Appeasement betyder ”blidkande” eller ”tillmötesgående”. I 1930-talets brittiska utrikespolitik innebar det att möta Hitlers krav med förhandling och eftergifter snarare än konfrontation och militärt hot. Doktrinen byggde på en bedömning att Versaillesfredens orättvisor gett Hitler legitima grievances — och att om dessa tillgodosågs skulle han nöja sig. Det var ett antagande om rationell aktörlogik som visade sig fullständigt felaktigt.

Traumat från första världskriget var djupt och personligt — nästan varje brittisk familj hade förlorat någon. Militären bedömde att Britannien inte var redo för krig: flygvapnet var underrustat, armén liten och marinen sträckt. Ekonomin var inte omställd för krigsekonomi. Opinionen var starkt pacifistisk. Och Chamberlain hade personligen mist en kusin i WWI. Allt pekade mot fred till vilket pris som helst.

I mars 1938 marscherade tyska trupper in i Österrike och annekterade landet utan ett skott. Chamberlain reagerade med ett formellt fördömande — inget mer. Det var ett tydligt signal till Hitler: Britannien var inte berett att kriga för österrikares självbestämmande. Anschluss var provet. Chamberlain underkändes — och Hitler drog slutsatsen att Britannien inte hade ryggrad.

Det finns en historisk debatt om det ”München köpte tid”-argumentet. RAF byggde ut sin kapacitet markant under 1938–1939 — Spitfire och Hurricane kom i produktion. Men Nazityskland rustade ännu snabbare under samma period. Historikern Richard Overy och andra har argumenterat för att den militära balansen faktiskt försämrades för Britannien under det år München ”köpte”. Det var inte en ren vinst. Dessutom: Tjeckernas starka armé, formidabla gränsfort och 35 divisioner försvann ur ekvationen helt utan strid — en förlust Frankrike och Britannien aldrig kompenserade för.

Det var en av konferensens mest ohyggliga aspekter: de fyra stormakterna — Britannien, Frankrike, Tyskland och Italien — möttes för att besluta om Tjeckoslovakiens territorium utan att tjeckerna var i rummet. De tjeckiska representanterna väntade i ett angränsande rum och fick beslutet delgivet efteråt. Det var en total förnedring av ett demokratiskt land av dess egna allierade. Tjeckernas president Beneš accepterade — han visste att utan brittiskt och franskt stöd var krig mot Nazityskland militärt hopplöst.

Det är anmärkningsvärt att Churchill, som intensivt kritiserade Chamberlain, ändå behandlade honom med viss värdighet när han tog över makten. Chamberlain fick sitta kvar i krigskabinettet som Lord President of the Council fram till sin sjukdom. Churchill yttrade vid dödsfallet att Chamberlain var en man av fred som sökte fred med alla medel — och att historien kanske skulle bedöma honom annorlunda än samtiden. Det är ett ovanligt generöst yttrande från en man som sällan var generös mot sina fiender.

Ja, argument historikern Hew Strachan och andra gjort. Att kalla varje diktator ”en ny Hitler” och varje diplomatisk lösning ”München” är en historisk förenkling som stänger av tänkandet. Saddam Hussein var inte Hitler. Slobodan Milosevic var inte Hitler. Att behandla varje konflikt som om man stod inför Nazityskland leder till felaktiga beslut — ibland katastrofala. Chamberlains fel var genuint och specifikt: han missförstod Hitler. Men hans misstag är inte ett universellt argument för militär intervention i varje situation.