Det var inte bara ett enda långt dike, utan ett enormt, komplicerat nätverk. Längst fram låg frontlinjen, där faran var som störst. Bakom den fanns understödslinjer och reservlinjer. Linjerna bands ihop av vinkelräta förbindelsegångar så att man kunde springa mellan dem utan att synas. Ett otroligt viktigt mönster var att gravarna grävdes i sicksack. Om de hade varit helt raka, och en fiende hade tagit sig ner i dem, hade denne kunnat skjuta rakt längs med hela diket och döda alla på en gång.

Så kallades det livsfarliga området mellan de egna skyttegravarna och fiendens linjer. Bredden varierade, ibland var det bara 50 meter, ibland flera kilometer. Det var ett söndersprängt månlandskap fyllt av gigantiska artillerikratrar, tjocka rullar av rostig taggtråd, lera och obegravda kroppar. Att röra sig där ute på dagen var renodlat självmord på grund av fiendens krypskyttar.

Väntade. Det mesta av tiden pågick inga stora slag. På dagarna sov man ofta (eftersom det var för farligt att röra sig mycket), städade sina vapen, skrev brev hem, eller reparerade raserade sandsäckar och pumpade ut vatten. Pesten med skyttegravskriget var den enorma uttråkningen, blandad med en ständig underliggande dödsångest från fiendens artillerigranater som slumpmässigt slog ner dygnet runt.

Vid gryning och skymning, ett tillstånd som britterna kallade stand-to. Då förväntades fienden anfalla, så varje morgon och kväll fick alla soldater order om att stå redo på sin ”eldpall” (ett litet trappsteg i diket) med gevären riktade över kanten, och spana ut i dimman. På nätterna smög sig ofta små grupper ut i ingenmansland för att laga taggtråd, spana på fienden eller fånga fiendesoldater för förhör.

Det var den order (ofta inledd med en gäll visselsignal) som varje soldat fruktade mest. Det betydde att man skulle klättra upp för stegarna, lämna skyttegravens trygghet, kliva ”över krönet” och springa rakt ut i ingenmansland för att storma fiendens linjer. Eftersom fienden satt i skydd bakom sina kulsprutor slutade dessa massanfall nästan alltid i ofattbara blodbad.

Det var inte bara ett enda långt dike, utan ett enormt, komplicerat nätverk. Längst fram låg frontlinjen, där faran var som störst. Bakom den fanns understödslinjer och reservlinjer. Linjerna bands ihop av vinkelräta förbindelsegångar så att man kunde springa mellan dem utan att synas. Ett otroligt viktigt mönster var att gravarna grävdes i sicksack. Om de hade varit helt raka, och en fiende hade tagit sig ner i dem, hade denne kunnat skjuta rakt längs med hela diket och döda alla på en gång.

Så kallades det livsfarliga området mellan de egna skyttegravarna och fiendens linjer. Bredden varierade, ibland var det bara 50 meter, ibland flera kilometer. Det var ett söndersprängt månlandskap fyllt av gigantiska artillerikratrar, tjocka rullar av rostig taggtråd, lera och obegravda kroppar. Att röra sig där ute på dagen var renodlat självmord på grund av fiendens krypskyttar.

Väntade. Det mesta av tiden pågick inga stora slag. På dagarna sov man ofta (eftersom det var för farligt att röra sig mycket), städade sina vapen, skrev brev hem, eller reparerade raserade sandsäckar och pumpade ut vatten. Pesten med skyttegravskriget var den enorma uttråkningen, blandad med en ständig underliggande dödsångest från fiendens artillerigranater som slumpmässigt slog ner dygnet runt.

Vid gryning och skymning, ett tillstånd som britterna kallade stand-to. Då förväntades fienden anfalla, så varje morgon och kväll fick alla soldater order om att stå redo på sin ”eldpall” (ett litet trappsteg i diket) med gevären riktade över kanten, och spana ut i dimman. På nätterna smög sig ofta små grupper ut i ingenmansland för att laga taggtråd, spana på fienden eller fånga fiendesoldater för förhör.

