Landet var inte dömt att falla sönder
För att förstå Jugoslaviens sönderfall behöver vi hålla flera saker i huvudet samtidigt. Människor kunde bo tillsammans, gå i samma skola och bilda familjer över språk- och religionsgränser. Ändå kunde landets politiska system hamna i kris.
Under 1980-talet försämrades ekonomin, förbundsstatens ledning försvagades och maktkampen mellan republikerna hårdnade. Nationalistiska ledare lyckades förvandla politiska motsättningar till en rädsla för vad grannarna skulle kunna göra. Till slut svarade delar av staten och olika väpnade grupper med våld.
Det räcker inte att säga att ”olika folk inte kom överens”. Vi måste förklara varför motsättningarna blev så farliga just då.
Ett land, många folk
Ordet Jugoslavien betyder ungefär ”sydslavernas land”. Efter första världskriget bildades 1918 Kungariket serber, kroater och slovener, med delar av det tidigare Österrike-Ungern och det tidigare kungariket Serbien. Från 1929 användes namnet Jugoslavien. Det var ingen enkel stat att styra: befolkningen hade olika historiska erfarenheter, lokala traditioner och politiska önskemål.
Efter andra världskriget byggde Titos kommunistledda rörelse upp en socialistisk förbundsstat. Det betyder att hela landet hade en gemensam regering men också bestod av sex republiker med egna politiska institutioner. Inom republiken Serbien låg dessutom de självstyrande provinserna Kosovo och Vojvodina.
Slovenien
Majoriteten identifierade sig som slovener. Republiken var ekonomiskt relativt välmående och hade få serbiska minoritetsområden.
Den nordvästliga republiken, mot Italien och Österrike. Självständig 1991.
Kroatien
Kroater var majoritet, men det fanns en betydande serbisk minoritet, särskilt i vissa inlandstrakter. Just frågan om deras ställning blev central under kriget.
Lång kust mot Adriatiska havet. Självständig 1991.
Bosnien-Hercegovina
1991 identifierade sig ungefär 43 % som muslimer i nationalitetsmening (i dag vanligen bosniaker), 31 % som serber och 17 % som kroater. Ytterligare personer angav bland annat jugoslavisk identitet.
Befolkningen levde på många håll blandat. Sarajevo ligger här. Självständig 1992.
Serbien
Serber utgjorde den största gruppen i republiken, men skillnaderna var stora: Kosovo hade albansk majoritet och Vojvodina hade bland annat en stor ungersk minoritet.
Inom Serbien låg de två autonoma provinserna Kosovo och Vojvodina.
Montenegro
Befolkningen hade nära språkliga, kulturella och historiska band till Serbien. Montenegrinsk och serbisk identitet kunde överlappa eller tolkas olika.
Den lilla republiken vid Adriatiska havet. Fortsatte i federation med Serbien efter 1992.
Makedonien
Etniska makedonier utgjorde majoriteten, tillsammans med en betydande albansk minoritet och andra grupper.
Republiken blev självständig 1991. Landet heter i dag Nordmakedonien.
Kartan visar republikernas läge, inte ett exakt etniskt lapptäcke. Uppgifterna om befolkningen är förenklade beskrivningar kring 1991; människor med flera identiteter eller annan bakgrund ryms inte alltid i de stora grupperna.
Samma kvarter – olika bakgrunder
Kroater och slovener hade ofta katolsk bakgrund; många serber och montenegriner hörde till den ortodoxa kristna traditionen. Bland bosniaker och albaner hade islam stor historisk betydelse. Men religion och etnisk identitet var inte samma sak. Många invånare var sekulära och alla inom en folkgrupp tänkte inte likadant.
Serbiska, kroatiska och bosniska är närbesläktade språk som i hög grad är ömsesidigt begripliga. Andra språk i Jugoslavien var bland annat slovenska, makedonska och albanska. Albanerna var inte ett sydslaviskt folk, men många levde inom förbundsstatens gränser, särskilt i Kosovo.
I Bosnien-Hercegovina var befolkningen särskilt blandad. Familjer och grannar kunde identifiera sig som bosniaker, serber, kroater eller helt enkelt jugoslaver. I Sarajevo fanns många blandade familjer. Den vardagen är viktig att minnas: människor hade inte levt i ständig strid innan kriget började.
Tito och ”broderskap och enighet”

Josip Broz Tito blev landets viktigaste ledare under andra världskriget. Hans partisaner kämpade mot den tyska ockupationen och mot andra beväpnade grupper. Efter kriget styrde han den nya socialistiska federationen från 1945 till sin död 1980.
