Kreditfesten på 1980-talet
Kreditfesten på 1980-talet – när det blev lättare att låna
Föreställ dig att det plötsligt blir lätt att låna pengar – och att lånen nästan inte kostar något. Det var Sverige i slutet av 1980-talet. Här får du veta hur kreditfesten började, och varför den var så svår att stoppa.
Tänk dig att du vill köpa en lägenhet i början av 1980-talet. Du har sparat en del och går till banken för att låna resten. Då är det inte säkert att du får något lån alls – och det beror inte bara på din ekonomi. Det beror på staten.
Under hela tiden efter andra världskriget var den svenska kreditmarknaden hårt reglerad. Riksbanken bestämde hur mycket bankerna fick låna ut, genom så kallade utlåningstak, och räntorna var också reglerade. Tanken var att staten skulle kunna styra pengarna dit politikerna ville, till exempel till bostadsbyggande, och hålla ekonomin under kontroll. Lån var med andra ord ransonerade.
Men regleringar har en tendens att skapa vägar runt sig. Den som verkligen ville låna fick ofta vända sig till finansbolag vid sidan av bankerna. De var dyrare och mindre kontrollerade, och de växte till en hel grå kreditmarknad. Ju större den blev, desto sämre fungerade regleringarna.
Ord att ha koll på
- Kredit
- Ett annat ord för lån. Kreditmarknaden är där lån ges och tas.
- Utlåningstak
- En gräns för hur mycket bankerna fick låna ut.
- Avreglering
- När staten tar bort regler som styr en marknad.
- Inflation
- När priserna stiger och pengarna blir mindre värda.
- Ränteavdrag
- Att man får dra av räntekostnader i deklarationen och betala mindre skatt.
- Realränta
- Räntan minus inflationen. Den visar vad ett lån egentligen kostar.
- Överhettning
- När efterfrågan i ekonomin är större än vad landet hinner producera.
Novemberrevolutionen
I mitten av 1980-talet höll världen på att förändras. I USA och Storbritannien hade politiker som Ronald Reagan och Margaret Thatcher börjat avreglera sina finansmarknader, och ny teknik gjorde att pengar kunde flyttas mellan länder snabbare än någonsin. Sverige höll emot ganska länge, men inne på Riksbanken drev ledningen på för förändring.
I maj 1985 togs ränteregleringen bort, och i november samma år slopade Riksbanken utlåningstaken. Beslutet fick i efterhand ett dramatiskt smeknamn: novemberrevolutionen. Inga skott avlossades, men effekten blev stor. Bankerna kunde plötsligt tävla om kunderna och låna ut så mycket de ville.
En detalj skulle visa sig viktig. Valutaregleringen fanns kvar några år till, vilket gjorde det svårt att flytta pengar utomlands. Det nya kapitalet stannade alltså i Sverige och letade efter något att köpa.
Varför var det så lockande att låna?
Två saker gjorde lån extra billiga. Den första var inflationen. Priserna steg med flera procent om året, och det betyder att en skuld krymper i värde. Om du är skyldig 100 000 kronor och priser och löner stiger med sex procent om året, så blir skulden i praktiken lite lättare att bära för varje år som går.
Den andra var skatterna. Den som betalade ränta på ett lån fick dra av räntan i deklarationen. För den som tjänade bra var avdraget så stort att 100 kronor i ränta i slutändan bara kostade omkring 50 kronor. Resten betalade staten, i form av lägre skatt. Lägger man ihop billiga lån efter skatt med hög inflation blir resultatet häpnadsväckande: realräntan efter skatt kunde ligga nära noll, eller till och med under noll. Att låna kostade nästan ingenting.
Vad kostar ett lån egentligen?
Ändra räntan, ränteavdraget och inflationen och se vad lånet verkligen kostar. Siffrorna i knapparna är förenklade exempel, inte exakta historiska värden.
Exempel sent 1980-tal: 12 procents ränta, 50 procents avdrag och 6 procents inflation. Efter avdraget kostar lånet 6 procent. Minus inflationen blir realräntan efter skatt 0 procent – lånet är i praktiken gratis.
Exempel hösten 1992: 14 procents ränta, 30 procents avdrag och 2 procents inflation. Efter avdraget kostar lånet 9,8 procent. Minus inflationen blir realräntan efter skatt 7,8 procent – lånet har blivit mycket dyrt.
Realränta efter skatt: 0 %.
Med de spelreglerna blev det smart – åtminstone på kort sikt – att låna så mycket som möjligt och köpa saker som steg i värde. Hushållen lånade till bostäder, bilar och konsumtion. Börsen steg kraftigt år efter år. Företag och spekulanter lånade till kontorshus och andra fastigheter, ofta via finansbolag som var mindre försiktiga än bankerna.
Spiralen uppåt
Här uppstod en farlig spiral. När många lånar för att köpa fastigheter stiger priserna. När priserna stiger blir fastigheterna mer värda som säkerhet för nya lån. Då kan man låna ännu mer och köpa ännu fler fastigheter, vilket driver upp priserna ytterligare. Så länge priserna stiger ser alla ut att tjäna pengar, och den som är försiktig ser ut att missa chansen.
Bankerna var en del av spiralen. De hade länge levt med regler som höll tillbaka dem, och nu ville de växa och vinna kunder. Senare har statliga utredningar konstaterat att tillsynen inte hängde med och att många banker inte förstod hur stora riskerna var.

En överhettad ekonomi
I slutet av 1980-talet var ekonomin överhettad. Det betyder att efterfrågan var större än vad landet hann producera. Arbetslösheten var bara omkring två procent, företagen hade svårt att hitta personal och lönerna steg snabbt. Det drev i sin tur upp priserna ännu mer – och ju högre inflationen var, desto billigare blev lånen. Spiralen matade sig själv.
Sverige hade en fest. Men den var byggd på lånade pengar och på antagandet att priserna alltid skulle fortsätta uppåt.
En fest som bygger på att priserna alltid ska stiga har ett problem: den håller bara så länge alla tror på den.
I nästa del får du se vad som hände när musiken tystnade.
Att fundera på: Vem bär ansvaret för en lånefest?
Var det bankerna som lånade ut för mycket, hushållen och företagen som lånade, eller politikerna och Riksbanken som satte spelreglerna? Försök hitta ett argument för varje grupp.
