8.1Ett brott utan namn

I augusti 1941 talade Storbritanniens premiärminister Winston Churchill i radio om vad de tyska trupperna gjorde i Sovjetunionen. Hela byar utplånades och människor sköts i tusental. Churchill letade efter ord och fann inga.

”Vi står inför ett brott utan namn.”

Winston Churchill i ett radiotal, 24 augusti 1941

En man som lyssnade var Raphael Lemkin, en polsk-judisk jurist. Han hade funderat på just det problemet i tjugo år. Som ung student hade han läst om rättegången 1921 mot en armenier som skjutit Talat Pascha, en av de turkiska ledare som låg bakom morden på armenierna 1915. Lemkin undrade varför det var ett brott att döda en människa, men inget särskilt brott att försöka utplåna ett helt folk.

När Tyskland anföll Polen 1939 flydde Lemkin. Vägen gick bland annat via Sverige, där han under 1940–1941 undervisade i Stockholm och samlade in de lagar som nazisterna införde i de ockuperade länderna. Sedan tog han sig vidare till USA. Där gav han 1944 ut en bok om ockupationen av Europa, och i den myntade han ett nytt ord: genocide. Det är byggt av grekiskans genos, folk eller släkt, och latinets -cide, dödande. På svenska blev det folkmord.

Lemkin förlorade själv nästan femtio släktingar i Förintelsen. Efter kriget ägnade han resten av sitt liv åt en enda sak: att få världens länder att göra folkmord till ett brott.

FN:s folkmordskonvention 1948

Den 9 december 1948, dagen innan FN antog den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, antog FN:s generalförsamling konventionen om förhindrande och bestraffning av brottet folkmord. Länderna som skrev under lovade två saker: att förhindra folkmord och att straffa dem som begår det. Sverige anslöt sig 1952.

Därför är avsikten så viktig – och så svår att bevisa

Det avgörande ordet i definitionen är avsikt. Ett krig där många civila dödas är fruktansvärt, men det är inte automatiskt ett folkmord. För att det ska räknas som folkmord måste förövarna ha velat förstöra en grupp just för att den är den gruppen. Det skiljer folkmord från andra grova brott, som krigsbrott, brott mot mänskligheten och etnisk rensning, där målet är att driva bort en grupp från ett område.

Men avsikt är svårt att bevisa. Förövare skriver sällan ner ”nu ska vi utrota dem”. Domstolarna får i stället lägga pussel med order, tal, propaganda, hur morden genomfördes och vilka som drabbades. Därför kan det ta många år innan någon döms, och ibland blir det ingen dom alls.

Definitionen har också kritiserats. Politiska grupper och samhällsklasser finns inte med, bland annat för att Sovjetunionen inte ville det 1948. Det får betydelse när vi kommer till Kambodja.

Läs mer: Nürnberg, Tokyo och frågan om rättvisa

8.2Armenien 1915

Var: Osmanska riketOffer: armenier, även assyrier/syrianer och grekerDöda: omkring en miljon armenier

Natten till den 24 april 1915 knackade polisen på dörrar i Konstantinopel, i dag Istanbul. Hundratals armeniska författare, präster, läkare och politiker greps. De flesta av dem kom aldrig tillbaka. Det datumet har blivit armeniernas minnesdag.

Det Osmanska riket var i krig. Det hade gått in i första världskriget på Tysklands sida och höll på att förlora mark mot Ryssland. Den styrande gruppen, ungturkarna, pekade ut armenierna, en kristen minoritet, som en inre fiende som påstods hjälpa ryssarna. Armeniska soldater i armén avväpnades och sattes i arbetsbataljoner. Ett hemligt förband, Specialorganisationen, fick i uppgift att genomföra morden.

Sedan kom deportationerna. Hela byar och städer tömdes. Män sköts ofta direkt. Kvinnor, barn och äldre drevs till fots söderut, genom bergen och vidare genom den syriska öknen mot läger runt Deir ez-Zor. Många dog av svält, törst, sjukdomar och övergrepp längs vägen. Det var inte en flytt. Det var ett sätt att döda.

Forskarna uppskattar att omkring en miljon armenier dödades, och vissa beräkningar är högre. Även assyrier, syrianer och greker i riket drabbades. Det är därför Lemkin använde det armeniska folkmordet som ett av sina viktigaste exempel.

År 2010 röstade Sveriges riksdag för att erkänna folkmordet på armenier, assyrier, syrianer, kaldéer och pontiska greker. Beslutet gick igenom med en rösts övervikt. Turkiet, som är det Osmanska rikets efterföljare, förnekar fortfarande att det var ett folkmord. Den turkiska staten talar i stället om krigets offer på alla sidor.

