Hur det kändes att leva i Norrland våren och sommaren 1867 vet vi eftersom människor skrev ner det. Bönder förde dagbok över vädret, präster skrev brev och barn som överlevde berättade om det långt senare. Läs deras ord i den ordning de skrevs.

1. 22 majBurträsk, Västerbotten
   1 grad kallt med vinden från nordost. Zakarias Wallmark, bonde i Kvarnriset, i sin dagbok
2. 19 juniBurträsk, Västerbotten
   Snö i skogen, icke löv, icke blåbärsblad. Zakarias Wallmark, samma dagbok, fyra veckor senare
3. 23 juniMidsommar
   Man kunde icke se något grönt strå på marken eller löv i skogen. Gustaf Holmström
4. JuliAvaträsk, Lappland
   All skog och alla buskar var tjocka med rimfrost, och hövallen var så vit som snö. Josefina från Avaträsk, om en frostnatt mitt i sommaren

Vad hände?

Ett år utan sommar

Våren 1867 var en av de kallaste som någonsin uppmätts i Sverige. I Stockholm var maj omkring sju grader kallare än normalt. I Norrland låg snön kvar till midsommar, och på många gårdar gick det inte att så förrän i slutet av juni. Det korn och den råg som ändå hann gro fick bara några få veckor på sig. I början av september kom frosten tillbaka och tog det mesta av det som stod på åkrarna.

Hårdast drabbades de fyra nordligaste länen: Norrbotten, Västerbotten, Västernorrland och Jämtland. Där levde de flesta av det de själva odlade, och redan några av åren före 1867 hade skördarna varit dåliga. Många familjer gick in i vintern utan reserver.

Sedan vände det. Sommaren 1868 blev i stället ovanligt het och torr. Nu var det södra Sverige som drabbades, framför allt Småland och Västergötland. Bäckar torkade ut, betet brann bort och djuren fick inget foder. I Norrland blev skörden 1868 bättre, men familjerna hade då skulder och saknade utsäde. Därför talar man om nödåren 1867–1869, och inte bara om ett enda dåligt år.

En sak är viktig att förstå: det fanns mat i Sverige.

Samma år som människor svalt i Norrland exporterade Sverige stora mängder spannmål, framför allt havre till England. Problemet var att maten inte fanns där den behövdes, och att de fattiga inte hade råd att köpa den. Järnvägen norrut var inte byggd, och på vintern frös Bottenviken så att inga fartyg kom fram. Nöden handlade alltså lika mycket om fattigdom, avstånd och politik som om väder.

Att överleva

Barkbröd och tiggarstråk

När mjölet tog slut gick man ut i skogen. Under tallens grova bark finns ett ljusare, mjukare lager: innerbarken. Den skalades av, torkades, maldes till mjöl och blandades med det lilla mjöl som fanns kvar. Ofta blandade man också i lav, till exempel islandslav, som först fick ligga i vatten för att bli mindre bitter. Det blev barkbröd och lavbröd: svart, hårt och fyllande, men med nästan ingen näring. Bröd med mycket lav gav många barn ont i bröstet och fick dem att kräkas. I Skellefteåtrakten ordnades till och med möten där folk fick lära sig hur bark och lav skulle tillagas.

Djuren åts upp ett efter ett. Kon var familjens viktigaste ägodel, eftersom den gav mjölk året runt. Att slakta den betydde att man åt upp framtiden. Ändå blev det ofta så.

Den som inte hade något kvar gav sig ut på vägarna. Under vintern 1867–1868 drog stora skaror tiggare genom Norrlands byar, ofta hela familjer med små barn. De gick från gård till gård och bad om en brödbit, en natts husrum eller värme. Men i byarna hade folk knappt något själva. Tiggarna förde också med sig sjukdomar som spreds snabbt bland utsvultna människor.

Hur många dog?

Det låter som en enkel fråga, men den är svår att besvara. Få dog av ren svält. De flesta dog av sjukdomar som kroppen inte orkade stå emot: tyfus, dysenteri, lunginflammation och mässling. Prästerna skrev inte alltid ”svält” i kyrkboken. Därför jämför forskarna i stället hur många som dog med hur många som brukade dö ett vanligt år. Skillnaden kallas överdödlighet.

Andra forskare räknar bara med dem som dog direkt av nöden i Norrland och kommer fram till mellan 2 000 och 10 000. Siffrorna skiljer sig alltså åt beroende på vad man räknar. Alla är ändå överens om att nödåren 1867–1869 var den sista stora svältkatastrofen i Sveriges historia.

Det finns också en tystare siffra. Under nödåren föddes omkring 60 000 färre barn än vanligt. Svälten tog alltså inte bara liv. Den gjorde också att färre liv började.

Staten och nöden

Hjälp – men på villkor

Hösten 1867 stod det klart att Norrland inte skulle klara vintern på egen hand. Landshövdingarna i de drabbade länen bad regeringen om hjälp. I Stockholm tvekade man. Många ansåg att det var farligt att ge bort mat, eftersom folk då kunde sluta arbeta och vänja sig vid att bli försörjda. Landshövdingen i Västernorrland, August Weidenhielm, varnade för att hjälp nu skulle betyda att man fick hjälpa igen året därpå.

