Vittnena – Alma Johansson och andra ögonvittnen
Vittnena – Alma Johansson och andra ögonvittnen
Hur vet vi vad som hände? Den här sidan sätter vittnena i centrum och visar hur källkritik fungerar när historiker arbetar med brev, foton och ögonvittnesskildringar.
I fokus
Vittnena – med Alma Johansson i centrum
Hur vet vi vad som hände 1915? En viktig del av svaret är att människor såg, skrev, fotograferade och rapporterade. Vittnen kan aldrig ensamma ge hela bilden, men deras berättelser är ovärderliga när historiker försöker förstå händelser där staten själv försökte dölja eller förvränga sanningen. I den här artikeln möter du bland andra Alma Johansson, en svensk missionär som arbetade i Muş och blev ett viktigt vittne till folkmordet.
Del 1
Varför vittnen behövs
När massvåld sker försöker förövare ofta kontrollera informationen. Därför blir ögonvittnen särskilt viktiga. De kan vara diplomater, missionärer, sjukvårdare, journalister eller vanliga människor som råkar vara på plats. Vittnesmål kan berätta om sådant som annars inte skulle synas i officiella dokument: hur människor behandlades, hur barn drabbades, hur städer tömdes och hur rädsla spreds.
Samtidigt måste vittnesmål alltid granskas källkritiskt. Var var personen? Vad kunde hen se? När skrevs berättelsen ned? Hade vittnet något särskilt perspektiv eller syfte? Källkritik betyder inte att man avfärdar ett vittne – det betyder att man försöker förstå källan så noggrant som möjligt.

Närhet gör en källa stark – men inte allvetande
En människa som har varit på plats kan berätta om ljud, samtal och detaljer som saknas i myndigheternas protokoll. Samtidigt kan ett vittne inte veta vad som hände i varje by eller vilken diskussion som fördes bakom stängda dörrar i regeringen. Därför kan ett vittnesmål både vara mycket trovärdigt för det som personen upplevde och samtidigt behöva kompletteras för att förklara hela händelseförloppet.
Del 2
Alma Johansson – ett svenskt vittne
Alma Johansson arbetade som svensk missionär vid ett armeniskt barnhem i Muş (Mush) i östra Osmanska riket. När våldet mot armenierna bröt ut på allvar 1915 blev hon vittne till hur barn, kvinnor och män drabbades. Hon försökte hjälpa så gott hon kunde och berättade senare för diplomater och i texter om det hon sett.
Hennes betydelse ligger inte i att hon ensam förklarar hela folkmordet, utan i att hon ger ett konkret och mänskligt perspektiv. Genom henne ser vi att folkmord inte bara handlar om siffror och stater, utan om människor som förlorar hem, familjer och framtid.
Forskning från Lunds universitet visar att hennes vittnesmål både hade ett humanitärt syfte – att väcka omvärldens uppmärksamhet – och ett historiskt värde. Hon blev ett exempel på hur en civil person i en krigszon kan bli både hjälpare och vittne.
Det här kan du säga om Alma Johansson
- Hon var svensk missionär.
- Hon arbetade vid ett armeniskt barnhem i Muş.
- Hon bevittnade våldet 1915.
- Hon rapporterade till diplomater och skrev om sina erfarenheter.
- Hennes berättelser används i dag som historiska källor.
Varför hennes röst nådde Sverige
Att Johansson var svensk spelade roll för hur hennes ord kunde tas emot hemma. Hennes uppgifter gjorde det svårare att avfärda våldet som ett avlägset rykte. Men vi behöver också fråga vilka röster som inte fick samma möjligheter att bli hörda: armeniska barn, fattiga familjer och människor som flydde utan papper och kontakter. Ett enskilt välkänt vittne får inte skymma de många armeniska vittnesmålen.
Ett svenskt levnadsöde
Alma Johansson: att stanna hos barnen
Alma Johansson föddes 1880 och reste senare till Osmanska riket som missionär. Hon arbetade i Muş i östra Anatolien, där hon bland annat hade ansvar för barn i en armenisk miljö. Missionärens arbete var religiöst och socialt; det kunde handla om undervisning, omsorg och hjälp till människor som saknade skydd. Den roll hon hade gjorde att hon kom nära armeniska familjers vardag på ett sätt som få utländska diplomater gjorde.