Det var den order (ofta inledd med en gäll visselsignal) som varje soldat fruktade mest. Det betydde att man skulle klättra upp för stegarna, lämna skyttegravens trygghet, kliva ”över krönet” och springa rakt ut i ingenmansland för att storma fiendens linjer. Eftersom fienden satt i skydd bakom sina kulsprutor slutade dessa massanfall nästan alltid i ofattbara blodbad.

Det var inte bara ett enda långt dike, utan ett enormt, komplicerat nätverk. Längst fram låg frontlinjen, där faran var som störst. Bakom den fanns understödslinjer och reservlinjer. Linjerna bands ihop av vinkelräta förbindelsegångar så att man kunde springa mellan dem utan att synas. Ett otroligt viktigt mönster var att gravarna grävdes i sicksack. Om de hade varit helt raka, och en fiende hade tagit sig ner i dem, hade denne kunnat skjuta rakt längs med hela diket och döda alla på en gång.

Så kallades det livsfarliga området mellan de egna skyttegravarna och fiendens linjer. Bredden varierade, ibland var det bara 50 meter, ibland flera kilometer. Det var ett söndersprängt månlandskap fyllt av gigantiska artillerikratrar, tjocka rullar av rostig taggtråd, lera och obegravda kroppar. Att röra sig där ute på dagen var renodlat självmord på grund av fiendens krypskyttar.

Väntade. Det mesta av tiden pågick inga stora slag. På dagarna sov man ofta (eftersom det var för farligt att röra sig mycket), städade sina vapen, skrev brev hem, eller reparerade raserade sandsäckar och pumpade ut vatten. Pesten med skyttegravskriget var den enorma uttråkningen, blandad med en ständig underliggande dödsångest från fiendens artillerigranater som slumpmässigt slog ner dygnet runt.

Vid gryning och skymning, ett tillstånd som britterna kallade stand-to. Då förväntades fienden anfalla, så varje morgon och kväll fick alla soldater order om att stå redo på sin ”eldpall” (ett litet trappsteg i diket) med gevären riktade över kanten, och spana ut i dimman. På nätterna smög sig ofta små grupper ut i ingenmansland för att laga taggtråd, spana på fienden eller fånga fiendesoldater för förhör.

Det var den order (ofta inledd med en gäll visselsignal) som varje soldat fruktade mest. Det betydde att man skulle klättra upp för stegarna, lämna skyttegravens trygghet, kliva ”över krönet” och springa rakt ut i ingenmansland för att storma fiendens linjer. Eftersom fienden satt i skydd bakom sina kulsprutor slutade dessa massanfall nästan alltid i ofattbara blodbad.

Det var inte bara ett enda långt dike, utan ett enormt, komplicerat nätverk. Längst fram låg frontlinjen, där faran var som störst. Bakom den fanns understödslinjer och reservlinjer. Linjerna bands ihop av vinkelräta förbindelsegångar så att man kunde springa mellan dem utan att synas. Ett otroligt viktigt mönster var att gravarna grävdes i sicksack. Om de hade varit helt raka, och en fiende hade tagit sig ner i dem, hade denne kunnat skjuta rakt längs med hela diket och döda alla på en gång.

Så kallades det livsfarliga området mellan de egna skyttegravarna och fiendens linjer. Bredden varierade, ibland var det bara 50 meter, ibland flera kilometer. Det var ett söndersprängt månlandskap fyllt av gigantiska artillerikratrar, tjocka rullar av rostig taggtråd, lera och obegravda kroppar. Att röra sig där ute på dagen var renodlat självmord på grund av fiendens krypskyttar.

Väntade. Det mesta av tiden pågick inga stora slag. På dagarna sov man ofta (eftersom det var för farligt att röra sig mycket), städade sina vapen, skrev brev hem, eller reparerade raserade sandsäckar och pumpade ut vatten. Pesten med skyttegravskriget var den enorma uttråkningen, blandad med en ständig underliggande dödsångest från fiendens artillerigranater som slumpmässigt slog ner dygnet runt.

