I dag är det självklart att varje vuxen medborgare har en röst och att alla röster är värda lika mycket. Men det är en ganska ny idé. När 1800-talet tog slut var Sverige ett av de länder i Västeuropa där minst andel av befolkningen fick rösta. Makten låg hos dem som ägde jord, fabriker och pengar. Den här delen handlar om hur det förändrades, steg för steg, och om alla som fick vänta längst.

Ståndsriksdagen dör

I nästan 400 år var Sveriges riksdag uppdelad i fyra stånd: adeln, prästerna, borgarna och bönderna. Varje stånd röstade för sig och hade en röst var. Det betydde att de få adelsmännen vägde lika tungt som alla Sveriges bönder tillsammans. Stora grupper fanns inte med alls, till exempel torpare, pigor, drängar och arbetare.

År 1865 röstade stånden till slut för att avskaffa sig själva, och 1866 samlades en ny tvåkammarriksdag. Bakom reformen stod justitiestatsministern Louis De Geer. Riksdagen bestod nu av två kamrar:

• Första kammaren valdes inte direkt av folket utan av landstingen och de största städernas fullmäktige. För att bli invald krävdes stor förmögenhet, och kammaren blev en plats för godsägare, ämbetsmän och industriägare.
• Andra kammaren valdes direkt, men bara av män över 21 år som tjänade minst 800 riksdaler om året eller ägde en gård av ett visst värde. Det motsvarade mer än en vanlig arbetare tjänade.

Ståndsriksdagen var borta, men demokrati var det inte. Vid det första valet 1866 hade bara ungefär 6 procent av befolkningen rösträtt. Ingen kvinna fick rösta i riksdagsvalet. Det som avgjorde var inte längre vilket stånd man föddes i, utan hur mycket pengar man hade.

Pengar = röster

I kommunerna var kopplingen mellan pengar och makt ännu tydligare. Där gällde en graderad rösträtt: alla som betalade skatt fick rösta, men antalet röster berodde på hur mycket skatt man betalade. Skatten räknades i fyrkar, och varje fyrk gav en röst. Den som var rik kunde ha tusentals röster, medan en skomakare kanske hade fjorton.

Därför kunde det bli som i Öja, där en person ensam nästan hade majoritet. I vissa landskommuner hade ett bruk eller ett bolag till och med alla röster, eftersom även företag fick rösta. Ett intressant undantag var att ogifta kvinnor och änkor som betalade skatt fick rösta i kommunalvalen redan från 1862. Grevinnan de Geer var en av dem. Pengarna vägde alltså tyngre än könet. Gifta kvinnor fick däremot inte rösta, eftersom deras man var deras förmyndare.

År 1900 infördes ett tak i landskommunerna, så att ingen fick rösta för mer än en tiondel av rösterna. Ändå var orättvisan stor. När reformen 1909 kom ersattes systemet med den så kallade 40-gradiga skalan: rösterna räknades fortfarande efter inkomst, men ingen fick ha mer än 40 röster. I Skellefteå fick disponenten på det lokala bolaget 40 röster, medan åtta av arbetarna tillsammans hade 31.

Den graderade rösträtten i kommunerna avskaffades först 1918. Och eftersom landstingen och städernas fullmäktige valde första kammaren, gav pengarna i kommunen också makt i riksdagen.

1909: rösträtt för män – med villkor

Under 1890-talet växte en stor rösträttsrörelse fram. Arbetare, liberaler och nykterhetsfolk ordnade möten och namninsamlingar, och 1893 och 1896 samlades en egen ”folkriksdag” för att visa att riksdagen inte representerade folket. En vanlig paroll var ”samma plikter, samma rättigheter”. Män som gjorde värnplikt och betalade skatt ville också bestämma.

År 1909 beslutade riksdagen till slut om allmän rösträtt för män till andra kammaren. Samtidigt infördes proportionella val, så att varje parti fick platser efter hur många röster det fick. Men ordet ”allmän” var en sanning med modifikation. För att få rösta skulle en man

• ha fyllt 24 år,
• ha betalat sin skatt de senaste åren,
• ha gjort sin värnplikt,
• inte få fattigvård, alltså stöd från kommunen för att klara sig,
• inte vara omyndigförklarad eller i konkurs.

Varje sådant villkor kallades ett streck, eftersom den som inte uppfyllde det ströks från röstlängden. När reformen användes första gången, i valet 1911, hade ungefär 19 procent av befolkningen rösträtt. Det var tre gånger fler än 1866, men fortfarande färre än var femte svensk.

Kvinnornas kamp

Reformen 1909 gällde bara män. Hälften av den vuxna befolkningen stod fortfarande utanför, oavsett hur mycket de arbetade eller betalade i skatt. Redan 1902 hade kvinnor i Stockholm bildat Föreningen för kvinnans politiska rösträtt, FKPR, och året efter gick föreningar från hela landet ihop i en landsförening, LKPR. När den var som störst hade den omkring 17 000 medlemmar i ungefär 240 lokalföreningar.

