Ett folk före dagens statsgränser

För att förstå varför samerna kallas ett urfolk behöver man tänka längre tillbaka än dagens karta över Sverige.

Sverige, Norge, Finland och Ryssland har inte alltid haft de gränser som finns i dag. Samiska samhällen, språk och levnadssätt har funnits i de nordliga områdena sedan långt innan de moderna nationalstaterna och deras gränser växte fram.

Det innebär att samernas ställning skiljer sig från en grupp som exempelvis nyligen har invandrat till Sverige. Den samiska historien är knuten till områden som i dag ligger inom flera olika stater.

Sápmi – ett land utan egna statsgränser

Samernas traditionella område kallas Sápmi. Namnet kan syfta både på området och på det samiska folket.

Sápmi sträcker sig genom delar av Norge, Sverige, Finland och Ryssland. I öster når området Kolahalvön i Ryssland och i söder sträcker det sig ner mot bland annat Idreområdet i Sverige.

Sápmi är alltså inte en självständig stat. Det finns ingen gränskontroll där man kör ”in i Sápmi”. Området korsas i stället av fyra staters gränser.

Det finns inte ett enda sätt att vara same

Ett vanligt misstag är att beskriva samer som om alla levde på samma sätt. Det stämmer inte.

Samisk identitet kan vara knuten till familj, språk, plats, släkt, traditioner och gemenskap på olika sätt. En del samer kan ett samiskt språk flytande. Andra håller på att lära sig ett språk som tidigare generationer i familjen förlorade. En del arbetar inom traditionella samiska näringar. Många gör det inte.

Samer bor dessutom i hela Sverige. Sametingets röstlängd visar exempelvis att det finns registrerade samer även i Stockholm, Västra Götaland, Skåne, Gävleborg och andra delar av landet.

Exakt hur många samer som finns i Sverige går inte att ange. Sverige registrerar inte människor efter etnisk tillhörighet på ett sätt som gör en sådan folkräkning möjlig. Därför bygger uppgifter om antalet samer på uppskattningar.

Samiska är flera språk

Man säger ofta samiska som om det vore ett enda språk. I verkligheten består samiskan av flera närbesläktade språk.

Språkgränserna följer inte statsgränserna. Ett samiskt språk kan talas på båda sidor av gränsen mellan exempelvis Sverige och Norge.

I Sverige används fem samiska språk:

Skillnaderna mellan de samiska språken kan vara stora. Två personer som talar samiska språk långt ifrån varandra geografiskt behöver inte förstå varandra utan problem.

Språken bär också kunskap. Ord, ortnamn och uttryck kan innehålla information om landskap, väder, djur, växter och hur människor har använt olika områden.

Under 1900-talet utsattes samiskan för starkt språktryck. Många barn undervisades huvudsakligen på svenska och många familjer slutade föra språket vidare till nästa generation. Därför pågår i dag ett arbete med språkrevitalisering – att stärka språk som har trängts tillbaka och göra det möjligt för fler att lära sig och använda dem.

Renen är viktig – men samer är mer än renskötsel

Renskötseln har en mycket stark ställning i samisk historia och kultur. Renen har gett mat och material och varit en del av handel, transporter, arbete och kunskap om naturen.

Men bara en del av den samiska befolkningen arbetar med renskötsel. Därför blir det missvisande när samer nästan alltid illustreras med en ren.

Sametinget räknar även jakt, fiske och duodji – samisk slöjd och konsthantverk – till traditionella samiska näringar. I dag finns dessutom samiska företag inom bland annat turism, livsmedel, kultur, musik, medier och olika tjänster.

Vad är en sameby?

Ordet kan lätt missförstås. En sameby är inte bara en liten by där samer bor.

I svensk lag är en sameby både ett geografiskt område för renskötsel och en ekonomisk och administrativ sammanslutning. Sverige är indelat i 51 samebyar.

Renskötselrätten tillkommer enligt rennäringslagen den samiska befolkningen och bygger på urminnes hävd. Lagen säger samtidigt att rätten att utöva renskötseln är knuten till medlemskap i en sameby.

Det är ännu ett skäl till att inte använda orden same och renskötare som om de betydde samma sak.

Samisk kultur förändras och skapas i nutid

Kultur består inte bara av gamla traditioner som ska bevaras bakom glas på ett museum. Kultur används, förändras och skapas av människor.

Duodji är ett tydligt exempel. Samiska hantverkstraditioner använder bland annat trä, horn, skinn, textil, silver och tenn. Föremålen kan vara praktiska bruksföremål, konstverk, kläder eller identitetsbärare.

Jojk är en samisk sångtradition, men samisk musik i dag kan lika gärna innehålla elektronisk musik, hiphop, pop eller rock. Samiska konstnärer, författare, filmskapare och musiker kombinerar äldre traditioner med moderna uttryck.

Samisk kultur syns också i radio, television, sociala medier, litteratur, film, festivaler, utbildning och politiskt engagemang.

När staten ville bestämma vem en same skulle vara

Förhållandet mellan den svenska staten och samerna har under lång tid präglats av maktskillnader.

När den svenska staten ökade sin kontroll över de nordliga områdena förändrades villkoren för människor som redan använde marken. Skatter, gränser, lagar, kyrkans verksamhet och senare gruvor, skogsbruk och vattenkraft påverkade samiska samhällen och möjligheten att använda traditionella marker.

Den här historien har konsekvenser även i dag. Språk som inte fördes vidare måste återtas, och frågor om mark, kultur och självbestämmande kan inte förstås utan den historiska bakgrunden.

Vilka rättigheter har samer i dag?

Samernas rättigheter kommer från flera håll. De är både Sveriges urfolk och en nationell minoritet. Samiska är dessutom ett nationellt minoritetsspråk.

Sametinget – både parlament och myndighet

Sverige fick sitt Sameting 1993.

Konstruktionen är ovanlig. Sametinget är både ett folkvalt samiskt parlament och en svensk statlig myndighet.

I val till Sametinget väljer registrerade samiska väljare representanter. Samtidigt har Sametinget myndighetsuppgifter inom bland annat samisk kultur, språk och rennäring.

Sametinget fungerar alltså inte som Sveriges riksdag och bestämmer inte själv över alla frågor som rör Sápmi. Frågor om exempelvis mark, naturresurser och renskötsel kan fortfarande innebära konflikter mellan olika rättigheter och intressen.

Det är därför samiska rättigheter inte bara handlar om att få bära traditionella kläder eller fira högtider. De handlar också om språk, mark, inflytande, kultur och möjligheten att själv påverka sin framtid.

Ett folk som inte är fruset i tiden

När urfolk beskrivs i läroböcker finns en särskild risk: de hamnar i dåtid.

Bilder visar traditionella kläder. Texten handlar om gamla näringar. Historien berättas – och sedan tar berättelsen slut.

Men samer lever år 2026 precis som alla andra människor år 2026. Traditioner kan vara viktiga samtidigt som människor använder smartphones, arbetar på sjukhus, producerar musik, går på universitet, driver företag eller diskuterar framtidens markanvändning.

Samisk kultur är därför både arv och förändring. Att bevara en kultur betyder inte att den måste se likadan ut för alltid.