Vid gryning och skymning, ett tillstånd som britterna kallade stand-to. Då förväntades fienden anfalla, så varje morgon och kväll fick alla soldater order om att stå redo på sin ”eldpall” (ett litet trappsteg i diket) med gevären riktade över kanten, och spana ut i dimman. På nätterna smög sig ofta små grupper ut i ingenmansland för att laga taggtråd, spana på fienden eller fånga fiendesoldater för förhör.

Det var den order (ofta inledd med en gäll visselsignal) som varje soldat fruktade mest. Det betydde att man skulle klättra upp för stegarna, lämna skyttegravens trygghet, kliva ”över krönet” och springa rakt ut i ingenmansland för att storma fiendens linjer. Eftersom fienden satt i skydd bakom sina kulsprutor slutade dessa massanfall nästan alltid i ofattbara blodbad.

Det var inte bara ett enda långt dike, utan ett enormt, komplicerat nätverk. Längst fram låg frontlinjen, där faran var som störst. Bakom den fanns understödslinjer och reservlinjer. Linjerna bands ihop av vinkelräta förbindelsegångar så att man kunde springa mellan dem utan att synas. Ett otroligt viktigt mönster var att gravarna grävdes i sicksack. Om de hade varit helt raka, och en fiende hade tagit sig ner i dem, hade denne kunnat skjuta rakt längs med hela diket och döda alla på en gång.

Så kallades det livsfarliga området mellan de egna skyttegravarna och fiendens linjer. Bredden varierade, ibland var det bara 50 meter, ibland flera kilometer. Det var ett söndersprängt månlandskap fyllt av gigantiska artillerikratrar, tjocka rullar av rostig taggtråd, lera och obegravda kroppar. Att röra sig där ute på dagen var renodlat självmord på grund av fiendens krypskyttar.

Väntade. Det mesta av tiden pågick inga stora slag. På dagarna sov man ofta (eftersom det var för farligt att röra sig mycket), städade sina vapen, skrev brev hem, eller reparerade raserade sandsäckar och pumpade ut vatten. Pesten med skyttegravskriget var den enorma uttråkningen, blandad med en ständig underliggande dödsångest från fiendens artillerigranater som slumpmässigt slog ner dygnet runt.

Vid gryning och skymning, ett tillstånd som britterna kallade stand-to. Då förväntades fienden anfalla, så varje morgon och kväll fick alla soldater order om att stå redo på sin ”eldpall” (ett litet trappsteg i diket) med gevären riktade över kanten, och spana ut i dimman. På nätterna smög sig ofta små grupper ut i ingenmansland för att laga taggtråd, spana på fienden eller fånga fiendesoldater för förhör.

Det var den order (ofta inledd med en gäll visselsignal) som varje soldat fruktade mest. Det betydde att man skulle klättra upp för stegarna, lämna skyttegravens trygghet, kliva ”över krönet” och springa rakt ut i ingenmansland för att storma fiendens linjer. Eftersom fienden satt i skydd bakom sina kulsprutor slutade dessa massanfall nästan alltid i ofattbara blodbad.

Det var inte bara ett enda långt dike, utan ett enormt, komplicerat nätverk. Längst fram låg frontlinjen, där faran var som störst. Bakom den fanns understödslinjer och reservlinjer. Linjerna bands ihop av vinkelräta förbindelsegångar så att man kunde springa mellan dem utan att synas. Ett otroligt viktigt mönster var att gravarna grävdes i sicksack. Om de hade varit helt raka, och en fiende hade tagit sig ner i dem, hade denne kunnat skjuta rakt längs med hela diket och döda alla på en gång.

Så kallades det livsfarliga området mellan de egna skyttegravarna och fiendens linjer. Bredden varierade, ibland var det bara 50 meter, ibland flera kilometer. Det var ett söndersprängt månlandskap fyllt av gigantiska artillerikratrar, tjocka rullar av rostig taggtråd, lera och obegravda kroppar. Att röra sig där ute på dagen var renodlat självmord på grund av fiendens krypskyttar.

