5.1Lägermärkena

I koncentrationslägren fick varje fånge ett nummer och en tygtriangel fastsydd på fångdräkten. Färgen visade varför fången satt där. En bokstav i triangeln kunde visa fångens nationalitet, till exempel P för polack. Judiska fångar fick en gul triangel, ofta lagd över en annan triangel så att de tillsammans bildade en davidsstjärna.

• Röd: politiska fångar – kommunister, socialdemokrater, fackföreningsfolk och senare motståndsmän från ockuperade länder.
• Grön: så kallade ”yrkesförbrytare”, människor som dömts för brott tidigare.
• Lila: Jehovas vittnen.
• Rosa: homosexuella män.
• Svart: så kallade ”asociala” – hemlösa, tiggare, prostituerade, människor som ansågs ”arbetsskygga” och i vissa läger romer.
• Gul: judar.

Märkningen var inte bara praktisk för vakterna. Den skapade också en rangordning bland fångarna. Den som bar en rosa eller en svart triangel kunde behandlas sämre än andra, både av vakterna och av medfångar.

5.2Romer och sinti: Porajmos

Romer har levt i Europa i över 600 år. Sinti är en grupp romer som länge har bott i de tysktalande länderna. Redan innan nazisterna kom till makten var de utsatta för fördomar och särskilda regler. Polisen förde register över dem, och i flera tyska delstater fanns lagar som var riktade just mot ”zigenare”, som de kallades.

Nazisterna gjorde fördomarna till rasideologi. Romer och sinti räknades som ”rasligt främmande”, precis som judarna. De fick inte gifta sig med andra tyskar, de tvingades in i särskilda läger i utkanten av städerna och många tvångssteriliserades. När kriget började blev förföljelsen till mord. I Sovjetunionen och på Balkan sköts romer i stora massavrättningar. Från 1943 deporterades romer från hela Europa till Auschwitz-Birkenau, där det fanns ett särskilt ”zigenarläger”. Omkring 23 000 romer och sinti skickades dit.

Natten mellan den 2 och 3 augusti 1944 tömdes lägret. Omkring 4 300 kvinnor, män och barn som fanns kvar fördes till gaskamrarna. Därför är den 2 augusti i dag den europeiska minnesdagen för folkmordet på romer.

Romerna har ett eget ord för folkmordet: Porajmos, som betyder ungefär ”uppslukandet”. Ingen vet exakt hur många som dödades, eftersom många mördades i fält och aldrig registrerades. Forskarna uppskattar att mellan 200 000 och 500 000 romer och sinti mördades.

Efter kriget fortsatte diskrimineringen. Västtysklands högsta domstol slog 1956 fast att romer och sinti före 1943 inte hade förföljts på grund av sin ”ras”, utan för att förebygga brott. Därför fick tusentals överlevande ingen ersättning. Domstolen ändrade sig 1963, men då hade många redan dött eller gett upp. Först 1982 erkände förbundskansler Helmut Schmidt officiellt att det som drabbat romer och sinti var ett folkmord.

Romer finns också i Sverige. Mellan 1914 och 1954 var det förbjudet för romer att resa in i landet, och svenska romer har länge mött fördomar och diskriminering. I dag är romer en av Sveriges fem nationella minoriteter, med särskilda rättigheter att bevara sitt språk och sin kultur.

5.3Funktionshindrade: T4-programmet

Nazisterna ville skapa ett ”friskt” folk. I deras världsbild var människor med sjukdomar och funktionsnedsättningar en börda som kostade pengar och ”försämrade arvsmassan”. Redan 1933 kom en lag om tvångssterilisering. Hundratusentals människor opererades så att de inte skulle kunna få barn.

Hösten 1939 tog Hitler nästa steg. Han skrev under ett hemligt tillstånd att ”ge en barmhärtig död” åt patienter som ansågs obotliga. Nazisterna kallade det eutanasi, ett ord som betyder ”god död”. Men det handlade inte om att hjälpa sjuka som själva ville dö. Det var mord på människor som ingen hade frågat.