Läs mer: Osmanska rikets sönderfall

8.3Kambodja 1975–1979

Var: KambodjaFörövare: Röda khmerernaDöda: 1,5–2 miljoner, ungefär var fjärde invånare

Den 17 april 1975 rullade unga soldater i svarta kläder in i huvudstaden Phnom Penh. Många invånare jublade, eftersom de trodde att ett långt inbördeskrig äntligen var över. Samma dag fick de order att lämna staden. Amerikanerna skulle bomba, sa soldaterna, och det gällde bara några dagar. Det var en lögn. Inom en vecka var en stad med omkring två miljoner människor nästan tom.

Soldaterna tillhörde Röda khmererna, en kommunistisk rörelse under ledaren Pol Pot. De ville bygga ett helt jämlikt bondesamhälle från grunden. Därför kallade de 1975 för ”år noll”. Pengar, marknader, skolor, sjukhus och religion avskaffades. Alla skulle arbeta på kollektiva jordbruk, ofta tolv timmar om dagen med för lite mat.

Befolkningen delades in i ”gammalt folk”, bönderna som redan bodde på landet, och ”nytt folk” från städerna. Det nya folket fick sämst mat och hårdast straff. Den som hade glasögon, kunde ett främmande språk eller hade varit lärare kunde misstänkas för att vara en fiende. Röda khmererna hade en slogan som visar hur lite en människa var värd: ”Att behålla dig är ingen vinst. Att förlora dig är ingen förlust.”

I fängelset S-21, även kallat Tuol Sleng, fotograferades och förhördes tusentals fångar innan de dödades. Många var Röda khmerernas egna medlemmar som misstänktes för förräderi. Bara ett fåtal fångar överlevde. Fotografierna finns kvar och visas i dag på museet, ansikte efter ansikte.

Omkring 1,5–2 miljoner människor dog av avrättningar, svält, sjukdomar och slavarbete. Det var ungefär en fjärdedel av befolkningen. Terrorn tog slut först när Vietnam invaderade landet i januari 1979.

Här blir folkmordskonventionens definition tydlig på ett obehagligt sätt. De flesta offren var khmerer som dödades av andra khmerer, för att de tillhörde fel samhällsklass eller ansågs vara politiska fiender. Sådana grupper skyddas inte av konventionen. När en FN-stödd domstol i Kambodja år 2018 dömde två av de högsta ledarna för folkmord, gällde domen därför morden på vietnameser och den muslimska minoriteten cham. För de andra morden dömdes de för brott mot mänskligheten. Pol Pot själv dog 1998 utan att någonsin ha ställts inför rätta.

8.4Rwanda 1994

Var: RwandaOffer: tutsier och moderata hutuerDöda: omkring 800 000 på ungefär 100 dagar

Den 6 april 1994, strax efter klockan åtta på kvällen, sköts ett flygplan ner när det skulle landa i Rwandas huvudstad Kigali. Ombord fanns Rwandas president Juvénal Habyarimana och Burundis president. Ingen överlevde. Inom en timme hade vägspärrar satts upp i Kigali. Listorna med namn fanns redan.

För att förstå vad som hände måste vi gå tillbaka i tiden. I Rwanda levde hutuer, tutsier och en liten grupp twa. De talade samma språk, hade samma religion och bodde grannar med varandra. Gränserna mellan grupperna hade länge gått att korsa. Men kolonialmakten Belgien gjorde på 1930-talet indelningen fast: alla fick ett identitetskort där det stod hutu, tutsi eller twa. Belgarna gynnade först tutsierna. Efter självständigheten 1962 vände det, och tutsier diskriminerades, bland annat med kvoter som begränsade deras platser i skolor och statliga jobb.

Avhumanisering i etern

Under åren före 1994 byggde hutuextremister upp miliser, Interahamwe, och stora mängder machetes importerades. En ny populär radiostation, RTLM, spelade musik som ungdomar gillade och blandade den med hat. Tutsier kallades inyenzi, kackerlackor. När morden började läste radion upp namn och adresser på människor som skulle dödas.

De första som mördades var inte bara tutsier. Det var också moderata hutuer som kunde ha stått i vägen, bland dem premiärministern Agathe Uwilingiyimana. Sedan spred sig mördandet över hela landet. Grannar dödade grannar. Kyrkor där människor sökt skydd blev massakerplatser. På ungefär hundra dagar mördades omkring 800 000 människor.

FN-styrkan som såg på

I Rwanda fanns redan en FN-styrka, ledd av den kanadensiske generalen Roméo Dallaire. I januari 1994 varnade han FN:s högkvarter i New York för att någon planerade massmord och gömde vapen. Han fick order att inte ingripa. När tio belgiska FN-soldater mördades i början av april drog Belgien hem sina trupper, och FN minskade styrkan till ett par hundra man. Dallaire har sagt att några tusen välutrustade soldater hade kunnat rädda hundratusentals liv.

Folkmordet stoppades i juli 1994, när den tutsiledda rebellarmén RPF tog makten. FN inrättade en särskild domstol för Rwanda. Där dömdes 1998 för första gången någonsin en person för folkmord av en internationell domstol.