Rörelsen arbetade med det som kallas fredliga metoder. Medlemmarna höll föredrag, skrev i tidningar, sålde märken, ordnade möten och uppvaktade politiker. 1911 ordnade LKPR en internationell rösträttskongress i Stockholm, och under 1913–1914 samlade rörelsen in 351 454 namnunderskrifter för kvinnlig rösträtt. Det var ungefär var sjätte vuxen kvinna i Sverige. Namnlistorna lämnades till riksdagen.

Det fattades ändå beslut som gick emot kvinnorna. 1912 lade den liberala regeringen fram ett förslag om kvinnlig rösträtt. Andra kammaren sa ja, men första kammaren, där de rika männen satt, röstade nej. Där skulle det stå och stampa i flera år till.

Personkort: Signe Bergman

1869–1960, Stockholm

Roll

Rösträttskämpe, ordförande i LKPR 1914–1917

Känd för

Hon organiserade den internationella rösträttskongressen i Stockholm 1911 och var redaktör för tidningen Rösträtt för kvinnor.

Signe Bergman var framför allt en skicklig organisatör. Hon ville inte blanda in andra frågor i kampen: rösträtten måste komma först, eftersom kvinnorna utan den inte kunde påverka något annat. När kvinnorna till slut fick rösta 1921 skrev rösträttskamraten Hanna Arpi och tackade henne för hennes insats.

Argumenten mot

Kampen handlade inte bara om lagar, utan också om föreställningar om vad kvinnor var och vad de skulle göra. Motståndarna fanns i tidningar, i riksdagen och i hemmen. Några av argumenten var att kvinnor skulle sköta hem och barn, att de var för känslosamma för politik och att mannen redan företrädde hela familjen. I uppgiften längre ner får du granska tre av argumenten.

1921: de första fem

Under krigsåren 1917–1918 var Europa i gungning. Det var hungerkravaller, revolution i Ryssland och kejsardömets fall i Tyskland. Många i den svenska eliten blev rädda för att missnöjet skulle bli ett uppror även i Sverige. Nu gav första kammaren med sig. 1918 beslutade riksdagen om lika rösträtt i kommunerna, och 1919 fattades beslutet om allmän och lika rösträtt för både kvinnor och män. Åldersgränsen blev 23 år.

I september 1921 fick kvinnor rösta i ett riksdagsval för första gången. Andelen röstberättigade blev mer än dubbelt så stor, ungefär 55 procent av befolkningen. Fem kvinnor valdes in i riksdagen: Kerstin Hesselgren i första kammaren, och Nelly Thüring, Agda Östlund, Elisabeth Tamm och Bertha Wellin i andra kammaren. De var fem av 380 ledamöter.

Personkort: Kerstin Hesselgren

1872–1962, född i Hörnefors i Västerbotten

Roll

Sveriges första kvinnliga yrkesinspektör och första kvinnan i riksdagens första kammare

Känd för

Att driva frågor om arbetsvillkor, bostäder och kvinnors rätt att få samma tjänster och samma lön som män

Som yrkesinspektör åkte Kerstin Hesselgren runt på fabriker och kontrollerade att arbetarna inte farit illa. Hon kände till arbetslivet, särskilt för kvinnor, bättre än de flesta politiker. I riksdagen kunde hon använda den kunskapen när nya lagar om arbetsliv och socialpolitik skulle tas fram.

Allmän – men inte för alla

Efter 1921 talade man om allmän och lika rösträtt. Men flera streck fanns kvar, och de drabbade människor som redan hade det svårast. Så här försvann de, ett i taget:

• 1922Värnpliktsstrecket togs bort. Män som inte hade gjort värnplikt fick rösta.
• 1937Strecket för den som dömts till vissa straff togs bort.
• 1945Fattigvårdsstrecket och konkursstrecket togs bort. Rösträttsåldern sänktes till 21 år.
• 1975Rösträttsåldern sänktes till 18 år.
• 1989Det sista strecket försvann: omyndigförklarade personer, till exempel många med intellektuella funktionsnedsättningar, fick rösta.

Det var alltså först 1989 som alla vuxna svenska medborgare fick rösta. Prova själv i maskinen nedan vem som räknades som medborgare under olika år.

Diskutera

• Vilket streck tycker du var mest orättvist? Varför tror du att det fanns?
• Rösträttsrörelsen sa ”samma plikter, samma rättigheter”. Vad händer med den tanken om man tänker på kvinnorna, som inte gjorde värnplikt?
• Finns det grupper i Sverige i dag som inte får rösta i riksdagsvalet? Är det rättvist?

Uppgifter