Lektionsupplägg och uppgifter till hela området finns i områdets lektionsplanering. Det här är områdets mest hoppfulla sida. Läs den gärna efter sida 4, så att tyngden från de tidigare sidorna balanseras.

Det är lätt att tänka sig att Förintelsen var något som hände. Som ett oväder eller en olycka. Men ingenting i Förintelsen hände av sig självt. Varje lista skrevs av någon. Varje tåg kördes av någon. Varje dörr som stängdes, och varje dörr som öppnades, var ett beslut som en människa fattade.

Den här sidan handlar om de besluten. Historikern Raul Hilberg delade in människorna runt Förintelsen i tre grupper: förövare, som planerade och utförde morden, åskådare, som såg vad som hände utan att ingripa, och offren. Till dem brukar man lägga en fjärde grupp: räddare, de som hjälpte förföljda judar trots att det var farligt.

Gränserna mellan grupperna var inte skarpa. Samma människa kunde vara åskådare ett år och räddare nästa. En polis kunde arrestera judar på dagen och varna en familj på kvällen. Därför är det bättre att tänka på grupperna som punkter längs en skala än som tre lådor.

Förövaredeltog

Åskådaresåg bort

Räddaresa nej

← människor kunde röra sig åt båda hållen →

Förövarna

Ledarna

Högst upp fanns Adolf Hitler, vars hat mot judar låg i centrum för nazismen från början. Under honom stod Heinrich Himmler, chef för SS och polisen, som hade ansvaret för att morden genomfördes. Reinhard Heydrich ledde säkerhetstjänsten och kallade i januari 1942 till Wannseekonferensen i Berlin. Där samordnade höga tjänstemän från olika ministerier hur Europas judar skulle deporteras och mördas. Mötet tog ungefär en och en halv timme.

Byråkraterna

Ett folkmord på miljontals människor kräver en enorm administration. Någon måste ta fram listor, beställa tåg, räkna kostnader och skriva protokoll. En av de viktigaste var Adolf Eichmann, som organiserade deportationerna från hela Europa till förintelselägren. Han dödade troligen aldrig någon med egna händer. Hans vapen var skrivbordet, telefonen och tidtabellen. Runt honom fanns tusentals tjänstemän i ministerier, kommuner, banker och järnvägar som gjorde sin del av arbetet.

De som utförde

Morden utfördes av SS-män, poliser och soldater. Bakom fronten i Östeuropa sköt särskilda insatsgrupper, poliser och vanliga soldater över en miljon judar vid massgravar. Många av dem var inte övertygade nazister från början. De var vanliga män i medelåldern: hantverkare, kontorister, familjefäder. Hur sådana män kunde bli mördare är en av de svåraste frågorna i historieforskningen. Du möter den i övningen längre ner.

Medhjälparna i ockuperade länder

Tyskland kunde inte genomföra Förintelsen ensamt. I de ockuperade länderna fick nazisterna hjälp av lokala myndigheter, poliser och frivilliga. Det kallas kollaboration. I juli 1942 grep fransk polis omkring 13 000 judar i Paris i en enda razzia. I november 1942 arresterade norsk polis judar i Norge, och 532 personer deporterades med fartyget Donau. I Litauen, Lettland och Ukraina deltog lokala hjälptrupper i massakrerna.

Ondskans banalitet

1960 greps Adolf Eichmann i Argentina av israeliska agenter. Året därpå ställdes han inför rätta i Jerusalem. Rättegången sändes över världen, och många väntade sig att få se ett monster. Istället satt en blek tjänsteman i en glasbur och förklarade att han bara hade följt order och skött sitt jobb.

Filosofen Hannah Arendt bevakade rättegången. I sin bok från 1963 beskrev hon det hon såg som ondskans banalitet. Banal betyder vardaglig eller alldaglig. Hennes poäng var att det mest skrämmande med Eichmann var hur vanlig han verkade. Han tänkte inte på vad hans handlingar betydde för andra människor, bara på att utföra dem väl. Arendts idé har blivit mycket känd men också kritiserad. Senare forskning har visat att Eichmann var en övertygad antisemit som visste precis vad han gjorde. Kanske spelade han rollen som lydig tjänsteman för att rädda sitt liv.

Åskådarna

Mellan förövarna och offren fanns miljoner människor som inte dödade någon men som inte heller ingrep. De flesta av dem var inte onda. De var rädda, upptagna med sina egna liv eller övertygade om att det inte angick dem. Men utan deras tystnad hade Förintelsen inte kunnat genomföras.