När förföljelserna våren och sommaren 1915 övergick i massvåld hamnade hon i en situation som hon knappast kunde ha förberett sig för. Människor som hon kände och barn som hon arbetade för utsattes för livsfara. Hon försökte hjälpa och skydda människor, samtidigt som hennes möjlighet att påverka händelserna var mycket liten. Den maktlösheten är en viktig del av hennes berättelse. Att vara modig betyder inte att man alltid kan förhindra det som sker.
Johansson gav senare uppgifter till diplomater och skrev om sina erfarenheter. Hennes vittnesmål har analyserats av historikern Maria Småberg vid Lunds universitet, som visar hur hon gick från att vara en utländsk hjälparbetare till att också bli ett vittne som ville nå omvärlden. Det är viktigt att inte lägga ord i hennes mun. När vi berättar om henne ska vi skilja mellan vad hon faktiskt skrev, vad senare forskare har kunnat belägga och våra egna frågor som läsare.

Tre vittnen – tre perspektiv
I utställningsbilden finns bland annat Alma Johansson och den svenske diplomaten Einar af Wirsén. De hade olika roller. Den ena arbetade nära barn och civilbefolkning; den andre representerade staten i ett diplomatiskt sammanhang. Den arabiske juristen Faiz El-Ghusein skrev också om folkmordet. Ett viktigt arbete för historikern är att lägga sådana olika utsagor bredvid varandra och fråga: var deras observationer lika, och var såg de olika delar av skeendet?
En minnesplakett över Alma Johansson säger ingenting i sig om exakt vad som hände i Muş 1915. Den är däremot en källa till hur människor i Armenien senare har valt att minnas och hedra henne. Här möts källkritik och historiebruk. Det första hjälper oss att undersöka vad som hände. Det andra hjälper oss att förstå varför en person lyfts fram i efterhand.
Del 3
Andra vittnen och källkritik
Alma Johansson var inte ensam. USA:s ambassadör Henry Morgenthau rapporterade om övergreppen. Den tyske sjukvårdaren och författaren Armin T. Wegner fotograferade och dokumenterade. Missionärer och hjälparbetare skrev brev och rapporter. När många olika källor, från olika håll, pekar åt samma håll blir den historiska bilden starkare.
.jpg)
| Källa | Vad den kan ge | Vad man måste tänka på |
|---|---|---|
| Vittnesmål från Alma Johansson | Närhet till platsen, erfarenheter från barnhem och civila | Hon såg mycket, men inte allt. Hennes perspektiv är samtidigt personligt. |
| Fotografier av Armin T. Wegner | Visuella spår av deportationer och följder | Ett foto visar bara ett utsnitt. Man måste veta när, var och av vem det togs. |
| Diplomatiska rapporter | Information om hur omvärlden informerades | Diplomater såg ofta bara en del av skeendet och skrev för särskilda mottagare. |
Källkritisk tankeövning
Om en elev säger ”ett foto bevisar allt” – vad svarar du då? Ett bra svar är att ett foto kan vara starkt bevismaterial, men att historiker helst jämför det med andra källor: vittnesmål, dokument, kartor och annan forskning.
Vad visste resten av världen?
Det var inte en helt dold katastrof
Diplomater, journalister, missionärer och hjälparbetare förmedlade uppgifter om folkmordet redan medan det pågick. Amerikanske ambassadören Henry Morgenthau hörde till dem som varnade för det omfattande våldet. Även diplomater från Tysklands och Österrike-Ungerns sida fick kännedom om övergreppen. Att de osmanska ledarna var allierade med Tyskland innebar alltså inte att alla tyska representanter accepterade det som skedde.
I Sverige nådde rapporter utrikesdepartementet och svenska tidningar. Missionärer skrev brev och berättelser. Kunskapen fanns, men det var svårt att få stater att agera. Världen befann sig mitt i ett krig, och regeringar prioriterade militära och diplomatiska mål. En central historisk fråga är därför inte bara vad visste människor? utan också vad gjorde de med den kunskapen?

En tidningssida från september 1915 kan användas för att undersöka vad som var offentligt känt. Läs rubriken och fundera på vilken publik som nåddes. Fråga sedan vad denna källa inte kan berätta: hur många läste artikeln, trodde på uppgifterna eller agerade? En publicerad varning är inte samma sak som att hjälpen nådde fram.
