tidigare kommunistiska länder i Östeuropa blev EU-medlemskap ett mål. Det sågs som en väg bort från Sovjetunionens gamla maktsfär och in i ett Europa med stabilitet, handel och demokratiska regler.

Samtidigt väckte EU frågor. Hur mycket makt ska ligga hos varje land? Hur mycket ska beslutas gemensamt? För vissa blev EU en symbol för fred och samarbete. För andra blev EU en symbol för att nationer förlorade kontroll över sin egen politik.

Jugoslavien var en stat där flera folkgrupper, språk och religioner levde tillsammans. Under kommunistledaren Josip Broz Tito hölls staten samman med stark centralmakt. Efter Titos död och efter kalla krigets slut blev motsättningarna tydligare.

När kommunismen försvagades började nationalistiska ledare använda historiska minnen, rädsla och gruppidentitet för att vinna stöd. Många började fråga: Vem tillhör landet? Var ska gränserna gå? Vem ska styra?

Slovenien, Kroatien, Bosnien-Hercegovina, Makedonien och senare andra områden gick olika vägar. Men eftersom människor med olika identiteter ofta bodde blandade med varandra blev gränsfrågan explosiv. Det var inte bara kartan som skulle förändras, utan människors hem, trygghet och framtid.

Krigen i det forna Jugoslavien blev Europas blodigaste konflikter sedan andra världskriget. Särskilt kriget i Bosnien visade hur nationalism kunde förvandlas till våld mot civila.

Begrepp som etnisk rensning, belägring, flyktingar, krigsbrott och folkmord blev centrala när omvärlden försökte förstå vad som hände. Många människor tvingades lämna sina hem. Städer förstördes och grannar kunde hamna på olika sidor av konflikten.

För elever är Balkan viktigt att studera eftersom det visar att historia inte bara är något gammalt. Berättelser om tidigare oförrätter kan användas politiskt i nutiden. När människor övertygas om att en annan grupp är ett hot kan konflikter snabbt bli farliga.

NATO skapades under kalla kriget som en försvarsallians mellan USA, Kanada och flera europeiska länder. Under kalla kriget var uppgiften tydlig: skydda medlemsländerna mot Sovjetunionen och Warszawapakten.

När Sovjetunionen föll uppstod en ny fråga: Vad skulle NATO göra nu? I stället för att försvinna fick NATO nya roller. Alliansen blev viktig i säkerhetspolitiken efter kalla kriget, bland annat genom insatser kopplade till krigen på Balkan.

Flera tidigare öststater ville gå med i NATO för att känna sig säkrare. Men NATO:s utvidgning kunde också skapa oro hos Ryssland och andra som såg alliansen som ett hot. Därför blev NATO efter kalla kriget både en trygghet för vissa och en konfliktfråga för andra.

Europa efter muren präglades av två rörelser samtidigt. Å ena sidan ökade samarbetet genom EU, öppnare gränser och gemensamma regler. Å andra sidan skapades nya stater, nya gränser och nya konflikter.

Gamla motsättningar kunde handla om religion, språk, etnicitet, historiska minnen eller tidigare krig. När gamla stater försvagades blev sådana motsättningar ibland starkare.

Det gör perioden viktig: den visar att fred inte bara handlar om att ett krig tar slut. Fred kräver fungerande institutioner, trygghet för minoriteter, ekonomiska möjligheter och att människor kan leva tillsammans även när de tolkar historien olika.