Två årtal som förändrade spelreglerna

När andra världskriget tog slut 1945 stod det klart hur långt statlig makt kunde gå när människor saknade skydd. Förintelsen, massmord, förföljelser och krigets enorma lidande gjorde frågan om människors grundläggande rättigheter internationell på ett nytt sätt.

Samma år bildades Förenta nationerna, FN. I FN-stadgan finns både respekt för staters självständighet och ett mål om att främja mänskliga rättigheter. Tre år senare, den 10 december 1948, antog FN:s generalförsamling den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna.

1. 1945

   FN-stadgan träder i kraft. FN får uppgiften att arbeta för fred, internationellt samarbete och respekt för mänskliga rättigheter.

2. 1948

   Generalförsamlingen antar den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna: 30 artiklar som formulerar grundläggande friheter och rättigheter för alla människor.

Förklaringen blev inte en världslagbok med en global polis som kunde tvinga alla stater att följa varje artikel. Dess betydelse låg i att världens stater enades om en gemensam utgångspunkt: människor har rättigheter därför att de är människor, inte därför att en regering väljer att ge dem rättigheter.

Det nya var alltså inte att orättvisor plötsligt försvann. Det nya var att en stat i allt mindre utsträckning kunde säga: ”Det som händer med våra invånare angår ingen annan.”

Från deklaration till internationella regler

Ordet deklaration betyder ungefär en gemensam förklaring eller viljeyttring. Den allmänna förklaringen från 1948 var inte i sig ett vanligt internationellt avtal som stater skrev under och ratificerade. Däremot blev den en grund för den moderna internationella människorätten och inspirerade senare bindande avtal.

Sådana avtal kallas ofta konventioner eller andra typer av fördrag. När en stat ansluter sig till ett bindande fördrag åtar den sig folkrättsliga skyldigheter. Det betyder fortfarande inte att alla regler automatiskt kan genomdrivas på samma sätt som en svensk lag, men staten har tagit på sig ett internationellt ansvar.

FN kan granska stater – även när regeringen ogillar kritiken

FN:s människorättssystem består av flera olika delar. Ett exempel är den universella periodiska granskningen, UPR, där alla FN:s medlemsstater regelbundet får sin människorättssituation granskad av andra stater inom ramen för FN:s råd för mänskliga rättigheter.

Det finns också fördragskommittéer med oberoende experter. De hör ihop med olika människorättskonventioner och granskar hur de stater som anslutit sig följer reglerna. Dessutom finns särskilda rapportörer och andra experter som kan undersöka vissa rättigheter eller situationen i ett visst land.

Resultatet blir ofta rapporter, frågor, slutsatser och rekommendationer. Ibland kan en regering tvingas svara offentligt på kritik som den helst hade velat hålla inom landets gränser.

Internationellt tryck – när ord faktiskt får politisk betydelse

En rapport från FN är inte samma sak som en dom. Ändå kan den få betydelse. När uppgifter dokumenteras och publiceras blir det svårare för en regering att kontrollera hela berättelsen om vad som händer i landet. Andra stater, medier, organisationer och invånare kan använda informationen.

Internationellt tryck kan bland annat bestå av offentlig kritik, rapporter, rekommendationer, diplomatiska samtal och resolutioner. I vissa allvarliga situationer kan frågor också kopplas till sanktioner eller andra åtgärder, men vem som kan besluta om vad beror på vilket organ det handlar om och vilka regler som gäller.

Därför är det bra att skilja mellan två frågor: Kan omvärlden uppmärksamma och kritisera det som händer? och Kan någon fatta ett rättsligt bindande beslut? Svaret på den första frågan är ofta ja. Den andra frågan beror på vilken domstol, vilket avtal och vilka stater eller personer som berörs.

Så vad händer om en regering tystar oppositionen?

Föreställ dig ett land där regeringen förbjuder flera oppositionstidningar efter att de har publicerat kritik mot presidenten. Redaktörer hotas med fängelse om tidningarna fortsätter att komma ut.

Först måste vi identifiera vad som står på spel. Här handlar det framför allt om yttrandefrihet och informationsfrihet. I den allmänna förklaringen finns yttrandefriheten i artikel 19. Fria medier är också viktiga därför att de gör det möjligt att granska makten och låta människor möta olika uppfattningar.

Det första ansvaret ligger hos staten själv. En regering kan inte använda statens makt hur som helst och samtidigt säga att mänskliga rättigheter saknar betydelse. Om staten har anslutit sig till bindande människorättskonventioner finns dessutom tydliga internationella skyldigheter.

Internationella aktörer kan sedan samla information, begära svar, granska landet, publicera rapporter, rikta rekommendationer och skapa diplomatiskt tryck. Vad som händer därefter beror på situationen. Det finns ingen automatisk knapp som gör att ”FN ingriper” på ett enda sätt.

Det svåra: internationella regler möter staters makt

Mänskliga rättigheter är universella till sin idé, men de ska förverkligas i en värld som består av självständiga stater. Det skapar en ständig spänning. Stater har kontroll över sina lagar, myndigheter, polis och domstolar – samtidigt som de kan ha lovat andra stater och internationella organisationer att respektera vissa rättigheter.

Det internationella systemet bygger därför mycket på att synliggöra, dokumentera, jämföra, granska och skapa ansvar. Ibland leder det till förändring. I andra fall vägrar regeringar att följa rekommendationer eller bestrider kritiken. Att det finns regler betyder alltså inte att reglerna alltid följs.

Men utan gemensamma regler och internationell granskning skulle det vara betydligt lättare för en stat att hävda att behandlingen av de egna invånarna bara är en intern fråga.