Wannseekonferensen

Mötet leddes av Reinhard Heydrich, chef för SS säkerhetstjänst och polis. Runt bordet satt representanter för ministerier, SS, nazistpartiet och de ockuperade områdena. Adolf Eichmann, som var ansvarig för deportationerna av judar, såg till att det fördes protokoll och skrev sedan om texten så att den lät mer officiell.

I protokollet finns en lista över hur många judar som fanns i varje land i Europa, sammanlagt omkring elva miljoner människor. Listan omfattade inte bara länder som Tyskland redan kontrollerade, utan också länder som inte var ockuperade, som Storbritannien, Schweiz och Sverige. Nazisterna planerade alltså för ett Europa där de en dag skulle bestämma överallt.

När mötet hölls pågick morden redan. Sedan sommaren 1941 hade tyska skyddsstyrkor, Einsatzgruppen, skjutit hundratusentals judar i Sovjetunionen och i de östra delarna av Polen, och i december 1941 hade lägret Chełmno börjat mörda med gas. Wannseekonferensen var därför inte mötet där folkmordet beslutades. Det var mötet där det samordnades. Vilken myndighet skulle ansvara för vad? Hur skulle tågen fram? I vilken ordning skulle olika länder ”bearbetas”?

Därför används ibland ordet skrivbordsmördare om de som satt vid bordet. Ingen av dem höll själv i ett vapen den dagen. De skrev promemorior, räknade vagnar och delade upp ansvar. Men utan deras arbete hade folkmordet inte kunnat genomföras i den skala det gjordes. Förintelsen var ett statligt folkmord, där vanliga myndigheter, järnvägar och tjänstemän gjorde sitt jobb.

Av de omkring trettio exemplaren av protokollet har bara ett hittats. Det låg bland tyska utrikesministeriets arkiv och upptäcktes 1947. Sedan dess har det varit ett av de viktigaste bevisen för att Förintelsen var planerad.

Olika slags läger

Ordet ”koncentrationsläger” används ofta om alla nazisternas läger, men det fanns viktiga skillnader. De första koncentrationslägren, som Dachau, öppnades redan 1933. Där spärrades politiska motståndare, judar, romer, homosexuella, Jehovas vittnen och andra som regimen ville bli av med in. Fångarna tvingades arbeta, och tiotusentals dog av svält, sjukdomar, misshandel och avrättningar.

Förintelselägren var något annat. De byggdes för att döda. De flesta som kom dit med tåg mördades inom några timmar efter ankomsten, och bara ett litet antal fångar hölls vid liv för att sköta lägret. Några läger, som Auschwitz-Birkenau och Majdanek, var både och.

Förintelselägren

Det första förintelselägret var Chełmno, i den del av Polen som Tyskland hade lagt under sig. Från december 1941 mördades människor där i lastbilar där avgaserna leddes in i lastutrymmet.

Under 1942 byggdes tre nya läger i östra Polen, som en del av det som kallades Operation Reinhard: Bełżec, Sobibór och Treblinka. Lägren var små, ofta inte större än några fotbollsplaner, eftersom ingen skulle bo där. Tågen kom från gettona i Polen, och enligt USHMM mördades omkring 1,5 miljoner judar i de tre lägren på mindre än två år. Räknar man med alla som dödades inom Operation Reinhard brukar siffran anges till omkring 1,7 miljoner. I Treblinka och Sobibór gjorde fångarna uppror 1943. Några hundra lyckades fly, och bara ett fåtal av dem överlevde kriget.

Majdanek, i utkanten av staden Lublin, var ett koncentrationsläger som också hade gaskammare. Där dog omkring 78 000 människor, varav omkring 59 000 judar.

Alla förintelselägren låg i det ockuperade Polen, långt från den tyska befolkningen. Där fanns ett tätt järnvägsnät och de flesta av Europas judar, och där kunde morden döljas bättre. När lägren inte längre behövdes rev SS dem, plöjde marken och planterade träd för att sopa igen spåren.

Auschwitz-Birkenau

Auschwitz låg vid den polska staden Oświęcim, som Tyskland hade införlivat i riket. Det började 1940 som ett koncentrationsläger för polska fångar. Två kilometer bort byggdes sedan Birkenau, som blev både ett enormt fångläger och det största av alla förintelselägren. Runt omkring fanns dessutom ett stort antal arbetsläger, där fångar slet för tyska företag.

