Tänk dig Sverige våren 1917. Första världskriget har pågått i snart tre år. Sverige är inte med i kriget, men kriget är ändå överallt: i de tomma hyllorna, i kön till bageriet och i tidningarnas rubriker. Riksdagen styrs fortfarande av de rika. Ungefär hälften av alla vuxna män och samtliga kvinnor saknar rösträtt till andra kammaren – och till första kammaren och kommunerna är rösterna fördelade efter hur mycket pengar man har.

Fyra år senare, hösten 1921, går kvinnor och män till valurnorna på samma villkor. Antalet röstberättigade har ökat från 1,2 till 3,2 miljoner. Sverige har blivit en demokrati – utan revolution, utan inbördeskrig och utan att kungen har avsatts. Hur gick det till?

Hungervåren 1917

Under kriget blockerade de krigförande länderna handeln till sjöss. Sverige hade länge varit beroende av att importera spannmål och gödsel, och nu kom mindre och mindre in i landet. Skörden 1916 blev dessutom dålig. Priserna på mat steg mycket snabbare än lönerna, och 1917 infördes ransonering av bröd och mjöl. Kortet räckte inte långt. Många arbetarfamiljer åt potatis, när det fanns potatis.

Den 16 april 1917 lade omkring 2 000 arbetare i Västervik ner arbetet vid lunchtid och samlades på torget. De krävde ransoneringskort som räckte och billigare ved. Under de följande veckorna spreds protesterna till ett hundratal orter över hela landet. Många av demonstranterna var kvinnor – det var de som stod i matköerna och skulle få maten att räcka hemma.

I maj 1917 gick arbetare på ön Seskarö i Haparanda skärgård in i bagerierna och tvingade bagarna att sälja bröd till normalpris. Ryktet sa att bagarna sålde brödet dyrt på svarta marknaden. Regeringen skickade omkring 475 soldater med kulsprutor ut till ön med isbrytare. Ingen dödades, men åtta arbetare dömdes till fängelse. I Stockholm red beridna poliser den 5 juni in i en folkmassa på Gustav Adolfs torg, där människor demonstrerat för både bröd och rösträtt.

Det oroande för makthavarna var inte bara att folk var hungriga. Det var att missnöjet med maten blandades med kravet på rösträtt – och att det på vissa orter var soldater som gick med i demonstrationerna i stället för att stoppa dem.

Rädslan uppifrån

Medan svenskarna köade efter bröd föll den ryske tsaren. I mars 1917 tvingades Nikolaj II abdikera efter hungerdemonstrationer och strejker i Petrograd, och i november tog bolsjevikerna under Lenin makten. Plötsligt fanns ett exempel alldeles i närheten på vad som kunde hända när ett folk fick nog.

Ännu närmare kom det 1918. I Finland bröt ett blodigt inbördeskrig ut mellan röda och vita, och tusentals människor dödades. I november 1918 förlorade Tyskland kriget. Matroser och arbetare gjorde uppror, kejsaren flydde och Tyskland blev republik på några dagar. Den tyska kejsaren hade varit en förebild för många i den svenska överklassen. Nu var han borta.

För högern, de rika och kungen blev frågan inte längre om rösträtten skulle utvidgas, utan hur. Var det bättre att ge med sig och behålla lugnet – eller att hålla emot och riskera att förlora allt?

Liberaler och socialdemokrater i regering

I mars 1917 avgick den konservativa regeringen under Hjalmar Hammarskjöld, som i folkmun fick öknamnet ”Hungerskjöld”. I valet hösten 1917 gick liberalerna och socialdemokraterna framåt kraftigt. Kung Gustaf V ville egentligen inte, men han tvingades utse en regering som hade stöd av riksdagens majoritet. I oktober 1917 bildade liberalen Nils Edén regering tillsammans med socialdemokraterna, och Hjalmar Branting blev finansminister.

Det var ett avgörande skifte. För första gången styrdes Sverige av en regering som byggde på vad riksdagen ville och inte på vad kungen ville. Det kallas att parlamentarismen fick sitt genombrott. Men en sak saknades fortfarande: att riksdagen själv valdes av hela folket.