Programmet fick namnet T4, efter adressen till huvudkontoret i Berlin: Tiergartenstraße 4. Läkare gick igenom patientjournaler från sjukhus och anstalter och satte ett kryss vid dem som skulle dö. Patienterna fördes i grå bussar till sex anstalter, där de mördades med gas. Familjerna fick ett brev om att deras anhörig hade dött av lunginflammation eller hjärtsvikt. Enligt T4:s egna beräkningar mördades 70 273 människor på det sättet mellan januari 1940 och augusti 1941. Därutöver dödades minst 10 000 barn på barnsjukhus.

Morden gick inte att hålla hemliga. Anhöriga började undra varför så många dog samtidigt, och folk på orterna såg röken från anstalterna. Den 3 augusti 1941 predikade den katolske biskopen Clemens August von Galen öppet mot morden. Predikan spreds i avskrifter över hela Tyskland. Några veckor senare beordrade Hitler att gasningarna skulle stoppas. Det är ett av få tillfällen då en offentlig protest i Nazityskland fick effekt.

Men morden fortsatte i det tysta. Patienter svältes ihjäl eller fick dödliga doser av läkemedel. Forskare uppskattar att omkring 250 000 människor dödades i ”eutanasiprogrammet” totalt.

T4 var också en övning inför Förintelsen. Gaskamrar, falska duschrum och metoder för att lura offren hade prövats i T4. När förintelselägren Belzec, Sobibor och Treblinka byggdes i Polen 1942 flyttades flera av T4:s ledare och personal dit.

5.4Andra förföljda grupper

Listan över dem som nazisterna förföljde var lång. Här är fem grupper till. De förföljdes av olika skäl, men gemensamt för dem alla är att de inte passade in i nazisternas bild av ”folkgemenskapen”.

Homosexuella män

I Tyskland var sex mellan män förbjudet enligt paragraf 175 redan från 1871. Nazisterna skärpte lagen 1935 så att nästan vilken närhet mellan män som helst kunde straffas. Polisen gjorde razzior på barer och uppmuntrade folk att ange sina grannar. Omkring 100 000 män greps och ungefär hälften dömdes. Mellan 5 000 och 15 000 skickades till koncentrationsläger, där de bar den rosa triangeln och hörde till dem som behandlades värst.

Efter kriget slapp de inte undan. Västtyskland behöll nazisternas skärpta version av paragraf 175 fram till 1969, och helt avskaffad blev den först 1994. Män som överlevt lägren kunde dömas igen enligt samma lag. Först 2002 upphävdes domarna från nazitiden.

Jehovas vittnen

År 1933 fanns omkring 25 000–30 000 Jehovas vittnen i Tyskland. De vägrade göra Hitlerhälsningen, gå med i partiets organisationer och göra militärtjänst, eftersom deras tro sa att de bara skulle lyda Gud. Minst 3 000 skickades till koncentrationsläger med den lila triangeln. De var den enda gruppen som kunde bli fria på egen begäran: om de skrev under ett papper där de tog avstånd från sin tro fick de gå. De flesta vägrade. Omkring 1 400 Jehovas vittnen dog i läger och fängelser, och minst 273 avrättades för att de vägrat bli soldater.

Politiska motståndare

De första som hamnade i lägren var inte judar, utan nazisternas politiska fiender. När koncentrationslägret Dachau öppnade i mars 1933 fylldes det med kommunister, socialdemokrater och fackföreningsfolk. Under kriget fick de sällskap av motståndsmän från hela det ockuperade Europa – alla med den röda triangeln.

Sovjetiska krigsfångar

När Tyskland anföll Sovjetunionen 1941 tog de miljontals soldater till fånga. Nazisterna såg dem som ”undermänniskor” och lät dem svälta och frysa ihjäl i läger under bar himmel. På bara åtta månader dog två miljoner. Av omkring 5,7 miljoner sovjetiska krigsfångar dog runt 3 miljoner i tysk fångenskap. Det är ett av krigets största brott – men ett av de minst kända.

