Den här delen handlar om de första åren av Förintelsen i Östeuropa. Vi följer två spår. Det första är gettona: de stängda stadsdelar där judar spärrades in, svältes och till sist deporterades. Det andra är massskjutningarna, där tyska enheter med hjälp av lokala medhjälpare sköt hela judiska samhällen i skogar och raviner.

Genom båda spåren löper en fråga som historiker fortfarande diskuterar: hur blev vanliga människor förövare?

3.1 · Polen 1939

Över tre miljoner judar under ockupation

Före kriget levde omkring 3,3 miljoner judar i Polen. Det var ungefär var tionde invånare, den största andelen i Europa. I Warszawa var nästan var tredje invånare jude. Det fanns judiska skolor, tidningar på jiddisch och polska, teatrar, politiska partier, synagogor och idrottsklubbar. Det judiska livet i Polen var rikt och mycket varierat. Där fanns både djupt religiösa och helt sekulära människor, både fattiga hantverkare och rika affärsmän.

I september 1939 anföll Tyskland Polen från väster, och kort därefter gick Sovjetunionen in från öster. Landet delades mellan de två diktaturerna. Omkring 1,8 miljoner judar hamnade under tysk kontroll. De övriga hamnade i den sovjetiska delen, men 1941 nådde de tyska trupperna även dit.

I den tyskockuperade delen började förföljelsen direkt. Judar tvingades till tvångsarbete, och deras företag, bostäder, bankkonton och värdesaker konfiskerades. Den 23 november 1939 bestämdes att alla judar från tio års ålder måste bära ett vitt armband med en blå Davidsstjärna. Den som vägrade kunde straffas med döden. Märkningen gjorde att alla kunde se vem som var jude, och den gjorde det lättare att trakassera, plundra och isolera.

3.2 · Gettona

En stad bakom murar

Under 1940 och 1941 tvingades judarna i de tyskockuperade områdena in i getton: avgränsade stadsdelar som de inte fick lämna. Det största var gettot i Warszawa. Sommaren 1940 började murarna byggas, och den 16 november 1940 stängdes gettot.

Bakom murarna trängdes runt 400 000 människor, och som mest uppemot 450 000 när flyktingar från andra orter tvingades dit. Det var ungefär en tredjedel av Warszawas befolkning på knappt 2,4 procent av stadens yta. I genomsnitt delade sju personer på varje rum.

Svält och tyfus

Den officiella matransonen för judar i gettot var bara några hundra kalorier om dagen, en bråkdel av vad en människa behöver. Svält och trängsel gjorde att sjukdomar som tyfus spreds snabbt. Fler än 80 000 människor dog i gettot av svält och sjukdom, innan de stora deportationerna ens hade börjat. Döda kroppar som låg på trottoarerna blev en del av gatubilden.

Att någon alls överlevde berodde i hög grad på smuggling. Den största delen av maten i gettot kom in olagligt. Barn var särskilt viktiga smugglare. De var små nog att krypa genom hål i muren eller genom kloakerna, och de tog sig ut till den ”ariska” sidan och tillbaka med potatis och bröd. Den som blev upptäckt kunde bli skjuten. Från hösten 1941 gällde dödsstraff för judar som lämnade gettot utan tillstånd.

Livet fortsatte ändå

Mitt i svälten försökte människor leva så normalt de kunde. Skolor var förbjudna, men lärare undervisade barn i hemliga grupper i bostäder. Det fanns teatrar, orkestrar och kaféer, underjordiska tidningar och bönemöten. Ungdomsrörelser höll studiecirklar och ordnade soppkök. Att fortsätta lära sig, spela musik och be var inte bara ett sätt att stå ut. Det var också ett sätt att visa att man fortfarande var människa.

Janusz Korczak och barnen

En av gettots mest kända personer var Janusz Korczak, egentligen Henryk Goldszmit. Han var barnläkare och författare och hade i trettio år lett ett barnhem för judiska barn i Warszawa. Han ansåg att barn skulle tas på allvar och ha rättigheter, en tanke som var ny på hans tid. När barnhemmet tvingades in i gettot följde han med.

