Det första försöket att förklara granatchocken var mekanisk: tryckvågorna från exploderade granater skadar hjärnan på ett mikroskopiskt sätt som inte syns utanpå. Det är därför begreppet ”shell shock” myntades — ”shell” är artillerigranaten, ”shock” är den fysiska chocken mot hjärnan.

Teorin hade ett visst stöd i observationerna: många drabbade hade verkligen stått nära explosioner. Men problemet var att granatchock också drabbade soldater som aldrig hade varit i närheten av granateld — soldater som suttit i reserv, administratörer, officerare långt bakom fronten. Något annat var på gång.

Den dominerande förklaringen i militären — och hos många läkare — var att granatchock var ett tecken på moralisk svaghet. De drabbade var ”hysteriker”, ett begrepp som på den tiden starkast förknippades med kvinnor. En riktig man, en riktig soldat, skulle kunna hålla ihop.

Denna syn hade djupa klassdimensioner. Officerare som drabbades av liknande symptom skickades hem för ”vila och rekreation” — deras åkomma kallades ”neurastheni” och betraktades som en form av nervös utmattning hos känsliga och kultiverade personligheter. Meniga soldater med samma symptom klassades som simulanter och riskerade krigsrätt. Samma symptom — olika diagnos beroende på rang.

På sjukhuset Craiglockhart i Skottland — ett rekonvalescenthem för brittiska officerare med granatchock — arbetade psykologen W.H.R. Rivers med en metod som var radikal för sin tid: han lyssnade. Istället för elektrisk behandling och disciplin lät Rivers soldaterna tala om sina upplevelser, bearbeta sina mardrömmar och förstå sina reaktioner.

En av hans mest kända patienter var krigspoeten Siegfried Sassoon, som skrivit offentliga protester mot kriget och hamnat på Craiglockhart istället för krigsrätt. En annan var Wilfred Owen, vars dikter — skrivna under behandlingen — blivit några av krigets mest lästa vittnesbörd. Rivers arbete lade grunden för det vi idag kallar psykoterapi vid trauma.

Under kriget avrättades 306 brittiska soldater av sin egen armé för brott som desertering, feghet inför fienden och vägran att lyda order. Många av dem uppvisade tydliga tecken på granatchock. De var inte fega — de var trasiga av krig.

Fallen följde ett mönster: soldaten hade ofta månader av fronttjänst bakom sig, hade setts under granatbeskjutning och uppvisade symptom som skakningar, stumhet eller panik. Militärdomstolen ignorerade dessa tecken. Exekutionen genomfördes ofta inom dagar efter domen — av kamrater som tvingades skjuta.

År 2006 röstade det brittiska parlamentet för att postumt benåda alla 306. Det var ett erkännande — 88 år försenat — av att de dömts för ett tillstånd som inte existerade som diagnos när de dog.

Wilfred Owen var en brittisk soldat och poet som drabbades av granatchock 1917 och skickades till Craiglockhart för behandling. Där träffade han Siegfried Sassoon och under dennes mentorskap wrote Owen sina mest kända dikter — brutala, ärliga skildringar av krigets verklighet.

Hans mest berömda dikt, ”Dulce et Decorum Est”, beskriver en gasattack och avslutas med en attack mot det patriotiska påståendet att det är ”sött och ärefullt att dö för fosterlandet”. Owen återvände till fronten 1918 och dog en vecka före vapenstilleståndet, den 4 november 1918. Han var 25 år gammal. Hans dikter publicerades postumt och är idag bland krigets mest lästa vittnesbörd.