Internationella Röda Korset — grundat av schweizaren Henri Dunant 1863 — hade sitt huvudkontor i Genève och spelade en central roll under kriget. Man organiserade besök till krigsfångläger, förmedlade post mellan fångar och deras familjer och koordinerade utbyte av svårt skadade soldater.

Schweiz fungerade dessutom som förmedlare av diplomatiska meddelanden och som neutral mark för hemliga förhandlingar. Lenin reste igenom Schweiz 1917 i den berömda plomberade järnvägsvagnen — på väg från schweizisk exil till Ryssland för att leda revolutionen.

Schweiziska generalen Ulrich Wille — befälhavare för den mobiliserade schweiziska armén — var öppet pro-tysk och hade nära kontakter med den tyska militärledningen. Det skapade djup misstro i den fransktalande delen av landet. Frankofonerna misstänkte att neutraliteten var en täckmantel för tyskt inflytande.

Spänningen var så allvarlig att man talade om en ”Graben” — en grav — mellan de schweiziska språkgemenskaperna. Att landet höll ihop trots inre oenighet är anmärkningsvärt och vittnar om den federala modellens styrka.

När kriget slutade i november 1918 och den tyska revolutionen bröt ut abdikerade kejsar Wilhelm II och flydde till Nederländerna. Han bosatte sig på godset Huis Doorn i Utrecht-provinsen, där han levde i exil till sin död 1941. Ententen krävde att Wilhelms II skulle utlämnas för krigsförbrytelser — Nederländerna vägrade med hänvisning till neutralitetsrätten.

Wilhelm II tillbringade sina sista decennier med att hugga ved, ta emot besökare och skriva memoarer. Han dog i juni 1941 — knappt tre veckor efter att hans forna rike ockuperat Nederländerna. Det fanns en bitter ironi i det.

Invasionen av Belgien tvingade miljoner civila på flykt. Många tog sig till Frankrike och England, men den närmaste tillflykten var Nederländerna. Holländska städer och byar öppnade sina hem — men trycket var ohållbart. Flyktingläger byggdes, skolorna ställdes om, och frivilligorganisationer arbetade dygnet runt.

De flesta belgiska flyktingarna återvände hem när Belgien befriades 1918. Men deras erfarenhet av att söka skydd i ett neutralt grannland — och det mottagande de fick — formade hur internationell flyktingrätt och humanitärt arbete kom att utvecklas under mellankrigstiden.

Influensapandemin 1918–1919 — en av historiens dödligaste — kom att kallas ”spanska sjukan” trots att den troligtvis inte hade sitt ursprung i Spanien. Anledningen: de krigförande länderna censurerade rapporteringen om sjukdomen för att undvika panik och moral-kollaps i trupperna. Spanien, som var neutralt, hade ingen militär press-censur — och spanska tidningar rapporterade fritt om utbrottet. Omvärlden fick sin information om pandemin via Spanien, och namnet fastnade.

Det är en av historiens märkligaste namngivningstraditioner — ett sjukdomsnamn som säger mer om informationskontroll och neutralitet än om geografi.

Kung Alfonso XIII använde sin neutrala position aktivt för humanitärt arbete. Han upprättade ett kontor i det spanska kungapalatset som tog emot förfrågningar om försvunna soldater, krigsfångar och civila från hela Europa. Tusentals familjer fick hjälp att spåra anhöriga via de spanska diplomatiska kanalerna.

Det är en nästan okänd historia — en kung som utnyttjade neutralitetens privilegier inte för profit utan för att lindra krigets mänskliga kostnader. Alfonso XIII fick efter kriget ett brett erkännande för denna insats från länder på båda sidor.

Den norska handelsflottan ställdes till Ententens förfogande mot betalning — och betalade ett högt pris. Tyskt ubåtskrig sänkte över 2 000 norska fartyg och dödade uppskattningsvis 2 000 norska sjömän. Det var en enorm förlust för ett litet land. Norge var officiellt neutral — men de norska sjömännen dog i samma krig som soldaterna i skyttegravarna.

Norge tjänade också enormt på fraktpriserna under kriget, vilket skapade snabb rikedom för redare men ökade klassklyftorna. Kombinationen av döda sjömän och rika redare skapade skarp social spänning.

Danmark hade en unik komplikation: den dansk-tyska gränsen i Slesvig, där en blandad dansk-tysk befolkning levde. Tyskarnas ockupation av Slesvig sedan 1864 var ett sår i dansk nationalkänsla. Under kriget tvångsinrullerades danska slesvigar i den tyska armén — uppskattningsvis 30 000 danskar tvingades strida för en stat de inte identifierade sig med.

Danmark låg dessutom geografiskt utsat — kontroll av Øresund och Bälten var strategiskt avgörande. Både Ententen och Centralmakterna pressade Danmark att tillåta deras flottor passage. Danmark lyckades balansera pressen och behålla neutraliteten — och 1920, efter kriget, fick Nordschleswig (Sønderjylland) återgå till Danmark efter en folkomröstning.