Väntade. Det mesta av tiden pågick inga stora slag. På dagarna sov man ofta (eftersom det var för farligt att röra sig mycket), städade sina vapen, skrev brev hem, eller reparerade raserade sandsäckar och pumpade ut vatten. Pesten med skyttegravskriget var den enorma uttråkningen, blandad med en ständig underliggande dödsångest från fiendens artillerigranater som slumpmässigt slog ner dygnet runt.

Vid gryning och skymning, ett tillstånd som britterna kallade stand-to. Då förväntades fienden anfalla, så varje morgon och kväll fick alla soldater order om att stå redo på sin ”eldpall” (ett litet trappsteg i diket) med gevären riktade över kanten, och spana ut i dimman. På nätterna smög sig ofta små grupper ut i ingenmansland för att laga taggtråd, spana på fienden eller fånga fiendesoldater för förhör.

Det var den order (ofta inledd med en gäll visselsignal) som varje soldat fruktade mest. Det betydde att man skulle klättra upp för stegarna, lämna skyttegravens trygghet, kliva ”över krönet” och springa rakt ut i ingenmansland för att storma fiendens linjer. Eftersom fienden satt i skydd bakom sina kulsprutor slutade dessa massanfall nästan alltid i ofattbara blodbad.

Det var inte bara ett enda långt dike, utan ett enormt, komplicerat nätverk. Längst fram låg frontlinjen, där faran var som störst. Bakom den fanns understödslinjer och reservlinjer. Linjerna bands ihop av vinkelräta förbindelsegångar så att man kunde springa mellan dem utan att synas. Ett otroligt viktigt mönster var att gravarna grävdes i sicksack. Om de hade varit helt raka, och en fiende hade tagit sig ner i dem, hade denne kunnat skjuta rakt längs med hela diket och döda alla på en gång.

Så kallades det livsfarliga området mellan de egna skyttegravarna och fiendens linjer. Bredden varierade, ibland var det bara 50 meter, ibland flera kilometer. Det var ett söndersprängt månlandskap fyllt av gigantiska artillerikratrar, tjocka rullar av rostig taggtråd, lera och obegravda kroppar. Att röra sig där ute på dagen var renodlat självmord på grund av fiendens krypskyttar.

Väntade. Det mesta av tiden pågick inga stora slag. På dagarna sov man ofta (eftersom det var för farligt att röra sig mycket), städade sina vapen, skrev brev hem, eller reparerade raserade sandsäckar och pumpade ut vatten. Pesten med skyttegravskriget var den enorma uttråkningen, blandad med en ständig underliggande dödsångest från fiendens artillerigranater som slumpmässigt slog ner dygnet runt.

Vid gryning och skymning, ett tillstånd som britterna kallade stand-to. Då förväntades fienden anfalla, så varje morgon och kväll fick alla soldater order om att stå redo på sin ”eldpall” (ett litet trappsteg i diket) med gevären riktade över kanten, och spana ut i dimman. På nätterna smög sig ofta små grupper ut i ingenmansland för att laga taggtråd, spana på fienden eller fånga fiendesoldater för förhör.

Det var den order (ofta inledd med en gäll visselsignal) som varje soldat fruktade mest. Det betydde att man skulle klättra upp för stegarna, lämna skyttegravens trygghet, kliva ”över krönet” och springa rakt ut i ingenmansland för att storma fiendens linjer. Eftersom fienden satt i skydd bakom sina kulsprutor slutade dessa massanfall nästan alltid i ofattbara blodbad.

Det var inte bara ett enda långt dike, utan ett enormt, komplicerat nätverk. Längst fram låg frontlinjen, där faran var som störst. Bakom den fanns understödslinjer och reservlinjer. Linjerna bands ihop av vinkelräta förbindelsegångar så att man kunde springa mellan dem utan att synas. Ett otroligt viktigt mönster var att gravarna grävdes i sicksack. Om de hade varit helt raka, och en fiende hade tagit sig ner i dem, hade denne kunnat skjuta rakt längs med hela diket och döda alla på en gång.