Från berättelser till historisk kunskap
Historiker granskar vittnesmål genom att jämföra tid och plats, bakgrund, möjliga felminnen och oberoende uppgifter. En text skriven många år senare kan innehålla minnesförskjutningar, men också sådant som författaren först senare vågade berätta. Ett samtida brev ligger nära händelserna, men kan vara skrivet under rädsla och utan full överblick. Ingen av dessa källtyper kan ensam bära hela historien.
Det som gör den samlade dokumentationen stark är att vittnesmål, diplomatiska rapporter, statliga handlingar, fotografier och befolkningsuppgifter tillsammans ger ett mönster. Förnekande av folkmordet kan därför inte behandlas som ett likvärdigt alternativ till den omfattande forskningen enbart för att någon bestrider slutsatsen.

Det sista fotot visar hjälp till armeniska flyktingar. Det påminner också om att historien inte enbart består av offer och förövare. Det fanns människor som försökte hjälpa: lokala grannar, hjälparbetare, sjukvårdare, diplomater och organisationer. De hade inte alltid möjlighet att stoppa våldet, men deras handlingar och rapporter har betydelse både för människors överlevnad och för vår kunskap i dag.
Del 4
Snabbquiz och källövning
Quiz: vittnen och källor
Här tränar du både innehåll och källkritik.
1. Varför är Alma Johanssons berättelse särskilt viktig?
2. Vad är en styrka hos ett samtida ögonvittnesbrev?
3. Varför jämför historiker diplomatiska rapporter och vittnesmål?
4. Vilken roll hade Henry Morgenthau under kriget?
5. Vad behöver vi ta reda på när vi granskar ett krigsfotografi?
6. Vad kan en modern minnesplakett över Alma Johansson främst visa?
7. Varför behöver en historiker jämföra flera vittnen?
8. Vad kan en minnesplakett över Alma Johansson främst visa?
9. Vad är en rimlig begränsning hos ett ögonvittne?
10. Vad visar samtida internationella rapporter från 1915?
Källövning
Välj en av källorna på sidan – ett foto, ett vittnesmål eller en diplomatisk rapport – och skriv tre meningar om vad källan kan berätta och tre meningar om vad källan inte kan berätta. Då tränar du riktig källkritik.
Källor och bildreferenser
Källförteckning
Faktakällor
- Forum för levande historia – Folkmordet 1915
- United States Holocaust Memorial Museum – The Armenian Genocide (1915–16), overview
- Lunds universitet – Maria Småberg, Witnessing the Unbearable
- Maria Småberg – Witness Reporting as Resistance and Recovery (2023)
Bildkällor och licenser
Varje bild har också bildtext och upphovsangivelse direkt vid bilden. Licenserna är dokumenterade på respektive Wikimedia Commons-filsida.
- Utställningsbild med flera vittnen, där Alma Johansson är tredje porträttet från vänster. · Utställningsbild med bland andra Alma Johansson, tredje porträttet från vänster. Bild: Yerevantsi, Wikimedia Commons, CC BY-SA 4.0
- Armeniska barn på ett barnhem i Alexandropol efter folkmordet. · Armeniska barn på ett barnhem i Alexandropol efter krigsåren. Bilden säger inte allt om det som hänt, men den visar en följd av vå
- En nutida utställningsbild med bland andra vittnena Faiz El-Ghusein, den svenske diplomaten Einar af · En nutida utställningsbild med bland andra vittnena Faiz El-Ghusein, den svenske diplomaten Einar af Wirsén och Alma Johansson. Al
- Alma Johanssons namn finns på en minnesplakett vid folkmordsminnesmärket Tsitsernakaberd. Det visar · Alma Johanssons namn finns på en minnesplakett vid folkmordsminnesmärket Tsitsernakaberd. Det visar hur hennes vittnesmål fortfara
- Amerikanskt tidningsmaterial från september 1915. Samtida nyhetsrapportering visar att omvärlden fic · Amerikanskt tidningsmaterial från september 1915. Samtida nyhetsrapportering visar att omvärlden fick kännedom om övergreppen meda
- Amerikansk hjälpförsörjning bland armeniska flyktingar i Syrien. Bilden visar något som ofta saknas · Amerikansk hjälpförsörjning bland armeniska flyktingar i Syrien. Bilden visar något som ofta saknas i berättelser om folkmord: den
Bildvalen undviker grafiskt våld. Historiska illustrationer och efterhandskartor anges som just illustrationer eller kartor, inte som fotografiska ögonvittnen. Uppgifterna har jämförts mellan myndigheter, forskningspublikationer och arkiv.