Vänner erbjöd sig flera gånger att gömma honom på den ”ariska” sidan. Han sa nej. Han ville inte lämna barnen. Den 5 augusti 1942 fördes Korczak, hans medarbetare och omkring 200 barn till omlastningsplatsen och därifrån till förintelselägret Treblinka. Ingen av dem överlevde.

Judenrat och de omöjliga valen

Tyskarna styrde inte gettot direkt. De tvingade i stället judarna att bilda ett judiskt råd, ett Judenrat, som skulle sköta gettot och genomföra tyskarnas order. Rådet skulle fördela mat och bostäder, ordna arbetskraft och sköta en judisk gettopolis.

Rådets medlemmar hamnade i en fruktansvärd situation. Om de lydde blev de medskyldiga till förföljelsen av sitt eget folk. Om de vägrade kunde de skjutas och ersättas av någon som var ännu mer följsam. Många hoppades att de genom att samarbeta kunde rädda åtminstone en del människor, till exempel genom att visa att judarnas arbete var nyttigt för tyskarna.

I juli 1942 krävde tyskarna att Judenrat i Warszawa skulle ta fram listor över tusentals människor om dagen som skulle ”förflyttas österut”. Rådets ordförande, Adam Czerniaków, förstod vad det betydde. Han vägrade att ta fram listorna och tog sitt liv den 23 juli 1942. Fram till september 1942 deporterades omkring 300 000 människor från Warszawagettot. De flesta mördades i Treblinka.

3.3 · Ringelblumarkivet

Historien som grävdes ner

Historikern Emanuel Ringelblum förstod tidigt att det som hände i gettot måste dokumenteras. Annars skulle bara förövarnas version finnas kvar. Han samlade en hemlig grupp på några dussin personer: lärare, författare, rabbiner, konstnärer och ungdomar. De kallade sig Oneg Shabbat, ”sabbatsglädje”, eftersom de träffades på lördagarna.

Gruppen samlade allt de kunde komma över. Det var dagböcker, brev, tyska affischer, ransoneringskort, teckningar, dikter och undersökningar om livet i gettot. De samlade också vittnesmål från människor som hade flytt från massakrer i andra städer. Målet var att bevara hela gettosamhällets historia, inte bara hjältarnas.

När deportationerna började sommaren 1942 förstod de att tiden höll på att ta slut. Den 3 augusti 1942 grävde läraren Israel Lichtensztajn och två tonåringar, Dawid Graber och Nachum Grzywacz, ner den första delen av arkivet i tio plåtlådor i en källare på gatan Nowolipki. I februari 1943 grävdes en andra del ner på samma plats, i två stora mjölkkannor. En tredje del grävdes ner i april 1943 på en annan adress.

Av gruppens medlemmar överlevde bara tre kriget. Emanuel Ringelblum flydde ur gettot men hittades i sitt gömställe i mars 1944 och mördades tillsammans med sin familj. En av de överlevande, Hersz Wasser, visste var arkivet låg. Den 18 september 1946 hittades plåtlådorna i ruinerna av Warszawa. Den 1 december 1950 hittade byggnadsarbetare mjölkkannorna. Den tredje delen har aldrig hittats.

I dag består arkivet av omkring 35 000 dokument. Det förvaras på Judiska historiska institutet i Warszawa och finns med i Unescos register över världens dokumentarv. Det är ett av de viktigaste källmaterialen om Förintelsen som finns, eftersom det är skrivet inifrån, av offren själva och medan det hände.

3.5 · Vanliga män

Ett steg fram

Reservpolisbataljon 101 kom från Hamburg. De flesta av de omkring 500 männen var inte unga, övertygade SS-män. De var i medelåldern, ofta familjefäder med vanliga yrken: hamnarbetare, chaufförer, försäljare och hantverkare. De hade tagits in i polisen eftersom de var för gamla för armén.