Omkring 1,3 miljoner människor fördes till Auschwitz. Omkring 1,1 miljoner av dem mördades eller dog där. De allra flesta, omkring en miljon, var judar. Bland de övriga fanns omkring 75 000 polacker, 21 000 romer och 15 000 sovjetiska krigsfångar.

Selektionen på rampen

När ett tåg kom fram fick människorna gå ut på en lång lastkaj, rampen. Där gick SS-läkare och officerare igenom dem på några minuter. Den som bedömdes kunna arbeta fick gå åt ett håll. Gamla, sjuka, barn och de flesta mammor med små barn fick gå åt det andra hållet, direkt till gaskamrarna. Det här kallades selektion. Mer än åtta av tio judar som kom till Auschwitz registrerades aldrig som fångar.

Sommaren 1944

Ungern var allierat med Tyskland och hade länge inte lämnat ut sina judar. När Tyskland ockuperade landet i mars 1944 ändrades det. Mellan mitten av maj och början av juli 1944 deporterades omkring 440 000 ungerska judar, de allra flesta till Auschwitz. Det var den snabbaste och mest omfattande deportationen under hela Förintelsen.

Upproret

Fångarna i Sonderkommando tvingades arbeta vid gaskamrarna och krematorierna. De visste mer än någon annan om vad som hände, och de visste att SS regelbundet mördade dem för att det inte skulle finnas vittnen. I oktober 1944 gjorde de uppror med sprängämnen som kvinnliga fångar hade smugglat från en fabrik. De dödade flera SS-män och förstörde en av gaskamrarna. Alla upprorsmakarna dödades, men upproret visade att motstånd var möjligt även på den mörkaste platsen.

Slutet

Under hösten 1944 och vintern 1945 ryckte sovjetiska Röda armén fram från öster. SS försökte förstöra bevisen. Gaskamrarna i Birkenau sprängdes, och papper brändes. I mitten av januari 1945 tvingades omkring 58 000 fångar från Auschwitz ut på dödsmarscher västerut i snö och kyla, utan mat. Den som inte orkade sköts vid vägkanten. Tusentals dog.

Den 27 januari 1945 nådde Röda armén Auschwitz. Där fanns omkring 7 000 fångar kvar, de som hade varit för sjuka för att gå. Därför är den 27 januari i dag Förintelsens minnesdag, både i Sverige och i många andra länder.

I april 1945 befriade brittiska soldater Bergen-Belsen i norra Tyskland. Där fanns omkring 55 000 svältande och sjuka fångar och tusentals döda som ingen hade begravt. Bara några veckor tidigare hade Anne Frank och hennes syster Margot dött där i tyfus. Bilderna som brittiska fotografer tog spreds över världen och gjorde att människor inte längre kunde säga att de inte visste.

När kriget var slut hade omkring sex miljoner judar mördats, ungefär två tredjedelar av alla judar i Europa. Omkring 1,5 miljoner av dem var barn. Därtill mördades hundratusentals romer, personer med funktionsnedsättningar och andra grupper som nazisterna förföljde.

Att förstå siffran sex miljoner

Sex miljoner är en siffra som är svår att föreställa sig. Försök så här: tänk dig att varje mördad människa fick en enda rad i en bok, med sitt namn. På en sida får det plats 50 namn. Det blir 120 000 sidor. Om varje bok har 1 000 sidor behövs 120 tjocka böcker, en bokhylla som är sex meter lång.

Om man läste upp ett namn i sekunden, utan att stanna för att äta eller sova, skulle det ta omkring 70 dygn att läsa alla namnen. Sex miljoner är också mer än halva Sveriges befolkning i dag. Det är som om varannan människa i Sverige hade försvunnit, i varenda stad och by.

Men bakom varje rad i boken fanns en människa med ett namn, en familj, en skola, ett yrke och drömmar om framtiden. För att förstå Förintelsen måste man försöka se både siffran och människorna.

Ett namn, ett liv

Här är fem människor vars liv vi känner till genom deras dagböcker, teckningar och egna berättelser. Välj en av dem och läs om hens liv. Berätta sedan livet för en klasskamrat: vem var personen före kriget, vad hände, och vad finns kvar efter hen i dag?