Grannarna

När judiska familjer tvingades bort tog någon över deras lägenheter, möbler och porslin. I Hamburg hölls offentliga auktioner av judars egendom nästan varje dag från februari 1941 till krigsslutet. Bara under 1942 skeppades möblerna från flera tusen lägenheter, som hade tillhört deporterade nederländska judar, till staden. Den som köpte ett billigt matbord på en sådan auktion visste ofta mycket väl var det kom ifrån.

Lokförarna, kontoristerna och industrierna

Tågen till lägren kördes av vanliga järnvägsanställda. Det tyska järnvägsbolaget tog betalt för transporterna, som för vilken resa som helst. Kontorister registrerade, stämplade och arkiverade. Företag använde slavarbetare från lägren, och en firma tillverkade krematorieugnarna till Auschwitz. Var och en gjorde en liten del, och många kunde intala sig att just deras del inte betydde något.

Tystnaden i kyrkorna

De stora kyrkorna i Tyskland protesterade sällan öppet mot förföljelsen av judar. Några få präster gjorde det ändå. Den katolske prästen Bernhard Lichtenberg i Berlin bad offentligt för de förföljda judarna efter novemberpogromen 1938 och fortsatte med det i flera år. Han greps 1941 och dog 1943 under transporten till koncentrationslägret Dachau. I Danmark lät biskoparna i oktober 1943 läsa upp en protest mot förföljelsen av judarna i kyrkorna.

Vad visste vanliga tyskar?

Efter kriget sa många tyskar att de inte hade vetat något. Forskningen visar en annan bild. Soldater skrev hem om massakrerna i öst, permitterade berättade vad de sett och rykten spreds. Att judarna försvann ur städerna såg alla. Många visste inte exakt hur morden gick till, men de visste tillräckligt för att förstå att något fruktansvärt pågick. Historiker har kallat Förintelsen en offentlig hemlighet: något som många kände till men som man inte talade om. Svaret på frågan är alltså: mer än de sedan sa.

Motståndet

Det sägs ibland att judarna gick som får till slakt. Det stämmer inte. Motstånd fanns överallt där det var möjligt, men villkoren var ofattbart svåra. Den som gjorde motstånd stod oftast utan vapen, utan hjälp utifrån och utan någonstans att fly, och straffet drabbade inte bara en själv utan också familjen och grannarna.

Upproret i Warszawagettot

Den 19 april 1943, kvällen före den judiska påsken, pesach, gick tyska trupper in i Warszawagettot för att deportera de sista judarna. Hundratusentals hade redan förts till förintelselägret Treblinka. Nu möttes tyskarna av eld. Omkring 700 unga judiska kämpar, beväpnade med pistoler, hemgjorda granater och några få gevär, gjorde motstånd mot omkring 2 000 soldater och poliser med artilleri och stridsvagnar.

Kämparna leddes av den 24-årige Mordechaj Anielewicz. De visste att de inte kunde vinna. De ville bestämma själva hur de skulle dö. Tyskarna brände gettot hus för hus. Den 8 maj omringades motståndets högkvarter på Miłagatan 18, och Anielewicz och hans närmaste dog där. Den 16 maj sprängde tyskarna den stora synagogan och förklarade att det judiska bostadsområdet inte längre fanns. Upproret hade pågått i nästan en månad – längre än många europeiska länder hade stått emot den tyska armén.

Sobibór och partisanerna

Även i förintelselägren gjordes uppror. I Sobibór i östra Polen dödade fångar flera SS-män den 14 oktober 1943, och omkring 300 tog sig ut genom stängslen. De flesta greps eller dödades under jakten som följde. Ett femtiotal levde när kriget tog slut. Kort efter upproret stängde tyskarna lägret och försökte utplåna alla spår av det. I skogarna i Östeuropa stred tusentals judar som partisaner, ibland i egna grupper, ibland tillsammans med sovjetiska eller polska partisaner.

Vita rosen

I Tyskland fanns också motstånd. I München bildade några studenter och en professor gruppen Vita rosen. Mellan 1942 och 1943 spred de sex flygblad som uppmanade tyskarna att göra motstånd mot regimen och som berättade om morden på judar. ”Vi kommer inte att tiga. Vi är ert dåliga samvete”, skrev de. Gruppen avslöjades i februari 1943, och flera av medlemmarna avrättades.