Den 13 juli 1942 kom bataljonen till byn Józefów i östra Polen. Tidigt på morgonen samlade befälhavaren, major Wilhelm Trapp, sina män. Med tydlig obehagskänsla berättade han vad de skulle göra: de arbetsföra judiska männen i byn skulle skickas till ett läger. Alla andra, omkring 1 500 kvinnor, barn och gamla, skulle skjutas.

Sedan gjorde Trapp något ovanligt. Han sa att den som inte kände sig klar för uppgiften fick kliva fram och slippa.

De som klev åt sidan fick andra uppgifter. Ingen av dem straffades. Under dagen bad några fler att få slippa, och andra försökte smita undan eller sköt avsiktligt bredvid. Men de allra flesta deltog. Under de följande månaderna sköt bataljonen ihjäl och deporterade tiotusentals judar.

Varför?

Historien om bataljonen är känd tack vare den amerikanske historikern Christopher Browning. I boken Helt vanliga män (1992) gick han igenom förhören med bataljonens medlemmar från 1960-talet. Han ville förstå hur vanliga män kunde bli massmördare, trots att de kunde ha sagt nej. Browning pekar på flera förklaringar som samverkade:

1. Grupptryck. Att kliva fram var att lämna kamraterna med det smutsiga arbetet och riskera att ses som svag eller feg. Många ville inte sticka ut.
2. Lydnad mot auktoriteter. Ordern kom från befälet och i slutändan från staten. Många kände att ansvaret låg hos dem som gav order.
3. Karriär. Några var rädda att det skulle skada deras framtid i polisen att vägra.
4. Avtrubbning. Det första dödandet var chockartat för många. Men för varje gång blev det lättare, och det som var otänkbart blev rutin.
5. Propaganda och fördomar. Åratal av nazistisk propaganda hade fått judarna att framstå som fiender och som ”de andra”. Det gjorde det lättare att inte se offren som människor.

Alla historiker håller inte med Browning. Daniel Goldhagen menade att männen dödade för att de själva var djupt antisemitiska. Men Brownings slutsats är obekväm: om helt vanliga människor kunde göra detta, så är det inte bara en fråga om onda människor. Det är också en fråga om vad som händer med människor i en viss situation. Det är därför historien om Józefów fortfarande diskuteras.

Uppgifter

1. Grund

   Hur var livet i Warszawagettot?

   Stöd

   Beskriv minst tre saker: hur många som bodde där och hur trångt det var, hur det var med mat och sjukdomar, och hur människor försökte leva vidare. Använd gärna orden getto, smuggling och Judenrat.

2. Fördjupning

   Varför är Ringelblumarkivet så viktigt för historiker?

   Stöd

   Tänk på vem som skrev dokumenten, när de skrevs och vad som hade funnits kvar om arkivet inte hade grävts ner. Jämför gärna med tyska dokument från samma tid. Vad kan de ena källorna berätta som de andra inte kan?

3. Utmaning

   Reservpolisbataljon 101 kunde säga nej, men de flesta gjorde det inte. Vilka förklaringar finns, och vad säger det om människor i allmänhet?

   Stöd

   Välj minst två av Brownings förklaringar och resonera om vilken du tror var viktigast. Fundera sedan på om samma mekanismer finns i vardagliga situationer, till exempel i en skolklass eller på sociala medier. Ett bra svar visar också att det ändå var möjligt att säga nej.

Begrepp att kunna

Getto

En avgränsad del av en stad där en grupp tvingas bo och inte får lämna. Under Förintelsen spärrades judar in i getton i Östeuropa.

Judenrat

Ett judiskt råd som tyskarna tvingade att sköta gettot och genomföra deras order.

Einsatzgruppen

Tyska mobila mordenheter som följde efter armén in i Sovjetunionen och sköt judar och andra som nazisterna såg som fiender.

Massakern i Babij Jar

Massmordet i en ravin utanför Kiev den 29–30 september 1941, då 33 771 judar sköts på två dagar.

Deportation

Att med tvång föra bort människor från den plats där de bor. Från gettona deporterades judar till förintelseläger.

Förövare

En person som utför ett brott eller ett övergrepp.

Kollaboration

Att samarbeta med en ockupationsmakt, till exempel genom att hjälpa till med förföljelsen.