Polacker och andra slaver

Nazisterna betraktade också polacker, ryssar och andra slaviska folk som lägre stående. Deras plan, Generalplan Ost, gick ut på att tömma stora delar av Östeuropa på människor och låta tyska bönder ta över jorden. De som fick stanna skulle bli arbetskraft. I Polen mördades präster, lärare och andra ur den bildade klassen för att folket skulle bli lättare att styra. Omkring 1,8–1,9 miljoner icke-judiska polska civila dödades under ockupationen.

5.5Varför glömdes vissa offer?

När kriget tog slut 1945 öppnades lägrens grindar. Men för många av de överlevande tog förföljelsen inte slut. Fördomarna fanns kvar, och ibland också lagarna. En homosexuell man som befriades från ett läger kunde fortfarande dömas för att vara homosexuell. En rom som sökte ersättning fick höra att hen inte hade förföljts på grund av sitt ursprung utan för att förebygga brott. Människor som tvångssteriliserats fick länge inte räknas som förföljda alls.

Västtyskland började tidigt betala ersättning till nazismens offer. Men lagen gällde bara den som förföljts av politiska, ”rasliga” eller religiösa skäl, och det var domstolar och myndigheter som avgjorde vem som räknades. Samma fördomar som nazisterna hade byggt på levde kvar hos många domare och tjänstemän. Romer som sökte ersättning kunde till och med få sina ansökningar granskade av poliser som under nazitiden hade arbetat med att registrera dem.

En annan förklaring är skam och tystnad. Många överlevande ville inte berätta. Den som hade burit den rosa triangeln riskerade att bli utpekad igen. Den som hade en anhörig som dödats i T4 kanske inte ens visste vad som hade hänt. Och grupper utan egna organisationer, egna historiker och egna röster i politiken hade svårt att få någon att lyssna.

Minnet har ändrats över tid. Från 1980-talet började de bortglömda grupperna organisera sig, forskare började gräva i arkiven och politiker började be om ursäkt. Titta på årtalen för minnesmärkena i Berlin: judarna 2005, de homosexuella 2008, romer och sinti 2012, offren för T4 2014. Alla kom mer än 60 år efter kriget.

Titta på strecken igen. Judarnas erkännande kom efter sju år. Romerna fick vänta i 37 år, de homosexuella i 57 och de funktionshindrade i 80 år – så länge att nästan ingen som drabbades fanns kvar i livet. Det säger inte att de ena offren var viktigare än de andra. Det säger något om vilka som hade röst i samhället efter kriget, och vilka fördomar som levde kvar.

Att arbeta medUppgifter

1. Grund. Vilka grupper förföljdes av nazisterna förutom judar? Välj tre och förklara varför nazisterna förföljde just dem.
2. Fördjupning. Hur hängde T4-programmet ihop med förintelselägren? Använd orden gaskammare, personal och metoder i ditt svar.
3. Utmaning. Varför har vissa offergrupper fått mindre plats i historieskrivningen? Vem bestämmer vad som blir ihågkommet? Använd exempel från ”Vem minns vi?” och resonera om hur historien används i dag.

Begrepp

Porajmos

Romernas namn på nazisternas folkmord på romer och sinti. Betyder ungefär ”uppslukandet”.

Sinti och romer

Romer är ett folk som levt i Europa i över 600 år. Sinti är romer som länge bott i de tysktalande länderna.

T4-programmet

Nazisternas program för att mörda människor med sjukdomar och funktionsnedsättningar, uppkallat efter adressen Tiergartenstraße 4.

Eutanasi

Betyder ”god död”. Nazisterna använde ordet för att dölja att det handlade om mord.

Paragraf 175

Den tyska lag som förbjöd sex mellan män. Den skärptes av nazisterna 1935 och avskaffades helt först 1994.

Lägermärken

Trianglar i olika färger som visade varför en fånge satt i lägret.

Erkännande

När en stat officiellt slår fast att en grupp utsatts för förföljelse eller folkmord, ofta med en ursäkt eller ersättning.