Motstånd i vardagen

Motstånd var inte bara vapen och flygblad. I gettona undervisade lärare barn i hemliga skolor. Människor bad, firade högtider och spelade teater fast det var förbjudet. I Warszawagettot samlade historikern Emanuel Ringelblum och hans medarbetare dagböcker, affischer, rapporter och berättelser i ett hemligt arkiv, som grävdes ner i mjölkkannor och plåtlådor. Delar av det hittades efter kriget. Att dokumentera var att se till att världen skulle få veta. Och att överleva, en dag i taget, var i sig en form av motstånd mot dem som ville att ingen skulle överleva.

Räddarna

Räddarna var få jämfört med åskådarna. Men de fanns i alla ockuperade länder och i alla samhällsklasser: bönder och adelsmän, präster och kommunister, diplomater och hemmafruar.

I Warszawa smugglade Irena Sendler och hennes nätverk ut judiska barn ur gettot. Enligt hennes egna uppgifter var de omkring 2 500, men forskare påpekar att det exakta antalet är osäkert. På högplatån kring Le Chambon-sur-Lignon i Frankrike gömde byborna flyktingar under hela kriget. Uppskattningarna varierar, men det rörde sig om tusentals, de flesta judiska barn. I Danmark fördes nästan alla landets judar över till Sverige i oktober 1943. Det kan du läsa mer om på sida 7.

Några räddare hade makt i kraft av sin position. Den tyske industrimannen Oskar Schindler, själv medlem i nazistpartiet, använde sin fabrik och stora mutor för att skydda omkring 1 200 judiska arbetare. Den japanske konsuln Chiune Sugihara skrev visum mot sin regerings vilja.

Rättfärdig bland folken

Sedan 1963 hedrar minnesinstitutionen Yad Vashem i Jerusalem människor som inte var judar men riskerade livet för att rädda judar. De får titeln rättfärdig bland folken. Till och med januari 2024 hade drygt 28 700 personer från 51 länder fått utmärkelsen. Flest kommer från Polen, Nederländerna och Frankrike. Byn Le Chambon-sur-Lignon hedrades som helhet 1990. Danmarks motståndsrörelse bad om att inte hedras som enskilda personer, utan att i stället få ett gemensamt träd.

Varför valde människor olika?

Forskare har intervjuat hundratals räddare för att förstå vad som skilde dem från åskådarna. Det finns inget enkelt svar, men vissa saker återkommer.

Ofta handlade det om tillfälle. Många räddare planerade aldrig att bli räddare. Det började med att någon de kände knackade på dörren. Att säga ja en natt ledde till nästa natt, och snart var de djupt indragna. Ofta handlade det om personlig relation: man kände familjen, hade arbetat ihop eller gått i samma skola. Det var svårare att se bort från en granne än från en främling.

Många hade med sig en moral hemifrån, en känsla av att alla människor har samma värde. För en del var tron avgörande, som för Trocmé och Lichtenberg. Och alla behövde mod – men det mod de beskrev var sällan dramatiskt. Det var modet att inte stänga dörren.

Det mest slående är hur räddarna själva såg på saken. De beskrev sig sällan som hjältar. När de fick frågan om varför de hade riskerat livet svarade många ungefär att de bara gjorde det man gör. Det säger något viktigt. Det som efteråt ser ut som enastående hjältemod kändes för dem som det enda rimliga. Och omvänt: det som efteråt ser ut som ett monstruöst brott kändes för många förövare som att göra sitt jobb.

Begrepp

Förövare

En person som planerar eller utför ett brott, här de som organiserade och genomförde morden.

Åskådare

En person som ser eller vet vad som händer men inte ingriper.

Räddare

En person som hjälper förföljda, ofta med fara för sitt eget liv.

Motstånd

Handlingar som går emot en förtryckande makt, med vapen eller utan.

Kollaboration

Att samarbeta med en ockupationsmakt eller fiende.

Vita rosen

En motståndsgrupp av studenter och en professor i München 1942–1943.

Rättfärdig bland folken

En hedersbetygelse från Yad Vashem till icke-judar som riskerade livet för att rädda judar.

Ondskans banalitet

Hannah Arendts uttryck för att stora brott kan begås av vanliga människor som inte tänker på vad deras handlingar betyder.

Uppgifter

Grund

Ge exempel på motstånd mot Förintelsen. Ta med både motstånd med vapen och motstånd utan vapen.

Fördjupning

Vad betyder uttrycket ”ondskans banalitet”? Håller du med Hannah Arendt? Använd exempel från sidan, till exempel Eichmann och poliserna i Józefów.

Utmaning

”Den som tiger samtycker.” Stämmer det? Resonera utifrån exempel från sidan och ge exempel från i dag.