Titos stora projekt var att hålla ihop landet. Slagordet var ”broderskap och enighet”. Skolor, armén och staten betonade kampen mot fascismen och en gemensam jugoslavisk framtid. Öppen nationalistisk agitation som utmanade staten kunde stoppas och oppositionella kunde straffas.
Det betydde inte att alla minnen försvann. Under andra världskriget hade bland annat den fascistiska Ustaša-regimen i Kroatien begått massövergrepp mot serber, judar och romer. Serbiska nationalistiska styrkor och andra beväpnade grupper hade också begått grova övergrepp. Men den officiella berättelsen gav mindre utrymme åt konflikter som kunde splittra Jugoslavien på nytt. Äldre sår fanns kvar även när de inte diskuterades öppet.
En diktatur som gick sin egen väg
År 1948 bröt Tito med Stalin. Jugoslavien blev socialistiskt men vägrade underordna sig Sovjetunionen. Landet spelade en viktig roll i den alliansfria rörelsen, som försökte stå utanför de två stora militära maktblocken under kalla kriget. Många jugoslaver kunde resa och arbeta i väst. Under 1960- och 1970-talen kom också människor från Jugoslavien till Sverige som arbetskraftsinvandrare.
För många invånare gav systemet arbete, utbildning och en stark gemensam identitet. Men landet var ingen demokrati: kommunistpartiet dominerade politiken, den hemliga polisen bevakade oppositionella och människor kunde fängslas för politiskt motstånd. Jugoslavien var i flera avseenden öppnare mot väst än Sovjetblockets stater, men det gjorde inte styret fritt.
Krisen efter Tito
Tito dog 1980. Författningen från 1974 hade förberett ett kollektivt presidentskap där republikernas och provinsernas representanter delade på ledningen. På papperet skulle ingen enda republik bestämma över de andra. I praktiken blev det svårt att fatta beslut när deras intressen drog åt olika håll.
Skulder och arbetslöshet
Jugoslavien hade lånat pengar utomlands. Under 1980-talet blev skulderna och inflationen allt svårare att hantera. Arbetslöshet och försämrad köpkraft märktes i människors vardag. Missnöjet med regeringen växte.
Rika och fattiga republiker
Slovenien och Kroatien hade starkare ekonomier än flera andra delar av landet. När resurser skulle fördelas blev det mer bråk om vem som betalade och vem som bestämde. Vissa ville ha mer självbestämmande; andra ville stärka centralmakten.
Det gamla systemet tappade sin kraft
När kommunistregimer föll i Östeuropa 1989 blev framtiden osäker även i Jugoslavien. Republikerna höll flerpartival, men väljarna röstade inte fram någon gemensam väg. Landet hade kvar sina gränser och institutioner, men enigheten bakom dem försvagades.
Ekonomisk kris leder inte automatiskt till nationalism eller krig. Men när politiker har svårt att lösa människors problem kan det bli lättare att vinna stöd genom att peka ut andra grupper som skyldiga. Det är vad som gör nästa steg så viktigt.
Nationalismens återkomst
Slobodan Milošević stärkte sin makt i Serbien under slutet av 1980-talet. Han lovade att försvara serbernas ställning, särskilt i Kosovo. År 1987 höll han ett uppmärksammat tal där; 1989 talade han vid 600-årsminnet av slaget på Trastfältet (Kosovo Polje). Ett medeltida slag hade blivit en nutida politisk symbol.
Historiebruk: Ett slag från 1389 användes för att tala om serbisk identitet och politik 600 år senare. Händelsens historiska betydelse och hur den berättades i nutiden är två olika saker.
Läs vidare om hur människor använder det förflutna: Historiebruk på SO-portalen.
År 1989 genomförde den serbiska ledningen förändringar som kraftigt minskade Kosovos och Vojvodinas självstyre. Det ökade misstron både inom Serbien och mellan republikerna. I Slovenien och Kroatien växte kraven på att själva få styra mer, eller helt lämna förbundet.
I Kroatien vann Franjo Tuđmans nationalistiska parti HDZ valet 1990. En del serber i Kroatien fruktade att en självständig kroatisk stat skulle begränsa deras rättigheter. Politiker och medier på olika håll plockade fram minnen av andra världskrigets övergrepp och förstärkte hotbilder. Rädsla och misstänksamhet kunde sedan användas för att rättfärdiga nya politiska krav – och våld.
Det är samtidigt viktigt att inte lägga samma ansvar på alla invånare eller alla ledare. Många protesterade mot nationalismen och försökte hålla samman sina samhällen. Krig var inte ett önskemål som alla delade. Nationalistisk mobilisering, beslut om självständighet och viljan att kontrollera territorium fick ändå allt större betydelse.
