Stängda gränser 1933–1941

När nazisterna tog makten i Tyskland 1933 började förföljelsen av judar direkt. Judar avskedades, deras affärer bojkottades och 1935 tog Nürnberglagarna ifrån dem medborgarskapet. Många försökte fly, men de flesta länder i Europa, liksom USA, ville inte ta emot dem. Sverige var inget undantag.

Den svenska flyktingpolitiken var restriktiv, alltså sträng. Sverige tog emot politiska flyktingar, till exempel socialdemokrater och kommunister som förföljdes för sina åsikter. Men judar som flydde för att de var judar räknades ofta inte som politiska flyktingar. De sågs som vanliga invandrare som skulle söka arbete, och myndigheterna var rädda för konkurrens på arbetsmarknaden och för att det skulle väcka ”judefrågor” i Sverige. Antisemitism, alltså fientlighet mot judar, fanns både hos myndigheter och i delar av befolkningen.

J-stämpeln 1938

År 1938 annekterade Tyskland Österrike, och tusentals österrikiska judar försökte fly. Både Schweiz och Sverige ville kunna skilja judiska flyktingar från andra tyska resenärer vid gränsen. Länderna pressade därför Tyskland att märka judarnas pass. I oktober 1938 började Tyskland stämpla ett rött ”J” i alla tyska judars pass. Kort därefter, den 27 oktober 1938, krävde Sverige visum för tyska medborgare med J i passet. J-stämpeln gjorde det lättare att stoppa judiska flyktingar vid gränsen.

Bollhusmötet 1939

Den 17 februari 1939 samlades nästan tusen studenter i Bollhuset i Uppsala. Frågan var om tio judiska läkare från Tyskland skulle få stanna och arbeta i Sverige. Med 548 röster mot 349 sa studenterna nej, och de röstade bort ett tillägg om att Sverige hade en plikt att hjälpa. Liknande protester förekom även bland studenter i Lund. I dag beskriver Uppsala studentkår Bollhusmötet som en skamfläck i sin historia.

Tio läkare. Det var vad det handlade om.

Ändå kom några tusen judiska flyktingar till Sverige före kriget, ofta tack vare släktingar, judiska församlingar och frivilliga organisationer som garanterade att de skulle klara sig. Bland dem fanns omkring 500 judiska barn som kom med så kallade barntransporter 1938–1939. De flesta fick komma utan sina föräldrar, och många av barnen fick aldrig se dem igen.

Handel och eftergifter

Neutralitet betydde inte att Sverige slutade handla med de krigförande länderna. Den viktigaste varan var järnmalm från Kiruna och Malmberget. Den blev stål i den tyska krigsindustrin, till kanoner, stridsvagnar och ubåtar. Sverige sålde också kullager och andra varor. Regeringen menade att handeln var nödvändig: Sverige behövde kol och andra varor från Tyskland, och man fruktade att Tyskland annars skulle anfalla.

Efter att Tyskland ockuperat Norge våren 1940 gick Sverige med på ännu mer. Under permittenttrafiken fick tyska soldater åka på svenska järnvägar mellan Norge och Tyskland när de skulle hem på permission, alltså ledighet, och tillbaka. Mellan 1940 och 1943 reste mer än två miljoner tyska soldater genom Sverige. Sådana avsteg från neutraliteten kallas eftergifter.

När krigslyckan vände och Tyskland började förlora, ändrade Sverige kurs. Permittenttrafiken stoppades 1943, och handeln med Tyskland minskade under krigets sista år. Mer om hur Sverige klarade sig genom kriget kan du läsa i Sverige under andra världskriget.

Vändningen 1942–1943

I november 1942 grep den norska polisen, på order av de tyska ockupanterna, norska judar. Den 26 november fördes över 500 av dem ombord på fartyget Donau och skickades till Auschwitz. Totalt deporterades över 700 norska judar, och de flesta mördades. Nu gjorde Sverige något nytt: regeringen förklarade att norska judar som tog sig över gränsen skulle få stanna. Omkring 900 norska judar lyckades fly till Sverige, ofta med hjälp av den norska motståndsrörelsen.

Ett år senare, i oktober 1943, planerade Tyskland att gripa alla judar i Danmark. Planen läckte ut, och på några veckor smugglade danska motståndsmän och fiskare omkring 7 000 judar över Öresund i små båtar. Den här gången gick Sverige ut offentligt: den 2 oktober 1943 meddelade regeringen i radio att Sverige var berett att ta emot de danska judarna. Nästan alla danska judar överlevde.

Vad hade förändrats?

Sverige hade gått från att stoppa judiska flyktingar vid gränsen till att offentligt bjuda in dem. Historiker brukar peka på tre förklaringar som samverkade:

En svensk diplomat, Göran von Otter, fick redan i augusti 1942 en detaljerad beskrivning av gaskamrarna av en tysk SS-officer, Kurt Gerstein. Han rapporterade till utrikesdepartementet i Stockholm, men uppgifterna fördes inte vidare. Fundera på vad det säger om varför vetskap inte alltid leder till handling.

Räddningsaktionerna

Under krigets sista år blev Sverige också inblandat i räddningsaktioner utanför landets gränser. Det handlade om enskilda människors mod, men också om att Sverige som neutralt land kunde förhandla med Nazityskland när andra länder inte kunde det.

Budapest 1944

Våren 1944 ockuperade Tyskland Ungern. Under några sommarveckor deporterades över 400 000 ungerska judar, de flesta till Auschwitz, där de mördades. Kvar fanns de judar som bodde i huvudstaden Budapest. I juli 1944 kom den svenske affärsmannen Raoul Wallenberg dit som diplomat på den svenska legationen, alltså beskickningen. Uppdraget kom till efter ett initiativ från USA:s flyktingorgan War Refugee Board.

