Titta på bilden en stund. Däcket är så fullt att det knappt går att röra sig. Någon håller i hatten, någon har ett knyte under armen. De flesta av människorna på båten kommer aldrig att se Sverige igen. Många av dem har aldrig tidigare varit längre hemifrån än till närmaste marknad.

Scener som den här upprepades i Göteborgs hamn tusentals gånger under sextio år. Det var inte äventyrare eller förbrytare som reste, utan vanliga unga människor: drängar och pigor, torparsöner och hantverkare. Utvandringen var så stor att man i samtiden talade om den som en feber. Amerikafebern. Den här sidan handlar om varför den bröt ut, hur resan gick till och hur Sverige till slut tvingades fråga sig varför så många inte ville stanna.

Varför lämnade man allt?

Ingen flyttar till andra sidan jorden av en enda anledning. Geografer brukar dela upp skälen i två sorter. Pushfaktorer är det som knuffar bort en från hemmet, och pullfaktorer är det som drar en mot ett nytt land. Du kan läsa mer om modellen på sidan om push och pull. För de svenska utvandrarna såg det ut ungefär så här:

Ingen av faktorerna förklarar allt på egen hand. Missväxten 1867–1869 drev iväg en första stor våg, men den största utvandringen kom på 1880-talet, när det inte rådde svält. Rekordåren 1880–1882 och 1887–1888 lämnade omkring 45 000 svenskar landet varje år. Då handlade det mer om att jordbruket hade svårt att konkurrera med billig spannmål från Amerika och om att unga människor såg en framtid där borta som de inte såg hemma.

Amerikabreven – tidens sociala medier

Den viktigaste pullfaktorn låg i postlådan. De som redan hade rest skrev hem, och under de år när utvandringen var som störst kom en eller två miljoner brev från Amerika till Sverige varje år. Breven lästes högt vid köksbordet, skickades vidare till grannarna och citerades i lokaltidningarna.

I breven fanns ofta en sedel eller ett foto av brevskrivaren i fina kläder framför ett eget hus. Ibland låg det en färdigbetald biljett i kuvertet. Mönstret har historiker kunnat se i statistiken: när antalet brev ökade kom en ny våg utvandrare ungefär två år senare.

Precis som dagens flöden i sociala medier visade breven en vriden bild av verkligheten. Den som lyckades skrev gärna hem och skickade bilder. Den som slet ont i en gruva, blev sjuk eller hamnade i fattigdom skrev mer sällan, eller inte alls. Tystnaden syntes inte i breven.

Resan – från Göteborg till en ny världsdel

Resan började ofta med att en agent kom till socknen. Rederierna hade ett helt nät av agenter och underagenter som sålde biljetter, växlade pengar och lovade guld och gröna skogar. Från 1884 behövde utvandraren ett flyttningsbetyg från prästen innan biljetten kunde köpas.

Från hela Sverige reste utvandrarna sedan till Göteborg. Därifrån fanns det länge inga båtar direkt till Amerika. I stället tog man en ångbåt över Nordsjön till Hull i England, ett tåg tvärs över landet till Liverpool och en stor ångare därifrån över Atlanten. Först 1915 började Svenska Amerika Linien köra direkt mellan Göteborg och New York.

På segelfartygen i början av perioden kunde överfarten ta flera månader. Med ångfartygen krympte den till ett par veckor. De flesta utvandrare reste i mellandäck, långt ner i fartyget, där hundratals människor sov i våningssängar i stora salar. Luften var dålig, maten enkel och sjösjukan vanlig.

Väl framme i New York väntade kontrollen. Fram till 1890 tog man emot invandrarna i Castle Garden längst ner på Manhattan. Från 1892 gick alla som reste i mellandäck i stället genom Ellis Island, en ö i New Yorks hamn. Där undersöktes de av läkare, fick svara på frågor om vem de var, vart de skulle och om de hade pengar. Det mesta gick fort, ofta på några timmar, och bara ungefär två procent skickades tillbaka. Men för den som inte kunde ett ord engelska var det en skräckfylld dag.