Besluten 1918–1921

I november 1918, samma vecka som Tyskland föll, samlades riksdagen till ett extra möte. Socialdemokraterna och vänstern hotade med storstrejk om inte rösträtten genomfördes. Högern i första kammaren, som i åratal hade stoppat reformerna, gav nu med sig. I december 1918 beslutade riksdagen att den graderade rösträtten i kommunerna skulle avskaffas – den där de rikaste kunde ha många gånger fler röster än de fattiga.

Att ändra rösträtten till riksdagen krävde en grundlagsändring, och en grundlag måste beslutas två gånger med ett val emellan. Den 24 maj 1919 fattade riksdagen det första beslutet om allmän och lika rösträtt för både kvinnor och män. 1921 fattades det andra beslutet. Rösträttsåldern blev 23 år.

I september 1921 röstade kvinnor för första gången i ett riksdagsval. Valdeltagandet var 47 procent bland kvinnorna och 62 procent bland männen. Fem kvinnor valdes in: Kerstin Hesselgren i första kammaren och Nelly Thüring, Agda Östlund, Elisabeth Tamm och Bertha Wellin i andra kammaren. Det var drygt en procent av platserna.

Varför blev det reform och inte revolution?

Sverige hade nästan samma förutsättningar som länderna där det blev revolution: hunger, krigets påfrestningar, stora klyftor och ett starkt missnöje. Ändå blev det inga barrikader. Historiker brukar peka på flera orsaker som samverkade.

• Folkrörelserna hade tränat folk i demokrati. I fackföreningar, nykterhetsloger och frikyrkor hade hundratusentals människor lärt sig att hålla möten, rösta och förhandla. Missnöjet hade organisationer att kanaliseras genom.
• Socialdemokraterna valde reformvägen. Branting och partiledningen ville förändra samhället genom val och riksdag, inte genom väpnat uppror. De som ville gå längre bröt sig ur och bildade ett eget parti 1917, men de var få.
• Det fanns redan något att samarbeta kring. Liberaler och socialdemokrater hade kämpat för rösträtten tillsammans sedan 1800-talet, och 1917 satt de i regering ihop.
• Sverige hade inte förlorat något krig. I Ryssland och Tyskland hade nederlagen slagit sönder staten och armén. I Sverige fanns staten kvar och fungerade.
• Högern gav med sig i tid. Rädslan för revolution, och skräckexemplet från inbördeskriget i Finland, fick de konservativa att välja reform hellre än att riskera allt.

Ingen av orsakerna räcker ensam. Det är när de läggs ihop som bilden blir begriplig – och det är precis vad du ska göra i finalen längre ner.

Efterskott: vem fick fortfarande inte rösta?

1921 brukar kallas året då Sverige blev en demokrati. Men allmän rösträtt betydde inte att alla fick rösta. Flera grupper var fortfarande utestängda, och det tog nästan sjuttio år innan de sista hindren försvann.

1. 1921Kvinnor och män röstar på samma villkor. Rösträttsåldern är 23 år. Den som inte gjort värnplikt, fått fattigvård, gått i konkurs, inte betalat skatt, dömts för vissa brott eller förklarats omyndig får ändå inte rösta.
2. 1922Kravet på fullgjord värnplikt för att få rösta tas bort.
3. 1937Den som dömts för brott förlorar inte längre rösträtten.
4. 1945De ekonomiska hindren försvinner: fattigvård, konkurs och obetald skatt stänger inte längre ute någon. Rösträttsåldern sänks till 21 år.
5. 1976Rösträttsåldern är nu 18 år.
6. 1989Omyndigförklaringen avskaffas. Därmed får även personer som tidigare förklarats omyndiga rösta.

Så när blev Sverige egentligen en demokrati – 1921 eller 1989? Det beror på hur man definierar demokrati. Fundera på det: vilka får inte rösta i dag, och borde det vara så?