Så kallades det livsfarliga området mellan de egna skyttegravarna och fiendens linjer. Bredden varierade, ibland var det bara 50 meter, ibland flera kilometer. Det var ett söndersprängt månlandskap fyllt av gigantiska artillerikratrar, tjocka rullar av rostig taggtråd, lera och obegravda kroppar. Att röra sig där ute på dagen var renodlat självmord på grund av fiendens krypskyttar.

Väntade. Det mesta av tiden pågick inga stora slag. På dagarna sov man ofta (eftersom det var för farligt att röra sig mycket), städade sina vapen, skrev brev hem, eller reparerade raserade sandsäckar och pumpade ut vatten. Pesten med skyttegravskriget var den enorma uttråkningen, blandad med en ständig underliggande dödsångest från fiendens artillerigranater som slumpmässigt slog ner dygnet runt.

Vid gryning och skymning, ett tillstånd som britterna kallade stand-to. Då förväntades fienden anfalla, så varje morgon och kväll fick alla soldater order om att stå redo på sin ”eldpall” (ett litet trappsteg i diket) med gevären riktade över kanten, och spana ut i dimman. På nätterna smög sig ofta små grupper ut i ingenmansland för att laga taggtråd, spana på fienden eller fånga fiendesoldater för förhör.

Det var den order (ofta inledd med en gäll visselsignal) som varje soldat fruktade mest. Det betydde att man skulle klättra upp för stegarna, lämna skyttegravens trygghet, kliva ”över krönet” och springa rakt ut i ingenmansland för att storma fiendens linjer. Eftersom fienden satt i skydd bakom sina kulsprutor slutade dessa massanfall nästan alltid i ofattbara blodbad.

Det var inte bara ett enda långt dike, utan ett enormt, komplicerat nätverk. Längst fram låg frontlinjen, där faran var som störst. Bakom den fanns understödslinjer och reservlinjer. Linjerna bands ihop av vinkelräta förbindelsegångar så att man kunde springa mellan dem utan att synas. Ett otroligt viktigt mönster var att gravarna grävdes i sicksack. Om de hade varit helt raka, och en fiende hade tagit sig ner i dem, hade denne kunnat skjuta rakt längs med hela diket och döda alla på en gång.

Så kallades det livsfarliga området mellan de egna skyttegravarna och fiendens linjer. Bredden varierade, ibland var det bara 50 meter, ibland flera kilometer. Det var ett söndersprängt månlandskap fyllt av gigantiska artillerikratrar, tjocka rullar av rostig taggtråd, lera och obegravda kroppar. Att röra sig där ute på dagen var renodlat självmord på grund av fiendens krypskyttar.

Väntade. Det mesta av tiden pågick inga stora slag. På dagarna sov man ofta (eftersom det var för farligt att röra sig mycket), städade sina vapen, skrev brev hem, eller reparerade raserade sandsäckar och pumpade ut vatten. Pesten med skyttegravskriget var den enorma uttråkningen, blandad med en ständig underliggande dödsångest från fiendens artillerigranater som slumpmässigt slog ner dygnet runt.

Vid gryning och skymning, ett tillstånd som britterna kallade stand-to. Då förväntades fienden anfalla, så varje morgon och kväll fick alla soldater order om att stå redo på sin ”eldpall” (ett litet trappsteg i diket) med gevären riktade över kanten, och spana ut i dimman. På nätterna smög sig ofta små grupper ut i ingenmansland för att laga taggtråd, spana på fienden eller fånga fiendesoldater för förhör.

Det var den order (ofta inledd med en gäll visselsignal) som varje soldat fruktade mest. Det betydde att man skulle klättra upp för stegarna, lämna skyttegravens trygghet, kliva ”över krönet” och springa rakt ut i ingenmansland för att storma fiendens linjer. Eftersom fienden satt i skydd bakom sina kulsprutor slutade dessa massanfall nästan alltid i ofattbara blodbad.

Det var inte bara ett enda långt dike, utan ett enormt, komplicerat nätverk. Längst fram låg frontlinjen, där faran var som störst. Bakom den fanns understödslinjer och reservlinjer. Linjerna bands ihop av vinkelräta förbindelsegångar så att man kunde springa mellan dem utan att synas. Ett otroligt viktigt mönster var att gravarna grävdes i sicksack. Om de hade varit helt raka, och en fiende hade tagit sig ner i dem, hade denne kunnat skjuta rakt längs med hela diket och döda alla på en gång.