Wallenberg och de andra på legationen delade ut skyddspass, svenska papper som förklarade att innehavaren stod under Sveriges beskydd. Legationen hyrde också ett trettiotal hus i Budapest som förklarades vara svenskt område, så kallade svenska hus, där tusentals judar kunde bo i skydd. Andra neutrala länder, som Schweiz, Spanien, Portugal och Vatikanen, gjorde liknande saker.

Wallenberg var inte ensam. Valdemar Langlet, en svensk lektor i Budapest, arbetade för Svenska Röda korset och utfärdade skyddsbrev och ordnade skyddshus. Per Anger och Carl Ivan Danielsson på legationen gjorde också viktiga insatser.

Personkort: Raoul Wallenberg

1912–? Svensk affärsman och diplomat

Raoul Wallenberg kom till Budapest i juli 1944 och arbetade där i ett halvår. Han var känd för att våga konfrontera ungerska och tyska tjänstemän, och för att han ibland tog sig fram till dödsmarscher och tåg och delade ut skyddspass. Hur många som räddades tack vare honom är omdiskuterat. Uppgifterna går från flera tusen till tiotusentals, eftersom räddningen i Budapest var ett samarbete mellan många personer och länder.

Den 17 januari 1945 fördes Wallenberg bort av sovjetisk militär. Han kom aldrig tillbaka. Sovjetunionen hävdade senare att han dött i ett fängelse i Moskva 1947, men det har aldrig kunnat bevisas. Den svenska regeringen har fått hård kritik för att den gjorde för lite för att få honom fri. År 2016 dödförklarades han formellt av svenska myndigheter.

De vita bussarna våren 1945

Under krigets sista månader förhandlade Folke Bernadotte, vice ordförande i Svenska Röda korset, med SS-chefen Heinrich Himmler. Han fick tillstånd att hämta fångar från de tyska koncentrationslägren. I mars och april 1945 körde vita bussar, lastbilar och ambulanser genom ett sönderbombat Tyskland. Från början gällde avtalet bara danska och norska fångar, men under de sista veckorna räddades också tusentals andra, bland dem judiska kvinnor från lägret Ravensbrück. Enligt Svenska Röda korset räddades omkring 15 000 människor.

Personkort: Folke Bernadotte

1895–1948. Greve, Röda korset-ledare och FN-medlare

Folke Bernadotte var brorson till kung Gustaf V. Som ledare för räddningsaktionen med de vita bussarna blev han en hjälte i Sverige och Skandinavien. Efter kriget blev han FN:s medlare i konflikten mellan Israel och arabstaterna och mördades i Jerusalem 1948 av en judisk extremistgrupp.

Nyans: Aktionen har också kritiserats. Skandinaviska fångar prioriterades. I lägret Neuengamme krävde tyskarna att de svenska bussarna skulle flytta omkring 2 000 sjuka fångar från andra länder till andra läger, för att göra plats för skandinaverna. Flera av dem dog under transporterna. Andra menar att Bernadotte var tvungen att godta villkoren för att alls kunna rädda någon.

De vita båtarna sommaren 1945

När kriget var slut fanns tiotusentals sjuka och utmärglade överlevande i de befriade lägren. Under sommaren och hösten 1945 förde fartyg från bland annat Lübeck över 9 000 överlevande till Sverige för vård. De kom till hamnar som Malmö, Landskrona och Göteborg, och de flesta kom ursprungligen från Polen, Ungern, Tjeckoslovakien och Rumänien. Aktionen kallas de vita båtarna och var ett samarbete mellan svenska myndigheter, Svenska Röda korset och FN:s hjälporganisation UNRRA.

Efteråt

Många av de överlevande som kom till Sverige 1945 blev kvar. De lärde sig ett nytt språk, fick arbete och bildade familjer. Länge talade många av dem inte om vad de varit med om. Men från 1970- och 1980-talen började överlevande besöka svenska skolor och berätta. För många svenska elever blev mötet med ett vittne det starkaste minnet från skoltiden.

Personkort: Hédi Fried

1924–2022. Född i Sighet, då i Ungern

Hédi Fried deporterades som tjugoåring tillsammans med sin familj till Auschwitz. Hennes föräldrar mördades. Hon och hennes syster Livia överlevde, flyttades till Bergen-Belsen och kom sommaren 1945 till Sverige med de vita båtarna. I Sverige blev hon psykolog och författare.

I mer än trettio år reste Hédi Fried runt i svenska skolor och berättade om Förintelsen. Hennes bok Frågor jag fått om Förintelsen bygger på frågor som elever ställt till henne. Du kan ta del av vittnesmål från överlevande hos Forum för levande historia.

Levande historia

I mitten av 1990-talet visade en undersökning att många svenska ungdomar var osäkra på om Förintelsen verkligen hade ägt rum. Det fick statsminister Göran Persson att starta projektet Levande historia 1997. Året efter kom boken Om detta må ni berätta av historikerna Stéphane Bruchfeld och Paul A. Levine. Alla hushåll i Sverige med barn erbjöds boken gratis, och den beställdes i över en miljon exemplar.

I januari 2000 samlades regeringschefer och experter från hela världen i Stockholm till Stockholm International Forum om Förintelsen. Det blev starten på ett internationellt samarbete om undervisning och minne. År 2003 blev Levande historia en egen myndighet: Forum för levande historia.

Samtidigt har bilden av Sverige under kriget förändrats. Länge dominerade berättelsen om ett litet land som klarade sig och som räddade danska judar, Wallenberg och de vita bussarna. Från 1990-talet har forskare och journalister lyft fram det som inte passade in: J-stämpeln, de stängda gränserna och handeln med Tyskland. Båda berättelserna är sanna. Frågan är hur de ska vägas mot varandra.