Till slut beviljade regeringen lån till Norrlandslänen. Pengarna användes till spannmål som skeppades norrut, och i varje socken bildades en nödhjälpskommitté som skulle fördela den. Men hjälpen var byggd på några hårda principer:

• Hjälpen var ett lån. Den skulle betalas tillbaka, och kommunerna fick gå i borgen.
• Arbete mot mat. Högst en tiondel av hjälpen fick delas ut som ren gåva, och bara till dem som inte kunde arbeta. Resten var betalning för arbete. Männen byggde vägar, broar och diken i vinterkylan. Kvinnorna spann, stickade och sydde.
• Den som kunde betala gick först. Den som hade borgen eller egendom fick lättare hjälp än den som inte hade något alls.

Resultatet blev att de allra fattigaste ofta blev utan. En man som själv delade ut hjälp i Grundsunda socken i Ångermanland skrev:

Isen och väntan

Även när hjälpen fanns var det svårt att få fram den. Järnvägen gick inte längre norrut än till Uppsala och Gävle, och stambanan genom Norrland blev färdig först 1894. På vintern var Bottenviken frusen. Spannmål som köpts in under hösten blev liggande i Stockholm. Först när isen gick upp på våren kom fartygen fram. Ångaren Wester-Norrland nådde Härnösand den 9 maj 1868. Då hade många redan väntat i ett halvår.

Det kom också hjälp utifrån. Det samlades in pengar i Danmark, Norge, Tyskland, England och USA. Uppfinnaren John Ericsson, som bodde i New York, skänkte 20 000 kronor, och sångerskan Jenny Lind gav 500. Hjälpen från utlandet var nästan lika stor som den som samlades in i Sverige.

Kritiken

Tidningen Fäderneslandet angrep myndigheterna hårt. Den kallade kravet på arbete mot mat för orimligt och publicerade teckningar där tjänstemän tog för sig medan de fattiga fick en näve mjöl. Det syntes att samhället höll på att brista: stölderna ökade kraftigt, och i Skellefteåtrakten samlades hungriga människor i november 1867 och krävde att handlarna skulle sälja säd på kredit. Soldater skickades dit för att hålla ordning.

Det värsta beslutet kom i november 1868. När landshövdingarna i de torkdrabbade länen i södra Sverige bad om samma hjälp som Norrland hade fått, svarade regeringen nej. Man trodde att nöden inte var så stor. Först i mars 1869 kom hjälpen, och 1869 blev det år då flest människor dog. I efterhand har beslutet kallats ett av de mest ödesdigra som en svensk regering har fattat.

Källövning

Två röster om samma vinter

Nedan finns två texter om nödvintern 1868, en dagbok och en rapport. Båda är konstruerade, alltså skrivna för den här övningen. Men de bygger på hur verkliga människor och myndigheter skrev under nödåren. Läs dem bredvid varandra.

Jämför källorna

1. Vad ser man i dagboken som inte syns alls i rapporten?
2. Vem skriver landshövdingen till? Hur kan det påverka hur han beskriver läget i länet?
3. Rapporten säger att de som dött mest var ”lösdrifvare och tiggare”. Jämför med vad Per Grundström skrev om vilka som inte fick någon hjälp. Vad säger det om rapporten?
4. Vilken källa är mest användbar? Tänk på att svaret beror på vad man vill veta.

Tips för fråga 2

En landshövding var regeringens man i länet. Han ansvarade för att hjälpen fungerade. Fundera på om det kan finnas skäl för honom att få läget att se bättre ut än det var, och på vad han inte har sett med egna ögon.

Tips för fråga 4

Dagboken visar hur nöden kändes för en familj, men bara för en familj. Rapporten säger lite om känslor men mycket om hur myndigheterna tänkte och vilka regler som gällde. Båda kan vara användbara, men till olika saker.

Följderna

Startskottet för den stora utvandringen

Före 1867 var det ganska få svenskar som utvandrade, och de som åkte var ofta äventyrare eller religiösa grupper. Under nödåren förändrades det. År 1868 lämnade över 27 000 svenskar landet, och 1869 hela 39 000. Under de tre nödåren tillsammans utvandrade omkring 60 000 personer, mer än dubbelt så många som under de sjutton åren innan.

Utvandringen ökade allra mest i södra Sverige, där torkan slog till 1868 och där regeringen först sa nej till hjälp. Från Jönköpings län blev utvandrarna sex gånger fler än före nödåren, och från Kronobergs län nio gånger fler. I tidningarna annonserade emigrantagenter om billiga biljetter och gratis jord i Amerika.

Nödåren förändrade också hur människor såg på att lämna landet. Förut hade det mest varit något för udda eller ovanliga människor. Nu blev det en utväg som vanliga bondfamiljer kunde tänka sig. Breven från dem som redan rest lockade fler att följa efter.

Nödåren blev också den sista stora svälten i Sverige. När stambanan genom Norrland väl var byggd och spannmål kunde fraktas norrut även på vintern försvann missväxtens värsta följder. Det var alltså inte vädret som förändrades, utan samhället.

Begrepp att kunna

Missväxt

När skörden slår fel, till exempel på grund av frost, torka eller regn.

Nödhjälp

Hjälp till människor i akut nöd. Under nödåren gavs den oftast som lån eller som betalning för arbete.

Barkbröd

Bröd där en del av mjölet bytts ut mot torkad och mald innerbark från tall. Det mättade men gav nästan ingen näring.

Överdödlighet

Hur många fler som dör under en period jämfört med ett vanligt år.

Utvandring (emigration)

När människor lämnar sitt land för att bosätta sig i ett annat.