8.5Srebrenica 1995

Var: Bosnien och HercegovinaOffer: bosniakiska (muslimska) män och pojkarDöda: omkring 8 000

Efter kalla kriget föll Jugoslavien sönder. Landet hade hållits samman av en kommunistisk regim, men nu ville delrepublikerna bli självständiga, och nationalistiska ledare spelade på rädsla mellan folkgrupperna. När Bosnien och Hercegovina förklarade sig självständigt 1992 bröt ett krig ut mellan bosniaker, serber och kroater. Bosnienserbiska styrkor drev bort och dödade bosniaker från stora områden. Det var då ordet etnisk rensning blev känt över hela världen.

Den lilla staden Srebrenica i östra Bosnien förklarades 1993 som en FN-skyddad zon. Tiotusentals bosniaker hade flytt dit. Staden var omringad och belägrad, och mat och mediciner kom sällan fram. Holländska FN-soldater fanns på plats, men de var få och lätt beväpnade.

Den 11 juli 1995 intog bosnienserbiska styrkor under general Ratko Mladić staden. Tusentals flydde till FN-basen i Potočari. Där skildes män och pojkar från kvinnorna och de små barnen. Under de följande dagarna sköts omkring 8 000 bosniakiska män och pojkar. De yngsta var tonåringar, de äldsta över åttio år.

Några månader efter morden kom grävmaskiner tillbaka. Massgravarna grävdes upp och kropparna flyttades till nya gravar, för att dölja vad som hänt. Därför har offer hittats i delar på flera olika platser, och identifieringen pågår fortfarande.

FN:s krigsförbrytartribunal för det forna Jugoslavien, Jugoslavientribunalen i Haag, slog fast att morden i Srebrenica var folkmord. Ratko Mladić gömde sig i sexton år men greps 2011. År 2017 dömdes han till livstids fängelse för bland annat folkmord, och domen stod sig efter överklagande 2021. Även den bosnienserbiske politiske ledaren Radovan Karadžić har dömts för folkmordet. Srebrenica har blivit en symbol för hur ett skyddslöfte från världen inte räckte.

8.6Förnekelse och minne

Den amerikanske forskaren Gregory Stanton har studerat hur folkmord går till. Han beskriver tio steg, och det sista är förnekelse. Förnekelsen kommer inte efter folkmordet. Den är en del av det. Förövarna gräver upp massgravar och bränner papper. De skyller på offren, säger att siffrorna är överdrivna eller att det bara var krig. För de överlevande är det som att brottet fortsätter: först dödades deras familjer, sedan förnekas att det ens hände.

Förnekelse är också en varningssignal inför framtiden. Ett samhälle som förnekar ett folkmord har inte gjort upp med de idéer som ledde dit.

Förintelseförnekelse – och hur man bemöter den

Förintelsen är det mest dokumenterade folkmordet i historien. Ändå finns det människor som förnekar den. Förnekarna arbetar ofta på samma sätt:

• De plockar russin. De tar en liten detalj som är osäker och låtsas att hela historien faller med den.
• De förminskar. De påstår att siffrorna är kraftigt överdrivna, eller att de döda dog av sjukdomar.
• De vänder på skulden. De säger att offren själva bar ansvaret, eller att det hela är en konspiration.
• De låtsas vara forskare. Texterna har fotnoter och vetenskaplig ton, men källorna är förvanskade.

Det bästa svaret är källkritik. Bevisen kommer från många oberoende håll som pekar åt samma håll: nazisternas egna dokument och order, protokollet från Wannseekonferensen, fotografier, de befriande soldaternas vittnesmål, lägren som fortfarande står kvar och tusentals överlevandes berättelser. År 2000 stämde den brittiske författaren David Irving historikern Deborah Lipstadt för att hon kallat honom förintelseförnekare. Domstolen gick igenom hans böcker och kom fram till att han medvetet hade förvanskat källorna. Lipstadt vann.

Dagar för att minnas

Att minnas är ett sätt att stå emot förnekelsen. Därför har flera folkmord egna minnesdagar.

Rwanda minns sina offer från den 7 april och hundra dagar framåt.

Frågor som inte är avgjorda

Alla händelser är inte färdigdömda. Forskare, domstolar och FN diskuterar fortfarande hur vissa nutida händelser ska klassificeras. Det gäller till exempel förföljelsen av rohingyer i Myanmar, behandlingen av uigurer i Kina och kriget i Gaza, där frågan har förts till Internationella domstolen i Haag. Sådana processer tar ofta många år.

Här är källkritiken viktig. Ordet folkmord används ibland som ett politiskt slagträ, och ibland undviker stater ordet för att slippa skyldigheten att ingripa. Fråga därför alltid: Vem säger det? Bygger påståendet på konventionens definition? Vad har domstolar och oberoende utredare kommit fram till – och hur gammal är informationen?