Så kallades det livsfarliga området mellan de egna skyttegravarna och fiendens linjer. Bredden varierade, ibland var det bara 50 meter, ibland flera kilometer. Det var ett söndersprängt månlandskap fyllt av gigantiska artillerikratrar, tjocka rullar av rostig taggtråd, lera och obegravda kroppar. Att röra sig där ute på dagen var renodlat självmord på grund av fiendens krypskyttar.

Väntade. Det mesta av tiden pågick inga stora slag. På dagarna sov man ofta (eftersom det var för farligt att röra sig mycket), städade sina vapen, skrev brev hem, eller reparerade raserade sandsäckar och pumpade ut vatten. Pesten med skyttegravskriget var den enorma uttråkningen, blandad med en ständig underliggande dödsångest från fiendens artillerigranater som slumpmässigt slog ner dygnet runt.

Vid gryning och skymning, ett tillstånd som britterna kallade stand-to. Då förväntades fienden anfalla, så varje morgon och kväll fick alla soldater order om att stå redo på sin ”eldpall” (ett litet trappsteg i diket) med gevären riktade över kanten, och spana ut i dimman. På nätterna smög sig ofta små grupper ut i ingenmansland för att laga taggtråd, spana på fienden eller fånga fiendesoldater för förhör.

Det var den order (ofta inledd med en gäll visselsignal) som varje soldat fruktade mest. Det betydde att man skulle klättra upp för stegarna, lämna skyttegravens trygghet, kliva ”över krönet” och springa rakt ut i ingenmansland för att storma fiendens linjer. Eftersom fienden satt i skydd bakom sina kulsprutor slutade dessa massanfall nästan alltid i ofattbara blodbad.

Det var inte bara ett enda långt dike, utan ett enormt, komplicerat nätverk. Längst fram låg frontlinjen, där faran var som störst. Bakom den fanns understödslinjer och reservlinjer. Linjerna bands ihop av vinkelräta förbindelsegångar så att man kunde springa mellan dem utan att synas. Ett otroligt viktigt mönster var att gravarna grävdes i sicksack. Om de hade varit helt raka, och en fiende hade tagit sig ner i dem, hade denne kunnat skjuta rakt längs med hela diket och döda alla på en gång.

Så kallades det livsfarliga området mellan de egna skyttegravarna och fiendens linjer. Bredden varierade, ibland var det bara 50 meter, ibland flera kilometer. Det var ett söndersprängt månlandskap fyllt av gigantiska artillerikratrar, tjocka rullar av rostig taggtråd, lera och obegravda kroppar. Att röra sig där ute på dagen var renodlat självmord på grund av fiendens krypskyttar.

Väntade. Det mesta av tiden pågick inga stora slag. På dagarna sov man ofta (eftersom det var för farligt att röra sig mycket), städade sina vapen, skrev brev hem, eller reparerade raserade sandsäckar och pumpade ut vatten. Pesten med skyttegravskriget var den enorma uttråkningen, blandad med en ständig underliggande dödsångest från fiendens artillerigranater som slumpmässigt slog ner dygnet runt.

Vid gryning och skymning, ett tillstånd som britterna kallade stand-to. Då förväntades fienden anfalla, så varje morgon och kväll fick alla soldater order om att stå redo på sin ”eldpall” (ett litet trappsteg i diket) med gevären riktade över kanten, och spana ut i dimman. På nätterna smög sig ofta små grupper ut i ingenmansland för att laga taggtråd, spana på fienden eller fånga fiendesoldater för förhör.

Det var den order (ofta inledd med en gäll visselsignal) som varje soldat fruktade mest. Det betydde att man skulle klättra upp för stegarna, lämna skyttegravens trygghet, kliva ”över krönet” och springa rakt ut i ingenmansland för att storma fiendens linjer. Eftersom fienden satt i skydd bakom sina kulsprutor slutade dessa massanfall nästan alltid i ofattbara blodbad.