Det är en av krigsårens mest skärande paradoxer. Svenska bönder och handelsmän tjänade enormt på att exportera livsmedel till Centraleuropas hungrande länder — priserna var mångdubbelt högre utomlands än hemma. Utan prisreglering och exportförbud var det helt rationellt ur ett ekonomiskt perspektiv att sälja dit priserna var högst.

Regeringen Hammarskjöld var länge ovillig att ingripa. Det stred mot principerna om fri handel. Det var först under trycket av hungerupploppen 1917 och den nya regeringen Edén–Branting som exportkontroller och ransonering på allvar genomfördes.

Ingeniositeten i nöden var stor. När vete och råg sinade blandades mjölet ut med mald bark, kli och potatisstärkelse. ”Krigsbrödet” — tungt, mörkt och ibland nästan oätligt — blev symbolen för krigsåren. Brännässlor plockades som grönsak. Kaffesurrogat bryggdes på rostad korn, cikoria och maskrosor.

Hästkött — tidigare betraktat som undermåligt — blev en vanlig proteinkälla. Fisketrycket på kustnära vatten ökade dramatiskt. På landsbygden klarade sig folk bättre — de hade åtminstone möjligheten att odla och hålla djur. I städernas hyreskaserner, utan jord och utan sparkapital, var situationen betydligt allvarligare.

Det är anmärkningsvärt att det framförallt var kvinnor som ledde och deltog i hungerupploppen. De hade inget rösträtt ännu — den allmänna kvinnliga rösträtten kom först 1921. Ändå var de den kraft som tvingade fram politisk förändring 1917.

Deras deltagande handlade om en direkt och konkret erfarenhet: det var kvinnorna som stod i butikskön, som hanterade hushållskassan och som försökte mätta barnen med allt mindre pengar och allt färre varor. Hungern var inte abstrakt för dem — den satt i varje måltid de inte kunde laga. Upploppen var inte ideologiska i traditionell mening; de var en desperat praktisk reaktion.

Hungerupploppen och den sociala krisen 1917 påskyndade en politisk förändring som legat i luften länge. Hösten 1917 fick Sverige sin första verkligt parlamentariska regering — Nils Edén (liberal) och Hjalmar Branting (socialdemokrat) samregerade i vad som kallades ”ministären Edén–Branting”. Det var en historisk vändpunkt.

Koalitionsregeringen drev igenom rösträttsreformen som gav alla svenska män och kvinnor rösträtt 1921. Det direkta sambandet är tydligt: krigsårens hunger och uppror tvingade den gamla makteliten att dela med sig av den politiska makten. Demokratin i Sverige är delvis ett barn av hungeråren.

Krigsåren var inte lika svåra för alla. Bönder med jord och djur klarade sig i allmänhet bra — och de som sålde till exportmarknaden tjänade faktiskt bra. Handelsmän och exportörer berikade sig på krigskonjunkturen. Välbärgade stadsbor med ekonomiska reserver kunde lagerhålla och betala höga priser.

Det var industriarbetarna i städerna — de utan jord, utan kapital, utan möjlighet att odla — som drabbades hårdast. Deras reallöner sjönk medan matpriserna skenade. Kriget förstärkte de klasskillnader som redan fanns och lade grunden för den starka socialdemokratiska rörelse som kom att dominera svensk politik under större delen av 1900-talet.