Här möts historia och samhällskunskap: läs mer om propaganda och påverkan.
Landet faller isär
Den 25 juni 1991 förklarade Slovenien och Kroatien sig självständiga. Men det som hände sedan blev inte likadant i de två republikerna.
Slovenien: tio dagar
Den jugoslaviska folkarmén (JNA) ingrep efter Sloveniens självständighetsförklaring. Striderna blev korta och brukar kallas tiodagarskriget. Armén drog sig tillbaka och Slovenien kunde lämna federationen.
Kroatien: ett längre och blodigare krig
I Kroatien motsatte sig många kroatiska serber den nya statens självständighet. Serbiska rebellstyrkor fick stöd från den jugoslaviska armén och från Serbien. Under hösten 1991 belägrades Vukovar. Byggnader förstördes, människor dödades och många tvingades fly. Kriget i Kroatien fortsatte i olika skeden fram till 1995.

Makedonien och Bosnien-Hercegovina
Makedonien (nu Nordmakedonien) lämnade Jugoslavien utan krig 1991. I Bosnien-Hercegovina var situationen annorlunda. Vid en folkomröstning i februari–mars 1992 röstade en stor majoritet av deltagarna för självständighet, men de flesta bosnienserber bojkottade omröstningen. Kriget började våren 1992. Vad som sedan hände i Sarajevo och övriga Bosnien är ämnet för nästa artikel.
När den tidigare federationen bröts upp fanns bara Serbien och Montenegro kvar tillsammans. De bildade i april 1992 en ny förbundsstat som fortsatte använda namnet Jugoslavien. Det gamla landet med sex republiker var borta, men följderna fortsatte långt efter 1992.
Tidslinjen som rasar
Följ händelserna från 1945 till 1992. Varje steg visar vad som förändrades och hur den politiska pressen på förbundsstaten växte.
Ett land byggs upp
Partisanernas seger efter andra världskriget blir grunden för en socialistisk förbundsstat. De sex republikerna förenas under Tito.
Det nya systemet skulle hålla samman många folk och förhindra att krigstidens motsättningar blossade upp igen.
Tito bryter med Stalin
Jugoslavien går sin egen väg utanför Sovjetunionens kontroll och får större utrymme att samarbeta även västerut.
Brytningen gjorde landet annorlunda än många andra socialistiska stater, men gav inte politisk frihet i västerländsk mening.
Republikerna får mer makt
En ny författning ger republikerna och de två provinserna omfattande befogenheter. Efter Titos död ska ett kollektivt presidentskap fungera.
Systemet kunde skydda olika gruppers självstyre, men blev också svårare att leda när gemensamma beslut krävdes.
Tito dör
Den dominerande ledaren försvinner. Ett kollektivt, roterande presidentskap tar över medan den ekonomiska krisen fördjupas.
Det fanns fortfarande en stat, men ingen motsvarande samlande auktoritet.
Skulder och sjunkande tillit
Utlandsskulder, inflation och arbetslöshet pressar hushåll och ekonomi. Politiker i olika republiker blir allt mer oense om vem som ska betala och besluta.
Ekonomisk oro gjorde kompromisser svårare och ökade misstron mot den federala staten.
Milošević samlar stöd
Slobodan Milošević använder konflikten om Kosovos ställning för att stärka sin politiska ställning i Serbien.
Tal, tv-bilder och nationalistisk retorik gör frågan om makt och identitet allt mer laddad.
Självstyret begränsas
Serbiens ledning genomdriver förändringar som kraftigt inskränker Kosovos och Vojvodinas självstyre. Samtidigt faller kommunistregimer i andra östeuropeiska länder.
För andra republiker ökade oron för att maktbalansen i Jugoslavien skulle förändras.
Val utan gemensam riktning
Flerpartival hålls i republikerna. Nationalistiska och självständighetsinriktade partier får stort stöd i flera av dem.
Valen löste inte frågan om hur landet skulle styras; republikernas politiska mål gick i olika riktningar.
Slovenien och Kroatien lämnar
Båda utropar självständighet den 25 juni. Ett kort krig följer i Slovenien, medan kriget i Kroatien blir långvarigt och våldsamt.
När självständighetsförklaringar mötte väpnad makt hade den politiska krisen övergått i krig.
Förbundet upphör
Bosnien-Hercegovinas självständighet följs av krig. Serbien och Montenegro bildar en ny förbundsstat och använder namnet Jugoslavien vidare.
Den tidigare sexrepublikersstaten finns inte längre. Våldet fortsätter under flera år.
Spänningsmätaren är en pedagogisk tolkning, inte historisk statistik. Den visar hur kriser och konflikter kan förstärka varandra. Att trycket ökade betyder inte att våldet var oundvikligt.
