Få statsmän har bidragit mer till 1900-talets katastrofer än Kaiser Wilhelm II. En man som desperat ville bli beundrad och tagen på allvar — men vars impulsivitet och arrogans banade väg för ett världskrig som kom att krossa hans eget imperium.

Prinsen med den förlamade armen

Friedrich Wilhelm Viktor Albrecht von Hohenzollern föddes den 27 januari 1859 som äldste son till den tyske kronprinsen och prinsessan Victoria av Storbritannien. Förlossningen var extremt komplicerad och orsakade en nervskada (Erb’s paralys) som lämnade hans vänstra arm permanent förlamad och underutvecklad. I en kultur som förhärligade den fysiskt perfekte preussiske officeren var detta en katastrof.

Wilhelms barndom präglades av plågsamma och meningslösa försök att ”bota” armen med elektriska stötar och brutala fastspänningar. Denna djupa känsla av fysisk otillräcklighet anses av historiker ha format hans kompensatoriska personlighet: han blev skrytsam, aggressiv och besatt av militära uniformer och maktuppvisningar. Han behövde ständigt bevisa att han var en ”riktig” preussare, trots sin svaghet.

Relationen till hans brittiska mor var kylig och fylld av konflikter, vilket skapade en livslång och komplex hatkärlek till Storbritannien — ett land han både ville efterlikna och besegra.

Avskedandet av Bismarck och Weltpolitik

År 1888 blev känt som ”Trekejsaråret”. Wilhelms farfar dog, hans far dog av strupcancer efter bara 99 dagar på tronen, och plötsligt, vid 29 års ålder, var Wilhelm kejsare över Europas mest kraftfulla industrinatlon. Det första han gjorde var att hamna i konflikt med den legendariske rikskanslern Otto von Bismarck.

Bismarck hade enat Tyskland genom försiktig diplomati och komplexa allianser för att hålla Frankrike isolerat. Wilhelm fann detta tråkigt. Han ville styre själv. År 1890 tvingade han ”Järnkanslern” att avgå. Utan Bismarcks stadiga hand inledde Wilhelm en ”ny kurs” — Weltpolitik. Tyskland skulle nu kräva sin rättmätiga ”plats i solen” bland de koloniala stormakterna.

Han startade en massiv upprustning av flottan, en direkt utmaning mot Storbritannien. Han lät alliansen med Ryssland förfalla, vilket drev ryssarna rakt i armarna på Frankrike. Inom loppet av ett decennium hade Wilhelm skapat just den inringning av fiender som Tyskland mest av allt fruktade.

Blankochecken och dominobrickorna

När skotten i Sarajevo föll den 28 juni 1914, reagerade Wilhelm impulsivt. Istället för att mana till lugn, utfärdade han den ödesdigra ”Blankochecken” till Österrike-Ungern. Han lovade att Tyskland skulle stötta dem oavsett vad de valde att göra mot Serbien. Han trodde att hans hotfulla hållning skulle skrämma ryssarna till tystnad.

Det var ett gigantiskt missförstånd. När Ryssland väl mobiliserade, sattes de tyska järnvägstidtabellerna i rullning enligt Schlieffenplanen. Wilhelm drabbades av panik i sista sekunden och försökte stoppa anfallet i väst via telegraf, men hans generaler svarade kyligt att maskineriet nu var omöjligt att stoppa. Kejsaren, som älskat att spela rollen som krigsherre, var nu en fånge i sin egen militära planering.

Abdikation, exil och vedhuggning

Under kriget förlorade Wilhelm snabbt sitt inflytande. Generalerna Hindenburg och Ludendorff skapade i praktiken en militärdiktatur, och kejsaren reducerades till en galjonsfigur. När det stod klart att kriget var förlorat i november 1918, utbröt revolution i Tyskland. Matroserna i Kiel gjorde myteri och arbetarna i Berlin krävde fred.

Wilhelm tvingades abdikera och flydde i tystnad med ett tåg till det neutrala Nederländerna. Han bosatte sig på godset Huis Doorn, där han tillbringade de sista 22 åren av sitt liv. Här utvecklade han en nästan manisk besatthet av att hugga ved — han fällde tusentals träd i godsets park, som om han försökte hugga bort sin egen bitterhet.

Han levde tillräckligt länge för att se Adolf Hitler gripa makten. Även om Wilhelm först hoppades att nazisterna skulle återinföra monarkin, blev han snabbt besviken. Han avskydde deras brutalitet och judehat, men imponerades samtidigt av de tyska segrarna i början av andra världskriget. Han dog den 4 juni 1941. Han ligger begravd i ett mausoleum i Doorn, eftersom han svurit att hans kropp aldrig skulle återvända till Tyskland så länge landet inte åter var en monarki.