Svenskamerika

De flesta svenskar stannade inte i New York. De tog tåget vidare västerut till Mellanvästern, till Illinois, Minnesota, Iowa, Nebraska och Dakota. På prärien fanns marken som Homestead Act lovade, och i städerna fanns jobben. Svenskarna slog sig gärna ner där andra svenskar redan bodde, så att hela socknar från Småland eller Värmland kunde återuppstå i en dal i Minnesota.

Chicago blev den stora svenska staden i Amerika. Kring år 1900 bodde där så många svenskar att staden ibland kallades Sveriges näst största stad, efter Stockholm. Där fanns svenska kyrkor, svenska tidningar, svenska föreningar och kvarter där man klarade sig utan engelska. Minnesota blev den delstat där svenskarna satte störst prägel, och än i dag har många där svenska efternamn.

Att börja om var ändå hårt. Den första vintern på prärien bodde många i en jordkoja eller ett enkelt timmerhus. Den som arbetade på järnvägsbygget eller i skogen levde i baracker långt från alla andra. Unga svenska kvinnor var eftertraktade som hembiträden i städerna, men arbetsdagarna var långa. Hemlängtan var en del av livet, och många skrev om den i sina brev.

Bland de första som reste fanns också religiösa grupper. Väckelsepredikanten Erik Jansson och hans anhängare hade förföljts i Hälsingland för att de bröt mot statskyrkans regler. År 1846 började de utvandra och grundade kolonin Bishop Hill i Illinois. Omkring 1 500 personer hade kommit dit år 1854.

Sverige oroar sig

Kring sekelskiftet 1900 började makthavarna i Sverige bli rädda. Landet höll på att tömmas på unga människor, just de som behövdes som arbetare och soldater. Tidningarna skrev om ”folkförlusten”, och år 1907 tillsatte riksdagen Emigrationsutredningen. Den leddes av statistikern Gustav Sundbärg och arbetade fram till 1913. Resultatet blev 21 band med statistik, intervjuer och förslag.

Det mest uppseendeväckande var att utredningen frågade utvandrarna själva. Hundratals svenskar i Amerika fick skriva och berätta varför de hade rest. Svaren var obekväma för överheten. De handlade inte bara om låga löner och brist på jord, utan om ett samhälle där fattiga saknade rösträtt, där pigor och drängar behandlades nedlåtande och där det kändes som om man aldrig kunde ta sig uppåt. En kvinna från Värmland beskrev hur hon som piga inte såg något hopp alls om en framtid i Sverige.

Utredningen föreslog därför inte förbud mot att resa. Den föreslog reformer: allmän rösträtt, bättre bostäder, folkbildning, hjälp att skaffa egna hem och ett samhälle med mindre avstånd mellan klasserna. Historiker är oense om hur mycket utredningen påverkade. Utvandringen minskade främst för att USA införde hårda kvoter för invandrare 1924 och för att den stora depressionen slog till 1929. Men utredningen gjorde det tydligt att frågan inte bara var varför folk reste, utan varför de inte ville stanna.

Från utvandrarland till invandrarland

Runt 1930 vände strömmen. Sedan dess har fler människor flyttat till Sverige än härifrån. Efter andra världskriget kom arbetskraftsinvandrare från bland annat Finland, Italien, Jugoslavien och Grekland för att arbeta i den växande industrin. Senare har människor kommit som flyktingar från krig och förföljelse, och andra har flyttat hit för att studera, arbeta eller leva med en partner. År 2025 var ungefär 2,2 miljoner av Sveriges invånare födda i ett annat land, drygt 20 procent av befolkningen.

Det är lätt att se likheter med 1800-talets svenskar. Då som nu flyttar de flesta för att få ett bättre liv, ofta till platser där släkt och vänner redan bor. Då som nu skickar många pengar hem. Och då som nu har nykomlingar fått höra att de borde anpassa sig, lära sig språket och sluta hålla ihop med sina landsmän. I Chicago fanns det amerikaner som klagade över svenskarna precis så.

Det finns också skillnader. De svenska utvandrarna kunde resa till USA nästan utan krav på pass eller visum, medan det i dag krävs tillstånd för att flytta till Sverige från de flesta länder utanför Norden och EU. Många som flyr i dag kommer från krig, vilket få svenska utvandrare gjorde. Att jämföra då och nu handlar därför om att hitta både mönstren och skillnaderna.