Vilken händelse var grunden – och vilken blev droppen?
Gör skillnad mellan långsiktiga orsaker, som ett svagt gemensamt styre och ekonomisk kris, och utlösande händelser, som självständighetsförklaringarna 1991 och den väpnade reaktionen på dem. En bra förklaring behöver båda nivåerna.
Sådant som förändrade möjligheterna och spänningarna under många år. Exempel: maktbalans, skulder, minskad tillit.
Beslut och händelser som fick den politiska krisen att övergå i öppen konflikt. Exempel: val, självständighetsbeslut och militära ingripanden.
Varför föll Jugoslavien sönder?
En möjlig förklaring börjar med den svaga förbundsstaten efter Tito. När ekonomin försämrades blev det svårare för republikerna att enas om gemensamma lösningar. Samtidigt växte nationalistiska rörelser som lovade trygghet för den egna gruppen. Ledare använde historia, rädsla och medier för att vinna stöd. När republikernas ledningar inte längre kunde enas om hur landet skulle se ut, och väpnade styrkor ingrep, bröts förbundet sönder.
Det var alltså flera orsaker som samverkade. Ingen enskild händelse förklarar allt. Inte heller kan man förklara sönderfallet genom att säga att invånarna ”alltid hade hatat varandra”.
Förklara med egna ord
- Välj två långsiktiga orsaker till sönderfallet. Förklara hur de gjorde landet svårare att styra.
- Välj en kortsiktig händelse och förklara varför den blev farlig i ett land där spänningarna redan var stora.
- Hur kunde politiska ledare använda historia och nationalism för att få människor att känna rädsla?
- Varför blev kriget i Kroatien längre än i Slovenien? Resonera med utgångspunkt i befolkningens sammansättning och de väpnade gruppernas mål.
Ord att kunna
- Förbundsstat (federation)
- En stat som består av flera delstater eller republiker med en gemensam statsledning och ett visst eget styre.
- Republik i Jugoslavien
- En av de sex delstaterna som ingick i den socialistiska förbundsstaten.
- Nationalism
- Idén att en nation bör ha självbestämmande och en stark gemensam identitet. Nationalism kan ta olika former, inklusive sådana som utesluter andra.
- Etnisk grupp
- En grupp människor som känner samhörighet genom exempelvis historia, språk, kultur eller traditioner.
- Självständighet
- När ett område blir en egen stat med rätt att styra sig självt.
- Alliansfri
- En stat som står utanför militära allianser. Jugoslavien deltog i den alliansfria rörelsen under kalla kriget.
- Folkomröstning
- När de röstberättigade får ta ställning till en viss fråga genom omröstning.
- Historiebruk
- Hur och varför människor använder berättelser om det förflutna i nutiden.
Källor
- FN:s Internationella krigsförbrytartribunal för f.d. Jugoslavien (ICTY): The Conflicts. Om de sex republikerna, den politiska krisen och krigen 1991–1995.
- ICTY: What is the former Yugoslavia?. Om staten och dess upplösning 1991–1992.
- United States Holocaust Memorial Museum: History of Ethnic Tensions. Om äldre övergrepp, nationalismen och de politiska maktförhållandena.
- U.S. Department of State, Office of the Historian: The Breakup of Yugoslavia, 1990–1992. Om 1974 års författning, ekonomin, kommunismens fall och självständighetsförklaringarna.
- Världsbanken: Bosnia and Herzegovina: From Conflict to Reconstruction. Historisk bakgrund om de ekonomiska och politiska kriserna.
- Jugoslaviens folkräkning 1991 (sammanställning i ICTY:s The Conflicts) används som stöd för de ungefärliga bosniska befolkningsandelarna. Uppgifterna är inte ett mått på politiska åsikter eller personers religiösa tro.
Bildreferenser och kartunderlag
- Vinter-OS vid Bjelašnica 1984. Foto: Milan Suvajac. Wikimedia Commons, CC BY-SA 4.0.
- Skadad fasad i Sarajevo, fotograferad 2011. Foto: Adam Jones. Wikimedia Commons, CC BY-SA 3.0. Bildfil från SO-portalens mediebibliotek.
- Josip Broz Tito i uniform, 1961. Fotograf okänd, Digital Library of Slovenia. Wikimedia Commons, public domain.
- Vukovar i november 1991. Foto: Peter Denton. Wikimedia Commons, CC BY-SA 2.0.
- Republikkartan är ritad för SO-portalen med förenklade landsgränser från Natural Earth, public domain. Kartans nuvarande konturer används pedagogiskt för att visa de historiska republikernas geografiska läge.


